Scars Above

Innan vi börjar tänkte jag bara säga att det var ca. 7 år sedan jag skrev recensioner och strukturerade sådana texter och är en aning rostig, konstruktiv kritik är mycket välkommet. Men nu till recensionen.

• Plattformar: Xbox One & Series, Playstation 4 & 5, PC. Testat på PC

• Release: 2023-02-28

En mystisk uppochnedvänd pyramid från rymden dyker upp ovanför jorden, och eftersom det är okänt förmodas det vara farligt. Den sitter där uppe i omloppsbana och stirrar ned på Jorden ett tag tills du, Kate Ward, och dina kollegor inom Sentient Contact Assessment and Response gruppen, mer känt undet backronymen SCAR, beordras att åka upp dit och undersöka vad det är för något. Till en början är allt frid och fröjd och Kate och hennes kollegor skrattar och känner en positiv nervositet, men sen blir allt en aning mindre frid och fröjd, de dras in i pyramiden och där börjar Kates kamp för överlevnad inuti en främmande rymdpyramid. Låter bra, eller hur?

Här finns potential, och det märks när spelet väl kommer igång. Något verkar fel inuti pyramiden. Eller är det en planet, eller något mikrokosmos som man hamnat i? Kate vaknar upp själv, förvirrad och ensam med bara sin plasmaskärare till hands, som är ett svärd i det här fallet. Början av spelet slänger fram lite av en lore dump, man får se de stora stenarna som lyser upp när man kommer nära dem som agerar som spawn points och ställen att spara på, man får lite vag story om att något vetenskapsexperiment har gått väldigt snett någonstans men man måste kämpa framåt genom en ogästvänlig värld för att hitta sina kamrater. Spelet följer en mix av klassiskt tredjepersons action äventyrs gameplay blandat med lite inspiration från Dark Souls spelen, men den inspirationen känns mer som en eftertanke än något annat.

Under spelets gång samlar man sedan på sig olika varianter av sitt skjutvapen samt uppgraderingar som ger alternativa sätt att döda illdådare på. I slutändan gör vapnet fyra typer av skada, el, frost, eld, och syra, och de alla är olika bra mot olika fiender, syra är bra mot robotar och el är bra mot saker som står i vatten eller lite större horder av mindre fiender. Man hittar även små svävande hexagoner med experience så man kan gå upp i level och sätta poäng i skillträdet. Men när man nått max level så har man ändå en sak längst ner till vänster som konstant påminner om att man har expereince till övers trots att man inte kan spendera det.

Storyn och miljöerna är det som ofta bär spelet. Genom spelets gång söker Kate dels efter sina kollegor och dels försöker hon också förstå dig på vad som egentligen händer med allt runt omkring, för mycket av det biologiska har blivit förvridet av någon som kallar sig The Custodian som är på jakt efter den perfekta biologiska skapelsen för att lösa universums stora gåta, vad det nu än är. Designen på fienderna är välgjorda och passar sina olika arketyper och är lagom utmanande på den rekommenderade svårighetsgraden. De är alla antingen djur som blivit smått groteskt förvridning eller robotar. Miljöerna som Kate tar sig igenom är typiska för spel och inget nytt under solen, ett träsk, ett snöigt berg, öppna ängar, mystiska grottor, och laboratorier. Men rent generellt är de alla genomtänkta och så pass snygga ett Unreal Engine 4 spel tillåter då motorns lägsta nivå ändå är hyfsat hög. Till en början känns det som om det finns fler vägar att gå, fler puzzel att lösa, fler dörrar att öppna, men tids nog upptäcker man att det bara är en halvhjärtad illusion. Allt upptäcks via storyn trots att spelet tidigt retar med dörrar som bara kan öppnas när man har ett visst vapen, eller vad som mycket tydligt är fast travel punkter. För i början kändes det spännande, men det slutade med lite av ett antiklimax när jag förstod att det inte fanns något att upptäcka.

Varje område har sin egen egenhet. I träsket får man en tydlig inblick i hur förvriden världen man besöker är och till och från kan träsket nog räknas som skrämmande och de lättskrämda spelarna får nog en del njutning av obehaget som målas upp när Kate Ward försöker förstå sig på vad som hänt och varför hon blivit övergiven av sina kollegor. Att sedan gå från träsket till ett öppet landskap med blommor, hälsosamma djur, och ängar gör förvridningen som pågår ännu mer påtaglig och det är ett uppskattat miljöombyte. Svagaste området är dock de snöiga bergen som av någon anledning har en hypotermi mekanik som gör att man hela tiden måste söka efter ställen att värma sig på. Visst, tekniskt sett borde man kunna förfrysa men det är otroligt dumt gjort. Därefter går Kate vidare in i den groteskaste och men ändå vackraste delen av spelet, djupt in i pyramidens organiska inre. Efter det känns det som att antingen tiden eller orken att designa spelet tog slut för resten av spelet är en transportsträcka och ett hafsverk mot slutet, laboratoriet avhandlas snabbt och allting ska stressat knytas ihop med en lång lore dump.

Spelets höjdpunkt är bossarna och de svårare varianterna av de ordinarie fienderna. Att beskriva de häftigaste bossarna skulle tyvärr även spoila spelet, men majoriteten är snygga, genomtänkta, och på många vis häftiga. Vad sägs om boss inspirerad av Lesjy från slavisk folktro, eller en stor daggmask som gömmer sig långt inne i jorden. Tyvärr räckte inte kreativiteten hela vägen här heller, och sista bossen är den mest alldagliga och tråkiga av dem alla och ännu ett antiklimax.

Som ni kanske märkt har jag använt ordet “antiklimax” två gånger redan, och de var medvetet för det kan beskriva spelet på en teknisk och gameplaymässigt nivå. Scars Above lockar med utmanande strider, ett skillträd, och lite forskning som grädde på moset, för Kate Ward är trots allt ändå en forskare och ingenjör. Scars Above levererar det, men på en väldigt basic nivå. Striderna kan till en början kännas utmanande och med ett potentiellt djup men snart märker man att alla varianter av fiendearketyper beter sig på ungefär samma sätt oavsett vad spelet kallar dem. Det är vissa ytliga skillnader men i det stora hela är det väldigt mycket samma sak. Gameplay är också väldigt ytligt och i största allmänhet känns allt plastigt och utan tyngd. Kate Ward rör sig inte som en människa borde göra, vapnet känns tyngdlöst, och attacker som borde ha tyngd i sig känns mest som visuella effekter med tillhörande ljud. Skillträdet har samma problem, några få skills är trevliga men i det stora hela är de överflödiga. Forskningen är låst till några få tillfällen där man snabbt scannar av området man är i, läser av tre punkter, och sen drar Kate slutsatserna helt själv utan input från dig som spelare. Allt det gör att spelet blir ytligt, plastigt, och tar bort inlevelsen.

Tekniskt lämnar spelet också en del att önska, även för att vara ett AA spel. Inga problem med performance för spelet rullar på bra, men en hel del annat. I ett spel som lockar med utmanande strider så är det A och O att din egen och fiendens hitbox fungerar som de ska samt att attacker bara gör skada när de träffar, så är inte fallet i Scars Above. Jag vet inte hur många gånger jag dog eller tog skada av en attack som inte träffade och otaliga gånger registrerades det inte att jag sköt på fiendens svaga punkter. Otroligt frustrerande. Ovanpå det har vi stela animationer på människorna. Jag förväntade mig inte RDR2 kvalité, men när man ser Kate prata så påminner det om Mass Effect: Andromeda där bara munnen rör sig och läpparna och kinderna ser konstigt svullna ut. Övriga mänskliga karaktärer ser också väldigt livlösa ut, som om de bara är tomma skal på något vis. Samma med dialogerna som ofta är helt känslolösa, det märks att den ofta någorlunda kompetenta Erin Yvette som spelar Kate inte gjorde sin starkaste insats.

Tomt skal är något som tyvärr också kan beskriva grafiken. Visserligen berömde jag den men när man tittar närmare på den så ser man att det är en illusion. På avstånd kan stenar, träd, och övrigt i omgivningen se fint ut men när man tittar närmare så är mycket platt och mer en 2D bild påklistrad där den behövs. Lite som när man ska måla miniatyrfigurer och vill få dem att se ut som de varit i strid, på avstånd ser det bra ut men när man råkar tittar närmare så ser man att det bara är målat. Kan låta som ett litet klagomål men två zoner är helt beroende av att illusionen upprätthålls, men när man väl råkar se igenom den så är det omöjligt att inte se att allt bara är klistrat ovanpå marken, stenarna, och träden som en heltäckningsmatta. Även spelets skybox som ofta innehåller vackra vyer lider av att man ofta kan se skarvarna, något som bidrar till den påklistrade känslan. Allt det sammanlagt förstärker känslan av att man bara tittar på Potemkinkulisser.

Som sagt fanns det bra saker med Scars Above men allt positivt försvann i de två sista områdena. Den bitens känns så otroligt fram stressad, lore läggs på lore för att kunna sy ihop spelet och innan man får komma till sista bossen ska man göra tre fetch quests i några områden man besökt tidigare. När det väl är gjort får man lore dump på hela fem minuter. De sista korridorerna innan sista bossen är helt trasiga, en bro kunde man inte ens gå över normalt för det var osynliga texturer som man bara kunde komma förbi genom att använda sin dodge för att på så vis glitcha sig vidare, bitvis behövde man även springa snett framåt för annars kunde man inte röra på sig. Inget av det kändes på något vis som en del av spelet utan mer som en snabbt ihopslängd level. Och sista boss fighten, vilket skämt... innan man möter den verkar det som man får ett val, vända om och leva ett gott liv på jorden eller kämpa vidare, det var upplagt för ett val med en öppen dörr vid sidan om, men den ledde ingen vart. Bossen i sig var en smått modifierad men svagare version av första bossen och bjöd inte på någon utmaning alls. Scars Above knyts sedan ihop med ett slut som egentligen inte säger något alls.

Scars Above gör visserligen en del saker rätt, men det gör ännu fler saker fel eller halvhjärtat. Det finns många konstiga val i spelet, som att i de första 5 minuterna ha Kate Ward konstatera att en förstautgåva av någon serietidning i mint condition inte är något att ha för att den var skriven för pojkar och inte var inkluderande för tjejer, något som är helt ur linje med hennes karaktär i övrigt, eller en stressad avslutning som vräker ner lore över spelaren. På ett sätt vill jag gilla spelet, det finns en kärna som är bra, men det går inte. Sak på sak förstör upplevelsen till den grad att man mest kände att det var tur att spelet köptes på rea och att det var kort. Visserligen hade jag någorlunda kul i fem av mina sju timmar i spelet med intressanta miljöer, bitvis intressant story, och roliga bossar, men mitt i allt fanns problem som förstörde allt för mycket och en avslutning som förstörde det lilla som var kvar. Men ändå är jag inte helt missnöjd med att jag kört det och tror det är något som andra som gillar AA spel av olika slag borde överväga att ge en chans om det hittas på rea.