Operencia: The Stolen Sun

En old school dungeon crawler från en indiestudio i Ungern, kan det vara något? Zen Studios låter oss kliva in i Operencias sagolika värld där turordningsbaserade strider, rutnät och massiva dungeons samsas med lustiga companions, sagor från öst och skelett, massor av skelett…

När jag först började spela Operencia: The Stolen Sun så var jag tveksam. Dels så var det längesedan jag spelade ett spel av den här typen, och dels så kändes story och röstskådespeleri lite…off. I många andra sammanhang är detta huvudingredienser som jag värderar högt och kan vara helt avgörande för hur jag uppfattar ett spel. Det tog dock inte många timmar innan jag var fast, Operencias charm hade fångat mitt intresse. Det styltiga röstskådespeleriet och de ofta humoristiska dialogerna hade blivit ett med spelet, och det passar så väldigt bra ihop med inramningen på något vis.

Storyn är närmare en klassisk saga än något annat, med gudar som lägger sig i och ondskefulla ondingar som försöker förstöra världen och öppna underjordens portar. Spelets berättelse bygger på ungersk mytologi, sagor och ett uns historia. Det andas östeuropeisk mystik och folklore och jag får lite Witcher-vibbar stundtals men just det är nog mest beroende på mina egna begränsade referensramar kring östeuropa. Med sig på resan så har man också en berättare som ytterligare förstärker sagokänslan, och allt presenteras visuellt i enkla men vackra illustrationer. Det är synnerligen charmigt och det tar inte lång tid innan jag har glömt alla mina tveksamheter jag hade i början.

Dungeons under vatten? Varför inte!

Under resans gång så samlar man på sig diverse följeslagare till sitt äventyrargäng, en del är companions som man har med sig i strid, andra följer med på äventyret av andra orsaker. Det är en brokig skara män, kvinnor och…annat vars interaktioner med storyn, världen och varandra är ett riktigt trevligt inslag i spelet. Som sig bör i spel av den här typen så samlas man kring lägerelden för att vila, fylla på resurser, spara spelet och dylikt. Men det är också ett tillfälle där ens companions diskuterar resan och utvecklar sina personligheter, de här dialogerna kan vara riktigt roliga och det bidrar mycket till stämningen. Humorn flyger högt och lågt, men blir till en viktigt del i Operencias själ.
En av följeslagarna i gruppen för anteckningar i sin journal om allt man träffar på; personer, platser, fiender och mycket mer. Det ger mycket kött till både berättelsen, världen och karaktärerna. Det är ett mycket trevligt inslag, särskilt som personen som skriver är lite…speciell vilket återspeglas i texterna på ett kul sätt.

Inte det mest djupgående karaktärsskapandet kanske.

Spelmässigt så har man själv tre klasser att välja på till sin huvudkaraktär: Warrior, Mage och Hunter. Något begränsade valmöjligheter kanske, än mer så när man inser att det är magiker som sticker ut mest som det (enligt mig) bästa alternativet. Dels för de kraftfulla spellsen, men också för att det är en klass som inte riktigt går att ersätta via companions i sitt party. Rekommenderar starkt att välja Mage för en trevligare spelupplevelse! I övrigt så går det att blanda ihop en mängd olika companions till ett party som man gillar, som sig bör i rollspel. Det finns gott om stats, utrustning och talents att pilla med allt eftersom ens karaktärer levlar upp och jag sänkte en hel del timmar i att balansera med det för att hitta optimala konfigurationer. Det kräver dock lite planering och framförhållning då det inte finns några respecc-möjligheter vad det gäller stats och dylikt…

Under utforskandet stöter man på alla möjliga filurer...

Utforskandet av världen sker på klassiskt manér i rutnätsbaserade kartor fyllda med hemligheter, fiender och pussel. Det är välgjort och lockar verkligen till utforskning, jag hade svårt att sluta spela då jag ofta ville se vad som fanns bakom nästa hörn. Världen är varierande och miljöerna skiftar ofta med allt från klassiska tombs via mörka skogar till betydligt mer fantastiska platser. Det blev aldrig särskilt enformigt trots en hel del backtrackande och dylikt.
Pusslen förtjänar ett eget omnämnande, de må börja enkelt med lätta små övningar men snart nog så dyker det upp rejäla tankenötter som kan vara riktigt utmanande. Fantastiskt trevligt! Jag älskar sådant och även om frustrationen ibland ledde till lite “save & ragequit” så är det synnerligen tillfredsställande när det klickar och lösningen uppenbarar sig som en aha-upplevelse. Ledtrådar finns ofta att finna i notes, omgivande miljöer och annat mer eller mindre uppenbart och det är riktigt bra gjort. Pusslandet vävs även in I spelets system för potions, där man först måste hitta recepten som är gömda på olika sätt och sedan lösa själva ingrediensmixen genom att läsa ut gåtor från recepten. En riktigt trevlig grej!
En hel del av utforskningen baseras också på olika artefakter med specialförmågor som man plockar upp under äventyrets gång, det innebär ju dock en hel del backtracking för att låsa upp saker som man helt enkelt inte kunnat lösa tidigare då man saknat rätt grejer. Oftast är detta bara extragrejer, vill man bara köra rakt igenom storyn så är det inget större hinder även om man missar mycket av det roliga enligt mig.

Skelett. Massor av skelett.

Striderna är som sagt turordningsbaserade med allt vad det innebär, vilket ger utrymme för en hel del taktiskt tänkande då det gäller att planera sina handlingar väl. Fungerade riktigt bra och ju längre fram man kommer i spelet så ökar komplexiteten. Det gäller att vara på tå och tänka framåt hela tiden, använda rätt saker vid rätt tillfälle så att säga. Även hushålla med resurser är viktigt då man inte får tillbaka varken hälsa eller energi automatiskt, och potions är begränsade på samma sätt. Frågan man ständigt ställer sig är “hur många strider kan jag klämma in innan jag måste vila?”. Vila vid en lägereld är det enda sättet att fylla på sina grejer och även det kommer med den lilla tvisten att det bara går om man har brasved, som man hittar ute i världen i begränsad mängd så klart… Är man noggrann med utforskandet så är det dock aldrig några problem att hitta ved så det räcker och blir över. Lite svettigt var det allt i början dock, men det är en bra feature som ger lite nerv.

Ibland får ens pusslande oanade konsekvenser...

Fällor finns det så klart gott om också och här kommer det in lite mer action-orienterat gameplay där timing, rätt utrustning/artefakter och en förmåga att se mönster är avgörande för framgång. Kan vara något desorienterande med tanke på rutnätsförflyttningen som ju är lite stel i förstapersonsvy, även om man faktiskt har en fri kamera som dock både hjälper och stjälper i dessa situationer. Jag vande mig dock snabbt och kom att uppskatta de här partierna mycket till slut då det ger både variation och utmaning.
Här i det lite rappare gameplayet så blev det också tydligt att högre prestanda var definitivt att föredra framför högre upplösning. På Xbox One X, som jag spelade på, så kan man tacksamt nog välja om spelet ska prioritera upplösning eller prestanda och jag landade i att föredra prestanda. Operencia är snyggt och trevligt att se på även i lägre upplösningar så det kändes aldrig som en uppoffring då spelet flyter som smör och jag upplevde inget grafiskt konstigt. Trevligt nog finns det även möjligheter att justera FOV och stänga av motion blur, fantastiskt trevligt för de av oss som är lite känsliga för simulatorsjuka i förstaperson. Hur det ser ut med inställningar på PC vet jag inte, men som vanligt lär man kunna skräddarsy det efter eget behag som sig bör på PC.

Vackert men farligt.

Ända sedan gamla tiders klassiker såsom Eye of the Beholder till Amigan så har den här typen av first person dungeon crawler RPGs haft en speciell plats i mitt hjärta. Jämfört med mer actionbetonade diton så ger de mig en känsla av metodiskt genomförande och det är något väldigt tillfredsställande med att utforska kartorna en ruta i taget. Lösa pussel och hitta hemliga gångar, undvika fällor och ständigt känna sig utmanad mentalt.
Operencia: The Stolen Sun uppfyller alla de där sakerna med råge, men har också en inneboende charm som höjer spelet det där extra snäppet. Mina 40-ish timmar med spelet gick alldeles för fort och även om jag kände mig färdig när slutbossen besegrats, så ville jag ha mer! Det går därför inte sätta ett lägre betyg än en fyra, trots diverse budgetmässiga skavanker, då jag verkligen hade skoj hela vägen in i mål.

(Testat på Xbox One X, finns även till PC via Epic och MS store)

Det kan man göra! Bör tilläggas att det ingår i Xbox Game Pass och är Play Anywhere så det går fint att spela på PC med en game pass-prenumeration också.

Yup.

Jag har inte kört Banner Saga (!) så jag vet inte Men det är inte alla följeslagare som är med i combat-partyt om man säger så. De kan ha andra funktioner dock...

I knooow...dat backlog tho.

Tack!

Ja missa det inte, det är ett stabilt spel som väl gör sig bäst när man har tid att grotta ner sig.

Hehe, hur går det med Diablo 2? Våra stackars backlogs...

Tack! Väl värt att fylla på backloggen med om inte annat

Ja, det är ett riktigt trevligt spel i en lite förbisedd genre.

PSA: Operencia: The Stolen Sun ingår i Xbox Game Pass på PC.