Doom Eternal
I somras kände jag mig lite vild och galen och fick den omättliga lusten att skyffla oändliga horder med demoner tillbaka till helvetet med en hagelbrakare i ena handen och raketkastare i andra. Tyvärr kunde jag varken hitta hagelbössan eller raketerna och på ålderdomshemmet släpper man inte in mig längre sedan förra gången. Så jag tog nästbäst alternativ i hand och laddade hem Doom Eternal från Steam.
Doom Eternal är det femtioelfte spelet i Doom-serien där man återigen axlar rollen som Herr Doomguy och styr honom på en resa genom helvetet på Jorden, planeten Mars, det faktiska Helvetet, samt andra spännande platser. Onekligen så briljerar bandesignen som mest när man besöker diverse övergivna och förfallna städer på Jorden som genomgår demonisk korruption. Enorma monster trampar runt i bakgrunden och sprider förödelse, medan enögda demoner flyger runt och letar överlevare. Marken är söndersprucken och lavan flyter fritt. Höghus har fallit in i varandra, och megatentakler sliter ner de som fortfarande står kvar. Överallt växer det någon konstig organisk massa som påminner om avfall på ett slakteri.
Det är kortfattat väldigt stämningsfullt.
Tyvärr utgör dessa banor en mycket liten del av spelet, där majoriteten istället utspelar sig i fantasivärldar som påminner om något från Chronicles of Reddick. Om ni inte sett detta filmiska mästerverk, tänk Sagan om Ringen möter 2006:s emokultur. Gotikinspirerat, fast med rundade hörn och ett blått filter. Och visst, det fanns väl kanske en charm i det första gången; men andra, tredje och fjärde banan i rad blev lite väl mättande. Det känns också konstigt att marknadsföra spelet som att man ska ta striden till Jorden, sen spendera den mesta delen av tiden någon annanstans.
Men det är väl inte utan anledning man gjort detta. Man valde att berätta en viss sorts berättelse med Doom Eternal, och då behövde Doomguy resa till en annan dimension eller två. Vad exakt denna berättelse ska vara har jag inte direkt förstått, och då har jag ändå spelat igenom Doom 2016, Doom Eternal, och dess expansioner, väldigt kort inpå varandra. Det enda jag kan med säkerhet säga är att Doom Eternal är på alla plan en soft-reboot av Doom 2016 – det vill säga att man valde att behålla vissa delar, men annars tänka om helt och hållet från grunden.
Om Doom 2016 (från och med nu förkortat till D16) var en skräckinspirerad sci-fi-pangare, så är Doom Eternal (DE) en retrodoftande arena-shooter. Om D16 satte tyngd på död och mörker, skräckinjagande monster, och ett avskalat narrativ, så har DE valt ett mer modernt och färggrant, kanske rentav Fortnite-inspirerat yttre, med lite djupare story-telling. Fast det är inte som att D16 inte försökte föra ett narrativ, det kändes bara inte så jätteviktigt – och det var kanske nästan bäst att låta bli att tänka för hårt på det. Vem är Doomguy liksom? Jo, sa man då med Doom Eternal, så här är det… Och det som följde var så löjligt lager på lager invecklat att det fått animeförfattare att blekna.
Vilket man föredrar är så pass subjektivt att det egentligen är bortom diskussionsvärde, så jag borde låta det vara, men ändå, jag kan inte låta bli att känna att det finns en viss unken doft av dålig soppa i DE. För många kockar, som man säger. När jag ser listan på hur många personer det krävdes för att skriva manus till respektive spel, så förklaras det mesta. Man verkar även ha bytt ut regissör, designer, med flera andra nyckelpersoner, från D16 till DE. Pusselbitarna faller på plats. Att kalla det för en soft-reboot var kanske inte en så tokig idé ändå.
Tänker man då på Doom Eternal som ett helt nytt spel, inte en fortsättning, så kan man plötsligt förstå sig på flera drastiska förändringar. Däribland den estetiska förflyttningen från bodyhorror och skräckaction till den häftiga scoreboard-shooter som DE är. Blod och våld används för komisk effekt. De flygande demonerna låter som smällande ballonger när de dör. Vissa fienders design är direkt hämtad från Doom 2, och saknar förankring i resten av världen. Banorna har väldigt uppenbart designats gameplay-first och är helt ologiska i sin design om man skulle se dem utifrån. Vapen, ammo och andra pick-ups svävar i luften á la Quake 3 Arena. Man plockar inte längre upp Första Hjälpen-lådor utan rundkolvar fyllda med blå vätska.
Med Doom Eternal känns det alltså som att det var meningen att man skulle anamma det förflutna, fast så som man ser på det idag. För även om Doom var läskigt 1993, så är det nog ingen som får ångest av E1M1 idag, lika lite som man får det av, typ, The Shining. Och jag känner att det var detta man ville förmedla. Doom är löjligt, så låt oss vara löjliga tillsammans och bara ha kul – med raketer och motorsågar, så klart.
Som vanligt återfår Doomguy sin klassiska arsenal med pistol, maskingevär, hagelbössa, raketkastare och diverse sci-fi-hopkok som skjuter plasma och/eller laser. Dessa kan i typisk ordning användas för att blåsa skallen av allt för bekanta demoner, men så klart med en twist – nu måste du även jonglera eldkastare, granater, svärd, boxningshandske och motorsåg i striderna. Notera att jag använde ordet måste, för med den väldigt begränsande mängden hälsa och ammunition som finns utspridd över banorna har du helt enkelt inget val. Även ”Tryck på F för att förgöra fienden”-knappen är tillbaka, denna gång med en extrados nödvändighet.
Det är faktiskt ganska kul när man väl kommer in i hur akrobatisk och multifunktionell man måste vara. Det gäller verkligen att man utnyttjar hela arenan man är inlåst i, och hoppar, springer, snurrar runt, och använder varenda gimmick man ges och byter vapen titt som tätt. Annars kommer du illa kvickt springa in i en vägg. Inte bara en metaforisk vägg, utan en bokstavlig vägg tills du förgör varenda fiende. Om du försöker spela DE som andra shooters, eller ens som D16, så kommer du springa in i problem. Det kommer ta slut på ammunition, hälsan kommer ticka illa lågt. Så sätt eld på fienden för att få mer armor, gå lös med motorsågen för att få ammunition, och när fienden börjar blinka är det dags att trycka på F för att få tillbaka hälsa.
Med tanke på hur Doom Eternal står sig när på helt skilt från tidigare spel så skulle jag vilja påstå att DE är den perfekta ingångspunkten för nya spelare. Bättre att börja här än någon annanstans i serien och bara skapa förvirring. Doom Eternal börjar ändå i slutet av historien och fyller i de tomma luckorna under spelets gång – och nästa spel i serien, The Dark Ages som kommer nästa år, blir gissningsvis ändå bara vara mer av samma kaotiska fan och hans moster-potpurri. Samt med tanke på hur pedagogiskt spelet är i att lära dig spela, så känns det uppenbart. Från första steget på första banan kommer spelet hålla din hand och berätta hur du rör dig, hoppar, skjuter, vilka fiender som gör vad, hur du ska besegra dem, o.s.v. hela vägen fram till slutbossen där spelet åter berättar exakt vad du ska göra. Utifall att du ännu inte fattat att man ska skjuta på fienden.
Fast för återväntande gejmers, veteraner av serien och genren, finns det verkligen något nytt och spännande att hitta här? Nej, egentligen inte. En onödigt invecklad story, gameplay som påminner allt för mycket om Serious Sam eller Painkiller, en ofokuserad visuell och auditiv upplevelse, och kanske det mest röriga försöket till en retcon jag någon upplevt. Om man skulle slå upp retcon i en ordbok, så skulle det där bara vara en bild på Doom Eternals omslag.
Men kan man acceptera att det bara är ett dumt datorspel och inget annat så kommer man nog ha kul genom spelets enspelarläge. Även om jag får medge att jag under spelets sista hälft lyssnade på podcasts (tack Fulkultur 🙏).
Summa summarum är Doom Eternal en underlig blandning av nostalgionanerande och försök till innovation genom normbrytande, och där tillkommer en splittrad identitet. Är man Doom, eller är man Doom för en ny generation? Onekligen ett spel som delar fansen, där den ene älskar kaoset och det färgglada våldet, medan andra, som jag själv, mest undrar varför det var nödvändigt att göra om ett vinnande koncept ö.h.t. Men älskar du att ha fullt upp, spelar mest på instinkt, och gillar att känna adrenalinet pumpa, så kommer du nog hitta mycket att gilla i Doom Eternal. Och när du väl är klar där, finns det två expansioner att hämta hem som ger mer av detsamma.
Tyckte External var jättebra förutom story tjafset. De kunde väl skippat det precis som för Doom 2016 tycker jag. Gameplaymässigt var det bättre. Mer variation och mer schackspelande vilket gjorde striderna mer intressanta. Och lite sämre musik än Doom 2016 men det har ju sin förklaring.
Problemet med Eternal är att det i första anblick ser ut som bara mer Doom 2016. När man sen försöker spela det som det så åker man på så jävla mycket däng. Det finns för lite ammo, fienderna gör märkligt mycket skada och allt är bara en jävla röra. Jag innerligt HATADE spelet först.
Men när jag sen förstod att det är ett helt annan typ av spel (1 år senare). Spelet är mer ett combat-puzzel än ett röjigt monsterslaktarspel. När detta klickade och man fick in flowen i striderna, då blev spelet jäkligt kul! Dock lite frustrerande svårt i vissa skeden...speciellt expansionerna är löjligt svåra.
Men jag kan förstå varför folk inte gillar det. Det är väldigt annorlunda under huven än sin föregångare.
"Writer and Fighter"
Intressant hur olika våra takes är på DE, tycker det slår 2016 med råge och var ett av de bästa liren det året det släpptes. Var verkligen supernöjd och spelet har ett högt skilltak och återspelningsvärde. Smaken är verkligen som baken haha!
Samma, gillade inte 2016s Doom men hade jättekul med Eternal som va mer som ett pussel än ett traditonellt fps.
Eternal kändes som Quake 3 Arena mot bottar och inte som ett singpleplayerspel som D16 gjorde. Massa plattformshoppande och påtvingat vapenbytande gjorde hela actionpusslet för krångligt enligt mitt tycke och banorna kändes som multiplayerarenor som lades efter varandra. Doom 2016 däremot är ett av de bästa actionspelen någonsin så jag hoppas de återgår till hur det var till nästa spel.
Ljudet är en stor svaghet tycker jag. Det saknas ljud vid träff av fiender vilket för mig ger en sämre upplevelse än jag får vid DooM 1 från 1994. Inte heller kroppsdelar från fienderna har några ljudeffekter.
Just Eternal Tycker jag inte har mycket gemensamt med de tidigare DooM spelen. Fiender som bara spawnar och där man måste springa runt på en motocross bana med massa hopp och hinder är rätt tråkigt eftersom man måste vidare när fienden är dödade. Man hinner aldrig lära sig miljöerna innan man ska vidare.
Problemet med Eternal är att det i första anblick ser ut som bara mer Doom 2016. När man sen försöker spela det som det så åker man på så jävla mycket däng. Det finns för lite ammo, fienderna gör märkligt mycket skada och allt är bara en jävla röra. Jag innerligt HATADE spelet först.
Men när jag sen förstod att det är ett helt annan typ av spel (1 år senare). Spelet är mer ett combat-puzzel än ett röjigt monsterslaktarspel. När detta klickade och man fick in flowen i striderna, då blev spelet jäkligt kul! Dock lite frustrerande svårt i vissa skeden...speciellt expansionerna är löjligt svåra.
Men jag kan förstå varför folk inte gillar det. Det är väldigt annorlunda under huven än sin föregångare.
Var det inte så att du läste och hörde andra säga hur bra det var och så började du följa strömmen som de flesta människor gör när det gäller spel. Vad fick du ut av allt hoppande då?
1. DOOM 2
2. ULTIMATE DOOM
3. DOOM PLUTONIA
**********
"DOOM" 3
"DOOM" 2016
"DOOM" Eternal
Moderna DOOM har aldrig varit i närheten av den riktiga DOOM känslan. 3:an var ett helt annat spel och borde egentligen haft ett annat namn. Likaså med 2016, som var alldeles för arkadig, odynamiskt och gamingfierad, med den här typiska moderna techdemo fixerade plastiga ytan, där inget ser ut eller reagerar som om det finns "riktigt" på något sätt. Och med Eternal blev det tyvärr bara värre.
Intressant analys, filosoferade i samma banor när det begav sig.
2016 är väldigt annorlunda mot Eternal trots att bägge är direkt sammankopplade och menade att vara i samma "Universe". Givet förväntningarna hos en del var det nog en bummer och storyn och hela upplägget kändes verkligen som Hugos Transformers fick komma loss ordentligt. Jag tyckte det blev för mycket fantasy och hipp happ i storyn så jag såg den som mindre intressant än den i 2016 trots att den är både större och mer komplex i Eternal. Oavsett så är spelen brutalt olika på väldigt fundamentala sätt så som i gameplay-loopen, presentation eller ban-designen, så det är ganska förståeligt att någon som tycker om tex Eternal inte nödvändigtvis gillar 2016 och vice versa.
Med det sagt tycker jag man ska försöka vara fair mot spelet, Eternal är om man tar det för vad det är ett jävligt välgjort spel både tekniskt och designmässigt, och att de ändå vågade gå den svängen får ges en eloge i hur väl den visionen exekverades. Jag har plockat Eternal ett antal gånger på Nightmare och det är himla tillfredsställande när saker klaffar, men jag spelar det för helt andra anledningar än vissa andra doom-spel. Det blir nästan ett pass i Quake3-stil.
Jag tror faktiskt INTE de kommer gå mer crazy med Dark Ages vad gäller gameplay-loopen. Det fanns väl inget som indikerat riktigt samma frenetiska arena-stil, om ens glorykills, ifrån nuvarande trailers/info. Kanske vill man plocka upp de fans som inte gillade Eternal, det är i alla fall känslan jag får. Att om man älskade Eternal så ska man nog förbereda sig på att Dark Ages inte kommer bli ett pinnhål högre utan snarare något annat, vilket jag välkomnar. Dock verkar de ju rätt inslagna på storyn och mechs och allt vad det är så gillar man dem bitarna blir man nog inte besviken.
Doom 3 är fortsatt favoriten här. Finns inget av den atmosfären och känslan i de nya spelen, och inte för att det var något mål med de nya spelen heller, men det är vad som mest tilltalade mig, lite mörkare och mer grundat med metodiskt gameplay.
Denna snubben var det som fick mig att ge Eternal en ny chans och se ljuset
Bra recension. Jag hade gett det en fyra! Plattformandet var frustrerande men förstör inte helheten för min del. Sen minns jag knappt något avd toryn så jag tror inte att det störde mig speciellt mycket. Kanske är det dags att spela om det!
AMD Ryzen 7 7700 CPU
MSI GeForce RTX 4060Ti VENTUS 2X OC
Kingston M.2 NV2 PCIe 4.0 NVMe SSD 2TB
Samsung Odyssey Smart G6
Eternal var hemskt ja, massa hoppande plattforms trams... blä
Precis. Var alldeles för mycket av det redan i Doom2016 så jag orkade med 1.5 timme eller nåt, sen kom jag till snurrande eldpinnar a'la Mario o ringar av eld man skulle trippelhoppa igenom, då kräktes jag innombords och returnerade eländet
1. DOOM 2
2. ULTIMATE DOOM
3. DOOM PLUTONIA
**********
"DOOM" 3
"DOOM" 2016
"DOOM" Eternal
Moderna DOOM har aldrig varit i närheten av den riktiga DOOM känslan. 3:an var ett helt annat spel och borde egentligen haft ett annat namn. Likaså med 2016, som var alldeles för arkadig, odynamiskt och gamingfierad, med den här typiska moderna techdemo fixerade plastiga ytan, där inget ser ut eller reagerar som om det finns "riktigt" på något sätt. Och med Eternal blev det tyvärr bara värre.
Bara så du vet så är det precis tvärtom, de första Doom-spelen var bokstavligen tech-demos. ID Software skulle visa sin nya snabba 2.5D motor, design och story var bara ett nödvändigt ont. Quake gjordes under samma premisser.
Här får du ett citat från John Carmack: Story in a game is like a story in a porn movie. It's expected to be there, but it's not that important.
IDKFA
Väldigt skönt o se någon sätta ord på vad även jag känner om Eternal.
Var inte alls förtjust i hur off det kändes mot Doom 2016, varken för den mer retro-hyllande stilen på deras art direction till i hur man var tvungen att spela det.
Med det sagt så är det väldigt välgjort och tight gameplay när man väl spelar som de vill att man ska och det enda jag egentligen kan kritisera är storyn och det problemet beskriver du perfekt.
Hade jag fått önska något så hade spelet vart en reboot på Quake istället och Eternal fått vara mer i samma anda som 2016.
Var det inte så att du läste och hörde andra säga hur bra det var och så började du följa strömmen som de flesta människor gör när det gäller spel. Vad fick du ut av allt hoppande då?
Jag hade faktiskt inget emot plattformshoppadet. Men visst, när jag läste på hur spelloopen funkade så gav jag spelet en till chans och började gilla det. Framförallt så slutade jag dö när jag började spela det mer som ett pusselspel än monsterröjande och tycker man får ett sådant härligt flyt i striderna när man lärt sig allt.
"Writer and Fighter"
Spelet är ju välgjort för vad det är men jag har bara dragit igenom det en gång och när det är så låst med vilka vapen som funkar på fienderna så känns det inte jättespännande att gå tillbaka till det för en ny runda. Jag gillar att spela på olika sätt för varje runda och när man är så låst i pusslet så känns det inte motiverande. Jag är ett större fan av Doom 2016, som jag tyckte var grymt bra!
Men jag gillar även att kunna ta min tid och utforska, vilket skar sig lite med att skickas runt från arena till arena. Det är nåt jag uppskattat med den nya Wolfenstein-serien
D16 gillande jag skarpt, då det kändes som något nytt när det kom ut. DE var ännu bättre då de denna gång hade focuserat mer på spelets lore, som jag tycker är väldigt intressant. Dock är det på tok för utdraget med samma repetiva slaktande om och om igen med samma uppsättning fiender. Så har aldrig orkat spela klart DE utan istället kollat på alla cutscens på YT.
Var det inte så att du läste och hörde andra säga hur bra det var och så började du följa strömmen som de flesta människor gör när det gäller spel. Vad fick du ut av allt hoppande då?
Somliga kan tänka själv och bilda sig egen uppfattning? 😉
Ännu en dag i paradiset.
Jag gillade faktiskt storyn som de gjort i dessa spel. Det jag ogillade var att varje bana är en "arena" där monster spawnar i omgångar om och om igen. Jag vill hellre se öppna banor där alla fiender finns på plats att skjuta direkt.
Kommer man till ett rum så vill man att fienderna ska finnas där så man kan planera och använda taktik. Inte att det är ett tomt rum som sedan fylls med fiender allteftersom du skjuter en av dem.
Jag gillade verkligen Doom 2016. Det var inte lika tight som Doom när det begav sig, men en klart värdig modern take på det.
Tyckte storyn som fanns var intressant så var verkligen hype-ad att få mer av det goda inför Eternal. Men ack vilken bromskloss.
Rymdskeppsslott?
Plattformshoppande som Super Mario?
Vad hände med storyn från D2016?
Ammunition som hoppar och skuttar färgglatt?
Jag ville verkligen spela igenom det, inte minst för att se vart fan storyn tog vägen men efter nån jävla bana där man skulle klättra på flygande kistor som svävade igenom brinnande ringar och skit så lessnade jag och har inte rört spelet sedan.
Jag gillade faktiskt storyn som de gjort i dessa spel. Det jag ogillade var att varje bana är en "arena" där monster spawnar i omgångar om och om igen.
Det var så jag kände med demot i Doom 2016, man typ sköt på något hjärta och sedan spawnade det asmycket fiender. Jag minns inte hur det var exakt längre, men det var något i dessa banor som gjorde att jag sket helt i spelet.
Too real to be a dream, too painful to be a nightmare.