Etrian Odyssey & dungeon crawl i Indonesien

Platsen var köpcentrumet Istana Plaza i staden Bandung, Indonesien. 2008. Jag hade precis skrivit ett godkänt TOEFL-test och blivit erbjuden ett jobb som engelsklärare på en privatskola. Dagarna var långa och slöa, fyllda med spontana infall och ren och skär slumpmässighet. Schack med säkerhetsvakten på Tamansari 25, bananbrödsmacka till lunch och häng med vännerna vid UNISBA. Men kvällarna! De tidiga kvällarna, de var speciella. Många kvällar spenderades vid kaffehaket i Istana Plaza (one Americano, please!), där brukade jag ofta sitta med en kaffekopp och tillhörande donut ända tills stängningsdags. Ibland med en god vän som oftast var försjunken i brittisk litteratur. Han slukade alla klassiker han kom över – Dickens, Brontë, Shakespeare och Austen… Allt!

Och jag? Själv spelade jag ofta Nintendo DS, och spelet som blivit synonymt för mig med varma sommarnätter i Bandung är dungeon crawlaren “Etrian Odyssey”.

“Etrian Odyssey” är det perfekta nötarspelet. Det är superklassiskt dungeon crawl i japansk tappning, med turordningsbaserade strider och flimsiga animéporträtt. När man sitter där, sent på kvällen, med en kaffe i handen (one Americano, please!) så är det en indragandes spelupplevelse av högsta rang. Varje kväll utforskade jag djupare och djupare ner i den mystiska labyrinten, försökte ivrigt avslöja alla dess hemligheter.

“Etrian Odyssey” är ett svårt spel, men det är en svårighetsgrad som ändå belönar en försiktig approach, ett analytiskt sinne – och, när allt annat fallerar, en god dos grind. Jag skulle ljuga om jag kallade det story-tungt, men de små snippets som ändå portioneras ut gör att spelet hela tiden bibehåller en känsla av mystik och atmosfär som få andra kommer i närheten av. Den lummiga, labyrintliknande skogen är lika inbjudande vacker som den är dödlig. Som spelare förväntas du själv fylla i kartan över det outforskade området på DS-konsolens pekskärm. Det är ett system som passar det grid-baserade upplägget alldeles utomordentligt. Timmarna bara flyger iväg medan man omsorgsfullt antecknar varje genväg, fälla, hemlighet och återvändsgränd. Det här är en throwback till den riktigt gamla skolans dungeon crawl, om än med ett betydligt mer polerat yttre som vackert gifter sig med nummer-crunchandet i bakgrunden.

Det finns ingen karaktärsutveckling att tala om. Du skapar fritt hur många karaktärer du vill och kan ta med upp till fem stycken ut på expedition. Självklart finns de vanliga RPG-klasserna representerade och de gör sig riktigt bra i ett stridssystem som ses “framifrån” likt de tidiga “Dragon Quest”- och “Phantasy Star”-spelen. Det finns inte heller några animationer, knappt. Besöken i staden navigeras helt textbaserat via en meny där du trycker dig runt mellan olika platser. “Etrian Odyssey” handlar uteslutande om sitt gameplay, allt det där andra får lämnas därhän åt flashigare spel. Det finns något befriande över att det vet vad det är, och det försöker inte vara något annat än så.

Det var en sen kväll, antagligen tidig natt, när caféet stängt för dagen. Vi var ett gäng ungdomar som samlats utanför Circle K-affären, det var ju en av få byggnader med lampor starka nog att lysa upp den becksvarta, tropiska natten. “Sådana här spel görs inte längre”, säger jag till någon, allt medan jag börjar nå ner till labyrintens innersta kärna… Redo att ta reda på vad som döljer sig i djupet. “Etrian Odyssey” var en udda fågel redan 2008, ett totalt kompromisslöst äventyr som inte ryggar tillbaka för att ge spelaren en käftsmäll då och då. Det vet sin målgrupp och gör sig inga illusioner om att försöka attrahera mainstream – det här är ett kärleksbrev till hardcore-cirkeln av dungeon crawl-fans och inga andra.

När jag återser “Etrian Odyssey” så här ~15 år senare så transporterar det mig direkt tillbaks till gamla tider, till otaliga butiker och studentrum som alla spelar Gita Gutawas låt “Sempurna” på repeat. Till mitt Indonesien, som jag inte återvänt till på allt för länge. “Etrian Odyssey” är ett speciellt spel, på så sätt.

Jag borde åka tillbaka, har tänkt på det länge, men vill jag ens återvända? De jag kände har kanske flyttat åt olika håll, halva stan tycks ha rivits och renoverats upp och så mycket verkar annorlunda. Att återvända till gamla platser kan vara ledsamt, när tillräckligt med tid förflutit.

Det kommer aldrig bli som förr igen, så klart.

Bandung och allt som hände där bevaras kanske bäst i mina minnen. De sena nätterna, galenskaperna och skratten. För hur jag än önskar kommer jag ju aldrig få återuppleva magin av att vara 20 år igen, jag kan inte gå tillbaka dit. Men jag kan åtminstone gå tillbaka till “Etrian Odyssey”.

Och det, kära läsare – det är alltid något.

En remastrad samling av Etrian Odyssey 1, 2 och 3 finns att köpa på Steam och Switch.

Fler av mina förvirrade texter kan du läsa här.

Jo, inledningen var brutal. Men jag minns att det fanns nåt litet trick man kunde göra på första våningen, man kunde hitta en genväg för att farma nånting så att man kunde få ihop tillräckligt med pengar för utrustning. Det underlättade en hel del med de inledande våningarna. Är väldigt vag nu, det är ett svagt men ändock distinkt minne. 🙈

Koshiro är alltid bra, även om jag föredrar honom i "Streets of Rage" och "Ys". Just med "Etrian Odyssey" är inte musiken det första jag personligen kommer att tänka på, men den är absolut bra. Medhåll.