Detaljer som skaver
Tidus "skratt"...
Haaaaaa haaaaaa haaaaaaaaaaaaaaa haaaaaaaaaaaaaaa... Fy fan
Håller inte med. Anser till och med att folk har missuppfattat scenen helt.
Det är fullt medvetet att dem skrattar obekvämt. De mår skit men försöker att finna glädje genom att skratta trots sorg. Då låter det inte äkta.
Ännu en dag i paradiset.
Håller inte med. Anser till och med att folk har missuppfattat scenen helt.
Det är fullt medvetet att dem skrattar obekvämt. De mår skit men försöker att finna glädje genom att skratta trots sorg. Då låter det inte äkta.
Det är verkligen bortom min förståelse för hur så många människor verkar missa poängen med den scenen.
Dem är uppenbarligen inte helt seriösa, dem skrattar sen helt normalt efteråt åt sig själva och sist men inte minst säger Wakka något i stil med "We thought you'd gone crazy".
Extremt uppenbart att Tidus fake skrattar med flit och att folk tar den scenen seriöst är bara skevt.
Jag tycker personligen om scenen eftersom det är en del i spelet som stärker Tidus och Yunas relation och som även handlar om att "Allt suger men vi försöker ändå vara positiva". Sen är det väldigt goofy så brukar alltid sitta och flina åt det men det är ju det som är poängen.
Tycker att The Last of us är ett sjukt bra spel.
En sak jag starkt ogillar dock är grinden för att få trophies. Har klarat spelet flera gånger och påstår att jag har utforskat ordentligt osv. Har några få procent i trophies.
Det stör mig, utan att ta ifrån att spelet är ett mästerverk.
God of war, som är ett mästerverk på minst samma nivå, blev fulländat av att man i lugn och kunde ro hem Platinum under första genomspelningen. Helt perfekt, körsbäret på toppen. Det gav mig en känsla av att jag var klar, även om jag fortfarande ville ha mer.
Efterföljande genomspelningar blev mycket bättre då jag helt kunde skita I trophies och enbart fokusera på spelet.
Nästan värt en egen tråd för att diskutera.
Ännu en dag i paradiset.
Det är verkligen bortom min förståelse för hur så många människor verkar missa poängen med den scenen.
Dem är uppenbarligen inte helt seriösa, dem skrattar sen helt normalt efteråt åt sig själva och sist men inte minst säger Wakka något i stil med "We thought you'd gone crazy".
Extremt uppenbart att Tidus fake skrattar med flit och att folk tar den scenen seriöst är bara skevt.
Jag tycker personligen om scenen eftersom det är en del i spelet som stärker Tidus och Yunas relation och som även handlar om att "Allt suger men vi försöker ändå vara positiva". Sen är det väldigt goofy så brukar alltid sitta och flina åt det men det är ju det som är poängen.
Jag håller helt med dig, bra sammanfattning.
Märkligt att det har blivit så, hela mitt liv har jag hört/läst denna kritiken.
Så pass ofta att jag drar slutsatsen att FFX är ett underskattat spel då så många har missat tonen och kemin, därmed kärnan i storyn.
Ännu en dag i paradiset.
Usel spawn / respawn av fiender. Gör det vettigt för tusan. Fiender skall inte teleportera sig då du vänder dig om.
Menyer är överskådliga och kan styras med mus. (piltangenter och ENTER är rätt kasst)
Att menyer/UI i spelet är överskådliga och inte visar typ 3 saker för att konsolspelare sitter så långt från sin skärm/TV
Att invert mouse finns + mfl inställningar och alla knappar går att binda om till vilka tangenter man vill.
Att kunna spara där jag vill och inte gå till nån "savepoint"
Att kunna hoppa över filmsekvenser och annat med ett klick. Vad är det med dagens tillverkare som inte låter en hoppa över startlogos?
Att musstyrningen inte accelererar a' la' handkontroll
Fysiken låst till FPS
Finns säkert mer men detta retar mig.
Inget manuellt sparsystem så man måste hålla koll på när spelet sparar.
Press and hold som Hipshot nämnde.
This!
Hold’em to ute fanns väl inte innan?
Kommer bäst ihåg God of War 1&2 men det kändes "trovärdigt"
Annars har det bara varit drygt, oftast står ens karaktär bara där, helt fryst i tid och rum en halv sekund....
Det blå skalet i Mario Kart som straffar den som leder, enbart för att personen i fråga spelar bäst, är en detalj som förstör spelet. När vi spelar multiplayer väljer vi alltid bort alla skal och enbart har med svampar. Skills ska löna sig.
Håller inte med.
Att spela bäst i Mario Kart är att lära sig fulknep som genvägar samt att nyttja det slumpmässiga i föremålen.
Det är som poker för barn.
Tar vi bort det blåa skalet så dör konceptet.
Ännu en dag i paradiset.
Härlig frågeställning! Jag går igenom mina favoritspel i bokstavsordning.
Baldur's Gate: Onödigt stora områden där det bara blir en enda skallgång för att metodiskt skingra fog of war.
Baldur's Gate 2: När man tänkt ut i stora vida världen men Renfeld-uppdraget dimper ner mitt i allt. När Neeras cutscene och efterföljande encounter avbryter en. Strongholdsen ger för det mesta värdelösa belöningar.
Bloodborne: Kläderna är för likvärdiga. För många bossar är bara "sjövilda massor av lemmar".
Champions of Norrath: Att för många klasser förlitar sig på fixed damage vilket blir rätt kasst på högre svårighetsgrad
Champions: Return to Arms: Att man inte kan spela epic mode offline (och onlineservrarna har ju stängt ner för länge sen). Att det inte finns kvinnliga varianter av de nya klasserna.
Dark Souls: Man fattar liksom inte vad det var som hände när en PvP-match sedvanligt blixtsnabbt är över med ens död. Man väljer aldrig fire- eller lightning-uppgradering eftersom de saknar scaling. Eldvärldarna är tråkiga. Det blir att man använder samma 2-3 ringar oavsett, Havel's, FAP och möjligtvis någon till om man känner sig stursk.
Dark Souls 2: Rätt få vapen känns egentligen så värst bra. Casting är för nerfat.
Dark Souls 3: Tråkigt att inte kunna uppgradera rustning.
Demon's Souls: Crystal Lizards ger en hjärtattacker i sin viktighet/dyrbarhet. Man dristar sig nästan aldrig till att använda stone of ephemeral eyes i rädsla för att förmörka world tendencyn (om man nu inte vill det), och följaktligen byter man aldrig ut cling ring.
Fallout 3: Vapenutbudet känns litet, skjutandet och fiendens reaktioner på skott känns underutvecklade.
Fallout 4: Kassa dialogval utan särskilda konsekvenser. För snällt.
Fallout: New Vegas: Energy weapons känns aldrig värt det. Själva The Strip känns jättetråkig och förstör liksom upplevelsen lite. Euclid C-finder buggad.
GoldenEye: Att det inte går att ha slumpmässiga loadouts i multiplayer.
Neverwinter Nights: Man undviker att använda medhjälpare och summons p.g.a. XP penalty. Även casterklasser är bra på melee och därmed lockas man sällan att använda deras unika förmågor.
Perfect Dark: Botarna i multiplayer samlas alltid på samma ställen.
Skyrim: Ingen utmaning. Går för fort att bli OP. Klumpig melee.
Dialog och story. Vill bara springa runt i Witcher 3 och bocka av alla frågetecken på kartan. Klickar bara "skip" på alla dialoger och cutscenes.
Fråga mig inte vad som hände, men sen några år tillbaka har jag inte kunnat involvera mig varken film, serie eller spelmanus. Tänker allt är endå bara påhittat strunt med skapta karaktärer och världar jag inte lär mig nått av att lära mig av, så att säga.
Någon annan som känner såhär? Kollar jag på TV är det bara dokumentärer och spelar jag är det antingen e-sport eller spel som har med mina dokumentärer att göra (Europa Universalis IV, Hearts of Iron IV, War Thunder etc)
Jag håller till viss del med. Det är inte det att jag inte gillar en bra berättelse, jag tycker bara att det är så fruktansvärt sällan som en spelstory griper tag i mig. Det är nästan alltid samma sak. Varje genre har sin typ av berättelse, som det nästan aldrig avviks från. Då föredrar jag helt klart Souls-spelen, där det är rätt lite story och som man fattar väldigt lite av, så att man i stället fantiserar ihop egna grejer.
Håller inte med.
Att spela bäst i Mario Kart är att lära sig fulknep som genvägar samt att nyttja det slumpmässiga i föremålen.
Det är som poker för barn.
Tar vi bort det blåa skalet så dör konceptet.
Genvägar är jag helt med på, men inte vapen som kräver noll skills. Det blå skalet får oftast bara den som är sämst och ligger sist (precis som blixten, Bullet Bill m.m), och följden blir bara att den som för tillfället ligger tvåa kan åka förbi den som egentligen kör bäst om de är relativt jämna. Den som får det blå skalet vinner i princip aldrig ändå, så det skalet gör bara skada och tillför inget annat än frustration, vrede och hat.
Kunskapsförmedlare.
Genvägar är jag helt med på, men inte vapen som kräver noll skills. Det blå skalet får oftast bara den som är sämst och ligger sist (precis som blixten, Bullet Bill m.m), och följden blir bara att den som för tillfället ligger tvåa kan åka förbi den som egentligen kör bäst om de är relativt jämna. Den som får det blå skalet vinner i princip aldrig ändå, så det skalet gör bara skada och tillför inget annat än frustration, vrede och hat.
Du missar att det blåa skalet kan ge hopp till en dålig spelare.
Precis som du skriver så vinner i princip aldrig den som har det blåa skalet, det låter balanserat. Men samtidigt så får en dålig/oerfaren spelare känslan av hopp då det blåa skalet finns.
Är inte det bra?
Edit: likt poker, så finns det ett värde i avvägningen i när man ska använda sina vapen. Att bara skjuta av ett blått skal eller en blixt skapar inte framgång. Tålamod och kunskap dikterar när man bör använda detta, det påstår jag är balanserat och bra.
Ännu en dag i paradiset.
Du missar att det blåa skalet kan ge hopp till en dålig spelare.
Precis som du skriver så vinner i princip aldrig den som har det blåa skalet, det låter balanserat. Men samtidigt så får en dålig/oerfaren spelare känslan av hopp då det blåa skalet finns.
Är inte det bra?
Edit: likt poker, så finns det ett värde i avvägningen i när man ska använda sina vapen. Att bara skjuta av ett blått skal eller en blixt skapar inte framgång. Tålamod och kunskap dikterar när man bör använda detta, det påstår jag är balanserat och bra.
Nej, det är inte bra. Då är det bättre att de får rusa fram några placeringar med hjälp av en blixt eller en Bullet Bill, för då förstör man inte bara för den som ligger etta. Om tanken är att den som är dålig på spelet ska känna att "det finns hopp" så är det bättre om den får en massa stjärnor, svampar och andra prylar än att bara den som ligger först blir straffad.
Kunskapsförmedlare.
Random encounters i rollspel. Det är det absolut tråkigaste som finns. Chrono Trigger gjorde det bäst. Där kan man se fienderna direkt i spelvärlden och kan således ofta bestämma om man vill starta en strid eller inte.
Nej, det är inte bra. Då är det bättre att de får rusa fram några placeringar med hjälp av en blixt eller en Bullet Bill, för då förstör man inte bara för den som ligger etta. Om tanken är att den som är dålig på spelet ska känna att "det finns hopp" så är det bättre om den får en massa stjärnor, svampar och andra prylar än att bara den som ligger först blir straffad.
Jag förstår hur du tänker, men håller inte med.
Alla avanceringar från de som ligger efter ettan kommer att drabba ettan. Ettan kommer alltid att klaga på det som begränsar denne från att glänsa. Den balansen vågar jag inte ge mig in på.
Däremot står jag fast vid att det finns ett värde i känslan av hopp i Mario Kart. Spelet är skapat för att så många som möjligt ska kunna spela, umgås och ha kul. En erfaren spelare, likt tidigare nämnt med poker, kan enkelt ta med blåa skal, med mera, i ekvationen och spela runt det.
Ännu en dag i paradiset.
Final Fantasy XIV: Att det inte finns någon som helst ordentlig customization när det kommer till just spelstil. Gear är egentligen inte en grej och det enda som skiljer dig och en annan person av samma klass åt är hur bra ni memoriserat eran skill-rotation. Även Tomestones, hatar Tomestones.
Destiny 2: Att Bungie är väldigt "Hit or Miss" när det kommer till sina säsonger och expansioner. Jag älskar deras lore, jag älskar det mesta med spelet men ibland, särskilt under den nuvarande säsongen, känns det som de ständigt envisas med att försöka få en att inte tycka om dem. Det finns dock inget alternativ som riktigt ger mig samma glädje oavsett. Borderlands 3 tilltalar mig inte på samma sätt, så jag står ut och hoppas framtiden är ljus.
Monster Hunter World: Jag saknar verkligen att man kände sig underlägsen i de tidigare spelen. Det fanns en viss "Survival" känsla om man säger så. Att preppa inför nästa uppdrag och inte ha möjligheten att ständigt åka tillbaka till sin camp för att fylla på med potions och dylikt - och glömde du bort att skjuta "Paintballs" på monstret så var du tvungen att springa runt och leta upp det igen. Monster Hunter World känns inte ett dugg som du är utmanad. Du har för mycket makt helt enkelt...
Det är nog de tre spelen jag aktivt spelar och inte har några planer på att sluta spela.
Jag förstår hur du tänker, men håller inte med.
Alla avanceringar från de som ligger efter ettan kommer att drabba ettan. Ettan kommer alltid att klaga på det som begränsar denne från att glänsa. Den balansen vågar jag inte ge mig in på.
Däremot står jag fast vid att det finns ett värde i känslan av hopp i Mario Kart. Spelet är skapat för att så många som möjligt ska kunna spela, umgås och ha kul. En erfaren spelare, likt tidigare nämnt med poker, kan enkelt ta med blåa skal, med mera, i ekvationen och spela runt det.
Jag håller inte med. Jag tycker att det är ett otyg. Lyckligtvis kan man välja bort det när man spelar. 😁
Kunskapsförmedlare.
Gillar Generation Zero och vill så gärna spela det men det uppstår alltid nya buggar så fort dom patchar spelet på PS4'an.
Jag och en polare brukar starta upp det med jämna mellanrum för att se om dom äntligen fått det spelbart, men nu senast så gick vi in i någon bunker i ett område där det var dimmigt och på något sätt så kukade dimmeffekten i kombination med våra ficklampor ut vilket gjorde att allt vi såg var en vitt blur över hela skärmen. Tittade vi nedåt så försvann det vita blurret delvis så vi sprang runt inne i bunkern och tittade ner i golvet och försökte navigera oss fram samtidigt som fiender attackerade då och då. (._.)
Sorgligt att dom inte fått ordning på spelet än (iaf på PS4).
För mig är det när saker och ting ska gå på tid! Blir tokig när en klocka börjar ticka neråt. I spel jag tycker om vill jag utforska varenda hörn av spelvärlden. I RDR2 t.ex, efter en shootout har du begränsad tid att loota och kolla in stället innan du måste vidare, varför?
Eller när du i godan ro sitter och spelar så kommer ett mission upp som du måste klara innan timern når noll, får panik...
Xbox Series X | Playstation 5 | Nintendo Switch
Bossfighter som inte tillför någonting till spelet utan bara inkastade för att de ska vara med.
GTA V och Red Dead 2.
Att gubben rör sig segt...eller hur jag ska beskriva det. Förstår att det är för att skapa en tyngre känsla men jag gillar det inte alls. Det gör det tex. skitsvårt att gå balans på smala vägar.
Tyvärr blir det väldigt dåligt när man kör first person på dessa spelen. Passar inte alls där.
Jag hatar när animation är "så bra" att gubben bara vänder sig åt det hållet jag ber om när det passar hans fotsteg. Som att karaktären vänder sig åt vänster först när den kan lyfta höger ben och annars tar ett steg tagit fram innan.
Witcher 3 är tyvärr helt ospelbart för mig på grund av det. Det känns fånigt, men jag missar dörrar och faller ned för klippor konstant. Jag vill verkligen spela Witcher 3 och jag försökt många gånger.
Mitt största klagomål i spel är blur. Det är så många spel med olika sorters blur. Tilt shift, depth of field, karaktären är skadad/anfådd osv..
Jag tycker det ser förjävligt ut och är det en stark effekt så blir det ospelbart för mig på grund av huvudvärk. Spel som Links awakening är supergulligt inne i byggnader, men går inte att kolla på ute i spelvärlden.
I Titanfall 2 så ploppar det upp en dimridå bakom där det första skottet landade när man skjuter på ett längre avstånd, ibland. Så om det finns två fiender så får man bara se den man sköt mot först och den andra kan döda en utan att man får se den. Jag kan inte ens börja förstå vad de tänkte.
Jag började spela Battlefield 3 när det var nytt, men kunde bara köra några minuter. Förstod till slut att skärmen blir suddig när man har sprungit, för att karaktären är trött. Helt ospelbart.
Nej, spel ska vara kristallklara och perfekt i fokus hela tiden. Förövrigt min åsikt om filmer också, är något ur fokus så ser allt förjävligt ut. Jag köper inte glasögon, superhögupplösta skärmar och grafikkort för 5000+ för att spela spel med samma suddighet som vi hade på vhs filmer från 90talet.
GTAV (ps4): Kameran ligger alldeles för högt när man har 3:e personsvy vilket gör att man inte ser tillräckligt långt framför sig när man kör. Man är tvungen att sitta och justera kameran konstant.
Många open world spel: Invisible walls. Speciellt irriterande i relativt nya spel (t.ex. FFXV) där de borde kunnat göra det snyggare. Kan förstöra känslan totalt.
Fallout 4: meningslösa och repetitiva sidequests
Mario Kart: Det blåa skalet. Hade kunnat vara bra om det inte endast träffat ledaren utan den grupp av förare som ligger först. Det är så jäkla orättvist om man leder och 2:an ligger precis bakom och så förlorar man på mållinjen p.g.a. blåa skalet.
Wii-spel: Spel där man överanvänt motion controls, t.ex. zelda, och det inte går att välja att spela utan motion controls. Att sitta och svinga kontrollen är kul, i 1 minut.
