Eternal Sonata
Nu efter några veckors spionage i det mystiska och fientliga grannlandet AKA tv-spelslandet kommer jag nu tillbaka till vårt land befolkat av gigantiska datorer, finniga nördar och snobbiga besserwissrar för att dela med mig av mina intryck. På vilket sätt skiljer sig dom från oss? Är deras ledare starkare än vårt mäktiga Half Life och har deras Jrpg-er en chans mot våra uråldriga rollspelstitlar? Som inledning till detta eminenta upplysningscentrum tänker jag börja med att ta en närmare titt på en invånare tillhörande samhällsklassen J-rpg och se hur den står sig mot våra vitskäggiga och manteliförda rollspel.
Utan några som helst förkunskaper kidnappade jag Eternal Sonata från deras lokala bibliotek och pressade honom/henne på information med hjälp av ett glödjärn i en ljudisolerad källare. Här är resultatet.
Utan att ge iväg för mycket handlar spelet om Frédéric Chopin som på sin dödsbädd drömmer sig till ett sagoland där magi, drakar och ren ondska existerar. I sin dröm ger sig Frédéric Chopin iväg med ett par alldeles för unga personer till det kungliga slottet för att diskutera matskatten med landets kung vilket så klart inte blir helt lätt. Gruppen i början av spelet består av Frédéric Chopin, Polka, Allegretto och Beat. Självklart finns det fler spelbara karaktärer i spelet men då man spenderar tio timmar mer med dom första får man aldrig lika starka känslor till dom andra karaktärerna. Så låt oss börja med en kort introduktion av karaktärerna.
Frédéric Chopin är lagom mystisk i sin drömvärld även om jag inte tycker att dom utnyttjar hela drömscenariot tillräckligt. Hur trevligt och originellt skulle det inte vara om Frédéric Chopin i sin drömvärld betedde sig som dom flesta (tror jag) gör i sina fantasier. Det vill säga arrogant, självsäker och impulsivt, och om man skulle krydda det med att han tror att allt runt honom är uppgjort av hans hjärna skulle man få en väldigt grym hjälte som totalt strunar i konsekvenserna av sina handlingar och andras lidande. Tyvärr kände inte utvecklarna för detta och karaktären Frédéric Chopin blev en godhjärtad tråkmåns.
Karaktären Polka har också en intressant bakgrundshistoria med potential. Men igen får jag känslan av att utvecklarna inte vågar göra karaktären unik. I Frédéric Chopins magiska drömvärld kan magi bara användas av dom som snart kommer dö och Polka har kunnat använda magi sedan barnsben. I likhet med Frédéric Chopins karaktär behöver knappast Polka bry sig om konsekvenserna av sina handlingar då hon snart kommer dö och detta skulle kunna leda till en intressant karaktär. Men precis som Frédéric Chopin fick Polka bli fissnäll och söt.
Det är absolut inget fel med godhjärtade karaktärer, tvärtom. Goda karaktärer behövs som motvikt för dom moraliskt gråa karaktärerna (eller rent ut sagt onda) men när utvecklarna hade en så bra chans att skapa intressanta "gråa" karaktärer känns det tråkigt att dom trots sina bakgrundshistorier inte känns särskilt unika eller intressanta.
Ja då kommer vi till dom två återstående karaktärerna Allegretto och Beat. Allregretto och Beat är två föräldralösa ungdomar med ett lillebror/storebror förhållande trots att dom inte är släkt och på dagarna sysslar dom med att stjäla bröd till fattiga. Det känns som dom är tagna från en Disneyfilm och jag tänker inte slösa bort min tid genom att skriva om dom.
Något som förvånade mig en stor del med Eternal Sonata var spelarens påverkan på historian, det vill säga ingen. Jag har hört folk klaga på att Biowares spel är för linjära och att deras spel inte har så mycket spel i sig. Men jämfört med Eternal Sonata är Biowares spel Deus Ex barn på steorider. Spelarens påverkan på historien var inte nästan obefintlig, den fanns inte överhuvudtaget. Jag spelade runt femton till tjugo timmar och klarade ut ungefär hälften av spelet och jag stötte inte på ett enda dialogval. Detta är kanske normen inom J-rpg och det är fullt möjligt att jag försöker få Far Cry 2 att införa tidspussel när jag kräver dialogval i Eternal Sonata. Men kom igen, om man spelar spelet för historian (du kan inte spela det för gameplayet) och det är helt utan interaktion börjar man undra varför det är ett spel och inte en film. Förövrigt så skulle det vara skitcoolt att ha tidspussel i Far Cry 2.
Något som förvånar mig ännu mer är mängden dialoger och dess kvalitet. För att vara ett rollspel där historian ska vara på fokus (har jag inbillat mig) finns det väldigt få cutscenes och dom som finns känns ofta väldigt barnsliga. Något som jag också finner underligt är att utvecklarna bestämde sig för att dialoger var för mesar och lät röstskådespelarna tala in långa och ointressanta monologer istället för att förlänga spelets små korta dialoger. Ibland får också helt ointressanta karaktärer som man precis mött fem minuter långa monologer, ibland sker också detta precis innan dom dör vilket gör monologerna ännu tristare.
Något som jag inte nämnt ännu är att det mellan varje kapitel spelas upp långa stycken med Frédéric Chopin låtar, under låtarna står dom om Frédéric Chopins liv samtidigt som dom visar bilder på gamla byggnader och svarta pianos. Låt mig skriva det en gång till. Bilder på gamla hus spelas upp tillsammans med en text som berättar om Frédéric Chopin s liv samtidigt som en av Chopins låtar spelas. Jag satt igenom dom första musikklippen och väntade på att det skulle börja bli intressant men det var ju helt förgäves. Varför styckena finns mellan olika kapitel istället för någon dammig extra-material-katalog i spelmenyn är bortom mig.
Som jag nämnde några stycken ovan spelade jag inte igenom hela spelet. Jag slutade ungefär vid mittensträcket runt femton till tjugo timmar in. Jag slutade där dels för att lånetiden började dra sig mot sitt slut men också på grund av att det plötsligt blev otroligt svårt. Jag hade inte haft problem med en enda strid innan det och mina karaktärer var fullproppade med xp då jag hade som policy att inte smyga förbi fiender. Men plötsligt blev min grupp delad i två delar. I den ena gruppen var mina bästa karaktärer som jag hade använt majoriteten av tiden och den andra gruppen var mitt partys muppar. Ni vet dom där gruppmedlemmarna som faktiskt aldrig används då dom är otroligt dåliga och irriterande att se på. Det var en Christopher Reeve effekt på det hela, i ena sekunder är man rastgårdens tuffing och i nästa sekund får man stryk av frälsningsarmen.
Men hur är spelet rent spelmässigt då? Detta borde ju vara den viktigaste informationen om ett spel när allt kommer omkring. Ja i spelet tillbringar man majoriteten av sin tid på resekartan/världskartan eller vad man nu vill kalla det. På den kartan styr du din grupp och går vidare till nyare områden och hittar kistor osv. När man sedan stöter på ett monster byter man till stridskartan istället, och tro mig när jag säger att du kommer byta till stridskartan ett antal gånger. Och med tanke på hur mycket tid man spenderar i strid är det tråkigt att striderna är tråkiga, repetiva och allmänt jobbiga.
I teorin tar dom det bästa från turordningsbaserade spel och gör en frisk mix med realtid. I praktiken blir det jobbigt och ett flertal gånger gör stressen att man trycker på attackknappen en sekund för tidigt och blir tvingad att se när ens karaktär svingar svärdet i luften en meter ifrån sin fiende. Spelet har också ett intressant system där man gör olika attacker beroende på om karaktärerna står i skuggan eller i solljus. Detta fungerar faktiskt ofta ganska bra och det är ett ganska trevligt sätt att krydda striderna. Grafiken är också väldigt vacker och det är en fröjd att se ens gulliga karaktärer svinga sina svärd. Tyvärr kan det inte rädda striderna från sitt största problem, känslan av grinding.
När man möter fiender och bytar läge till stridsläge kommer man till en förutbestämd minikarta där striderna sker. På denna karta ställs motståndarna upp i ungefär två alternativa sätt . Då man oftast möter samma monster tjugo till trettio gånger i rad betyder det att varje strid ser nästan exakt likadan ut och då det i spelets första halva aldrig fanns en minsta risk att förlora kunde man klara striderna med ögonen stängda.
Så spelet har ett antal problem och ett antal irritationsmoment men är det kul att spela? Och ja, jag hade det ganska trevligt när jag spelade det. Jag hade aldrig så pass kul att jag hoppade runt i cirklar av glädje eller stannade uppe hela natten och spelade men klart njutbart var det. Sedan om det beror på att spelet var bra eller att det var något nytt för mig låter jag vara osagt.
Nu om ni ursäktar ska jag iväg och leka Jack the Ripper på Fable 2 och krossa zombieskallar i Left 4 dead 2.