Uncharted 2: Among Thieves

I del två, i denna hyllade spelserie får vi återigen följa Nathan Drake, denna gång i jakten på vad som först verkar vara en stor skatt som en gång varit i Marco Polos händer.

Men det visar sig vara något helt annat än vad Nate tror.

Jag ska inleda detta med att säga att jag aldrig var eller kommer att bli, ett fan av Indiana Jones.

Massmördaren Nathan Drake.

Var hän Drake än går, är en sak säker. Folk kommer att dö i drivor. I, vad jag skulle kalla ett ganska styltigt och undermåligt pangande behöver man allt som oftast skjuta sig fram genom horder av elakingar av alla dess sorter. Och räcker det inte med ett skott i huvudet, ja, då får man panga på med några fullträffar till rakt i plytet. För tillslut säckar även den mest villiga av dessa måltavlor ihop.
Man får skjuta med pistoler, automatgevär, raketgevär och till och med ett och annat armborst. Skulle inte det räcka så talar Drake självklart flytande MMA. Ingen fiende är för stor, eller för stark, för att inte få sig en omgång med lite hederlig QTE-action!

Sexis... Jag menar, kvinnotjusaren Nathan Drake.

Ingen ska anklaga Drake för att inte ha tjuvkikat lite när en kvinna bestiger en stege, eller kravlar sig upp för en klippkant. Gärna med någon skön, halvrostig kommentar om den fina utsikten.
Alla kvinnor vi får möta, vill ha honom. Och gärna bråka lite om honom.
Vem vill inte ha, en sådan hunk?

Fasadklättraren Nathan Drake.

I denna sköna värld, där innebär det att om det finns en stege, då ska den klättras upp för.
Men det gäller inte bara stegar. Det gäller stuprör, utstickande tegelstenar, skyltar i städer och mycket annat.

Men ibland kan det vara så att något är någon centimeter för högt, och just där och då är inte Drake och hans för stunden närvarande kompanjon sugen på att samarbeta och ta sig upp, så då får man helt enkelt klättra runt. Gärna med några hopp, där man för femte gången måste se samma sekvens, av att någon preeeeeecis lyckas ta emot den andre, innan den faller ner för kanten.
Att klättra upp för vertikala tågvagnar med en blödande mage är inte heller några problem. Det hela handlar ju bara om motivation.

Den blåögda Nathan Drake.

Drake, sitt yrke till trots (han är ändå en plundrare/tjuv/äventyrare) är väldigt naiv. Han vill tro gott om alla, och aldrig misstänka att han kanske blir lurad. Detta leder ju till att gång på gång hamnar han i knipor, där de han trodde var hans vänner istället sticker en pistol i ansiktet på honom.

Sammanfattningen om Nathan Drake.

Jag får ge spelet att det är lättspelat. Även om det på ett par ställen blir väldigt tjatigt.
Det är kort, även om de ca 10 timmarna det tog att ta sig igenom det kändes oändligt långa.
Men den största förloraren här, det är nog jag själv. Varför fortsätter jag?
Varför stänger jag bara inte av, och säger till mig själv "nej, nu spelar vi ett bra spel, istället"?
Bra fråga. Jag vet inte, det är antagligen något som har med späkning att göra.

Det här är ju krystat så det förslår. Unket och osten rinner över kanterna vart man än vänder blicken. Som en gorgonzola som legat framme i solen hela dagen. Sedan kastar man en granat i den.

Härmed utlyser jag Nathan Drake till spelvärldens Johan Falk, och avslutar passande med de bevingade orden "ahmen vafan".

Ps. Jag spelade remastern på en PS4 Pro.

Ja, för det är ju dumt att utmana sig och testa saker utanför ens comfort zone..?
Spelet/spelen är ju så upphajpade att man"bör" ha spelat dem. Svårare än så är det inte.

Garanterat!

Nu har jag gjort det enda rätta och lagt ut min fysiska kopia av Nathan Drake Collection på Tradera i alla fall.

Så om någon känner att de vill göra en god gärning idag är det bara att gå in och köpa den.

https://www.tradera.com/item/505815529