Bramble är en sagolik triumf
Ibland händer det. Jag mer eller mindre snubblar över ett spel, köper det och blir mångfalt belönad. Bramble : The Mountain King är ett sådant spel. Alla måste spela.
Släng i en skopa Unravel, någon deciliter Little Nightmares och ett kryddmått Inside och du får Bramble. Jämförelsen med dessa spel har gjorts av många, men även om svenska Dimfrosts senaste alster onekligen har inspirationskällor står det helt på egna ben och överträffar också några av inspirationskällorna.
Vi spelar som Olle. Han vaknar av att storasyster Lillemor är försvunnen. Olle kliver ut genom fönstret och in i den stora världen där utanför. Ingenting kommer någonsin bli sig likt för den lille pojken igen.
Alla samhällen har haft sina sägner, berättelser och sin tro. Föreställningar om vättar, gnomer, troll och andra väsen som man gör säkrast i att hålla sig väl med, eller bara undvika, har funnits i nordisk folktro i många år. Dimfrost Studio drar nytta av detta i Bramble. Vi vandrar genom den vackra svenska naturen, men mitt i det hemtama finns här en sagovärld med både vänliga filurer och sådana som endast vill döda en. Det är inte svårt att skilja dem åt.
Spelmässigt är det väldigt ordinärt med plattformshopp längs en mer eller mindre snitslad bana. Det är således bara dumt att förvänta sig stora utmaningar, alternativa vägar och ett större djup här. Styrkan i Bramble är inte gameplay utan miljön, berättelsen och atmosfären. Och dessa tre komponenter, tillsammans med ett passande soundtrack och överraskande bra bossfajter, är spelets starka kort.
Designen är en triumf med urgulliga tomtar, genomläskiga troll, mystiska skogar, vackra ängar och porlande bäckar. Dimfrost har verkligen prickat helt rätt här, och det är slående hur de lyckats göra den skog som är så vacker i dagsljus så skrämmande i mörker.
Det är också tydligt att utvecklarna förstår sig på barn. Olle är ömsom lekfull och ömsom skärrad, påverkad av de hemskheter han tvingas bevittna. Efter en chockerande scen är Olles hela rörelsemönster förändrat för en stund. Jag vill bara hoppa in i spelet och krama om honom.
En del har klagat på den oprecisa kontrollen, men den är ungefär vad jag förväntar mig av den här sortens spel, och definitivt bättre än i både Unravel och Little Nightmares I och II (som hölls tillbaka av frustrerande trial and error). Generösa checkpoints gör dessutom varje snedsteg till en axelryckning.
Bramble innehåller smått magiska ögonblick som jag önskar att alla fick uppleva. Som när jag lyssnandes till Den blomstertid nu kommer springer över en äng för att sedan rida på en igelkott över en bäck. Då får jag faktiskt gåshud, märkbart påverkad av det jag upplever. Kanske för att det väcker något inombords från barndomen, men också för att det är så oväntat.
Men bakom den vackra och gulliga fasaden finns ett kompakt mörker. Det är ingen gullig och barnvänlig saga vi bjuds på utan en svart och grym berättelse som tar Olle genom helvetets alla kval.
Som så ofta är ljuset ens vän i mörkret, och snart får Olle tillgång till en lysande kula som används både för att besegra fiender och underlätta vägen framåt. Då börjar gameplay bli mer stridsfokuserat. Men ibland är det klokare att fly eller smyga än illa fäkta.
Genom äventyret finns böcker som berättar sagor som direkt knyter an till det som sker i spelet. Ibland sådant som ska ske, ibland sådant som redan skett. Detta är riktigt välgjort och ger en utmärkt helhetsbild av allt som händer i spelet. Däremot hade jag faktiskt kunnat vara utan berättaren i övrigt då hon mest säger självklarheter som spelaren nog redan förstår. Ibland är det att föredra att låta spelaren vara ensam med sina tankar och tolkningar.
Bossarna är ett kapitel för sig. Vissa är riktigt obehagliga, och här finns också ett antal som är ganska smart designade. Bossfajterna är överraskande snygga och välgjorda och bitvis knepiga då de bygger på tajming och Olle nog inte var den smidigaste på gympalektionerna.
Bramble är ett mörkt spel. Skoningslöst. En påminnelse om forna tiders barbari, om det förrädiska i skrock och mänskligt vansinne. Du kommer bli berörd. Men det är också en resa genom en sagovärld, skickligt berättad och med en fantastisk känsla för detaljer. Trots att det är en alltsomoftast ogästvänlig miljö skulle jag vilja utforska den närmare. Vilket inte går. För Bramble går som på räls och det råder aldrig något tvivel om vart jag ska eller helt enkelt måste gå. Jag köper den premissen, även om jag så gärna skulle vilja ha lite mer, stanna lite längre, gräva lite djupare.
Jag hade förväntat mig ett atmosfäriskt spel men inte en så här genomarbetad berättelse, strålande design och underhållande bossfajter. Detta är vassare än Little Nightmares, och även om det inte når intensiteten i Inside är det faktiskt inte så långt ifrån. Efter mellan tre och fyra timmar är det slut och jag lutar mig tillbaka i soffan och funderar över vad jag har upplevt.
Dimfrost har charmat brallorna av mig med något som är i det närmaste en triumf. Med utrymme för mer utforskning och ett djupare gameplay hade betyget landat ännu högre. Bramble: The Mountain King har överraskat mig, och jag älskar när det sker.
Testat på: Xbox Series X
Övriga format: PC, Xbox One, PS4, PS5, Switch
Bra recension!
Köpte på mig detta efter att ha sett den där lilla filmsnutten som FZ la ut, golvades helt av den melankoliska versionen av "Den blomstertid nu kommer" tillsammans med den tydliga inspirationen av John Bauer. Nu väntar jag bara på rätt tillfälle att sätta mig ner och spela igenom hela spelet i en sittning, känns som att det gör sig bäst så.
Och detta gjorde mig glad: 96 procent av drygt 700 Steam-recensioner ger det tummen upp. Håller tummarna för att många upptäcker det, för det lilla jag körde på Gamescom var sagolikt.
Ja, det är glädjande att se. Jag håller också tummarna för att fler kommer upptäcka denna lilla pärla.
Tack för fin recension! ❤️
Detta ska spelas. Ligger i backloggen, men högt på priolistan!
Klokt. Spelets längd gör ju att det inte är en massiv uppgift att ta sig an.
Körde igenom hela spelet i en sittning idag och jag tycker verkligen att du mer eller mindre nailade precis allt i din recension. Jag hade också gärna sett lite mer utforskning, världen är otroligt vacker och triggade den där utforskarnerven hos mig. Något som jag inte riktigt tyckte klaffade helt hundra var dock den "sista" byn som man kommer till, förstår visserligen varför de valde att köra på det spåret men det kändes lite...Out of place? Iaf sett till historien som helhet, förstår som sagt att man ville ha något som band ihop saker och ting men där tappade de mig lite...Annars så var upplevelsen väldigt härlig och jag hade nog också landat kring en fyra i betyg.
Jag har funderat på det där...har dock inte satt mig in i hur man blockar spel för lilltjejen på Switchen. Och kanske är spelet för "mörkt" även för mig. Blödig sedan jag fick barn.
Det är för mörkt för ett mindre barn, definitivt. Och vissa scener träffar som ett slag i solarplexus. Men spelet är värt att uppleva, tycker jag, och slutet är trots allt fint.
Något som jag inte riktigt tyckte klaffade helt hundra var dock den "sista" byn som man kommer till, förstår visserligen varför de valde att köra på det spåret men det kändes lite...Out of place? Iaf sett till historien som helhet,
Kan hålla med om det och satt under genomspelningen och funderade på hur denna del skulle passa in i helheten då den kändes just lite "out of place".
Passar bra så här lagom till midsommar.