Varför är många så ensamma?
Varför är så många kritiska till förkortad arbetstid? Tror det skulle ha många positiva effekter. Levde verkligen livet när jag var permitterad 3 dagar/vecka i o med covid.
Hade tid o energi att lära mig byta och justera växeln på min cykel t.ex.
Det kanske är bra för individen är gå ner i arbetstid men saker måste fortfarande tillverkas och samhället måste hållas igång. Om vi går ner i arbetstid och får samma lön så kommer allting blir dyrare eftersom det produceras mindre.
Det kanske är bra för individen är gå ner i arbetstid men saker måste fortfarande tillverkas och samhället måste hållas igång. Om vi går ner i arbetstid och får samma lön så kommer allting blir dyrare eftersom det produceras mindre.
Det är inte nödvändigtvis sant. Tester som har gjorts har visat att produktionen har varit likadan och i vissa fall högre. Men största fördelen har varit att sjuktalen har gått ner och människor trivs bättre på jobbet. De som var med då säger att det var samma alarmistiska snack från höger när 40 timmar infördes. Och när 4 veckor semester blev lag. Sverige gick inte under då och det lär inte göra det vid 30 timmarsvecka heller.
Jag tycker 30 timmar borde vara heltid och att det med vissa undantag borde vara den anställdes rätt att få välja tjänstgöringsgrad mellan 50-100%.
Det kanske är bra för individen är gå ner i arbetstid men saker måste fortfarande tillverkas och samhället måste hållas igång. Om vi går ner i arbetstid och får samma lön så kommer allting blir dyrare eftersom det produceras mindre.
Absolut, jag tror det är få som pratar om att gå ned till 0h/dag.
Men att gå från 8 till 7 tror jag inte skulle göra någon större skillnad. Finns mycket tid att spara samt så kan man arbeta lite mer fokuserat, iaf i min bransch (är ingenjör).
Saker är också dyra för att folk har råd att betala mycket för dem. Bostäder är ett utmärkt exempell.
7 ->8h skulle göra stor skillnad för mig iaf. Jobba 7,5h mån-torsdag så kan man sluta riktigt tidigt på fredagen tex.
Det var märkligt vad ni bubblar då. Det faller sig naturligt för det flesta här.
Jag har läst ditt inlägg flera gånger men jag fattar fortfarande inte, haha. 😇
Ännu en dag i paradiset.
Det är ju en trevlig tanke, men I verkligheten så blir man utfryst väldigt snabbt, om man inte fogar sig efter grupptänket.
Men det finns ju en massa olika grupper i samhället. En grupp ser en som en nörd om man säger att man är en gamer medan en annan grupp ser en som intressant om man säger att man är en gamer, för att ta ett exempel som ligger nära till hands. Det finns alltid andra personer som delar dina intressen/värderingar.
En dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi inte det.
Pessimisten svarar: några dagar existerar vi, en väldans massa andra gör vi inte det. ^^
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.
Men det finns ju en massa olika grupper i samhället. En grupp ser en som en nörd om man säger att man är en gamer medan en annan grupp ser en som intressant om man säger att man är en gamer, för att ta ett exempel som ligger nära till hands. Det finns alltid andra personer som delar dina intressen/värderingar.
Men då måste man testa sig fram, och det kan vara väldigt smärtsamt om man tar fel grupp.
Jag är ofta för mig själv men känner mig sällan ensam. Sen har jag ett ganska socialt arbete så när jag är klar med det för dagen orkar jag som en introvert person sällan umgås på fritiden.
Annars har jag få vänner och bekanta. Jag försöker besöka mina föräldrar en gång i månaden. Vill umgås med dom så länge dom finns kvar. Sen spelar jag med min kusin nästan varje helg och ibland i veckorna.
Sen har jag min bästa vän sedan högstadiet. Tyvärr träffas vi knappt längre eftersom jag numera bor 10 mil bort och han har hus, sambo och två barn.
Ibland saknar jag alla sociala interaktioner från förr men oftast tycker jag att det är väldigt skönt att vara för mig själv.
Håller med på den. Har inte mer än 2 irl-vänner i vuxen ålder jag hör av mig till. Och oftast när man bokat in nått med dem och de bokar av, så känns det lite skönt att få spendera helgen ensam i hemmets lugna vrå ist. En av fördelarna med att man blivit äldre tycker jag är att man trivs mycket bättre med sig själv och är mindre dömande mot sig själv.
Jag har läst ditt inlägg flera gånger men jag fattar fortfarande inte, haha. 😇
Bubblar ✓ vatten ✓ fiskar ✓ blubbblubb ✓ akvarieprat ✓ = det är akvarium som gör folk ensamma!
Bubblar ✓ vatten ✓ fiskar ✓ blubbblubb ✓ akvarieprat ✓ = det är akvarium som gör folk ensamma!
Ah! Logiken! Hur kunde jag missa den? 🙊
Ännu en dag i paradiset.
Ah! Logiken! Hur kunde jag missa den? 🙊
Glasklart! Skulle man kunna säga.
Håller med på den. Har inte mer än 2 irl-vänner i vuxen ålder jag hör av mig till. Och oftast när man bokat in nått med dem och de bokar av, så känns det lite skönt att få spendera helgen ensam i hemmets lugna vrå ist. En av fördelarna med att man blivit äldre tycker jag är att man trivs mycket bättre med sig själv och är mindre dömande mot sig själv.
Ja det är väldigt skönt att känn sig tillräckligt självsäker nu för tiden för att utgå från vad man själv faktiskt vill göra istället för vad man borde göra för att "passa in".
Känner för övrigt också ofta en lättnad när sociala saker ställs in. Även om jag gillar personerna är det väldigt skönt att vara hemma
PSN: OAKTHYR
Det kanske bara är jag, men 2-3 nära vänner låter för mig helt normalt. Jag skulle antagligen ses som "populär" och "normal fungerande" samt relativt social; är gift, har bra kontakt med kollegor, startat en hantverksförening/studiecirkel kring ett intresse, blir bjuden till saker och bjuder in själv. Men snackar vi nära vänner så är det (förutom maken) en eller kanske två personer... Jag menar inte att förminska problemet, att känna sig ensam är alltid svårt, men vad är förväntningen? Hur många nära vänner "ska" man ha?
Det kanske bara är jag, men 2-3 nära vänner låter för mig helt normalt. Jag skulle antagligen ses som "populär" och "normal fungerande" samt relativt social; är gift, har bra kontakt med kollegor, startat en hantverksförening/studiecirkel kring ett intresse, blir bjuden till saker och bjuder in själv. Men snackar vi nära vänner så är det (förutom maken) en eller kanske två personer... Jag menar inte att förminska problemet, att känna sig ensam är alltid svårt, men vad är förväntningen? Hur många nära vänner "ska" man ha?
Det enda svaret är väl att det beror på vad man själv är nöjd och bekväm med. Finns verkligen inget svar som passar alla!
Själv har jag ett ganska socialt jobb så det plus stor familj täcker in det mesta av mitt sociala behov. Men när man bodde själv var det ju viktigare att träffa vänner och bekanta på fritiden, nu kretsar det mesta istället kring familjelivet.
Om man vill ha fler att umgås med så kan man testa att köra en yes man. Det gjorde jag för 10år sen i ett års tid då ringde telefonen hela tiden och folk ville att man skulle med på grejer och eftersom jag skulle säga ja till allt så hängde jag på. Det var satan så utvecklande och roligt men fruktansvärt slitit också.
Jag har läst ditt inlägg flera gånger men jag fattar fortfarande inte, haha. 😇
Det är bara driv och på skoj.
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Om man vill ha fler att umgås med så kan man testa att köra en yes man. Det gjorde jag för 10år sen i ett års tid då ringde telefonen hela tiden och folk ville att man skulle med på grejer och eftersom jag skulle säga ja till allt så hängde jag på. Det var satan så utvecklande och roligt men fruktansvärt slitit också.
Om telefonen aldrig ringer då?
Om telefonen aldrig ringer då?
Man får kanske ta initiativ och ringa upp någon först. Jag är verkligen ingen som gillar att göra sociala saker egentligen så det var det jag menade med att det var utvecklande för mig. Folk hör av sig när de vet att den där hänger alltid med på allt.
Det sker något mellan 16-årsåldern, 20-årsåldern och 30-årsåldern.
16 = i stort sett alla vänner är tillgängliga
20 = några få vänner är otillgängliga
30 = i stort sett alla vänner är otillgängliga
Med "otillgängliga" menar jag att träffas spontant samma dag är svårt,
man behöver oftast boka några dagar eller nån vecka i förhand.
Vid 16 års åldern kunde man umgås med i stort sett alla vänner när som, senare i 20 års åldern var det ett fåtal som skaffat en kärlek binder upp all deras tid. Dessa var relativt få och kunde räknas på en hand. I 30 års åldern har de flesta av dina vänner inte bara skaffat en kärlek utan en familj som tar upp väldigt mycket tid, Dina tillgängliga vänner som du kan hitta på något med redan samma dag eller vecka kan du räkna på en hand, om ens det.
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Har i princip två-tre nära vänner, resten är i periferin kan man säga som också är kul att umgås med såklart men som inte tillhör ens egna sociala kärna. Gillar inte att hänga i grupp så mycket, om det inte är ytligt bekanta. Men ser inte heller ensamhet som något innebördes negativt, det blir vad man gör det till! Utvidga dina hobbys! Gå ut och upptäck naturen, jobba på dina egna drömmar och ambitioner osv...
Change is the only constant
Sedan barnen (3 st) kom för 10 respektive 8 år sedan har det egentligen inte funnits så mycket ork eller tid för socialt umgänge. Vi flyttade från en stad till min hemort nör första barnet föddes, och vi hade mer umgänge där. Trots att jag är från den här orten är det inte så lätt att hitta nya vänner, och jag är väl ingen social mästare heller. Jag har egentligen inget jättestort behov av umgänge heller, men något mer par att bjuda på middag eller någon mer kompis att se på fotboll eller cykla med hade inte skadat. Det är vad det är.