"Riktigt så brutalmörkt är inte spelet"
Undertiteln Famicom Detective Club skvallrar om att det här är en spelserie med långa anor. Men om du aldrig hört talas om den så är det inte särskilt märkligt, för de släpptes inte här förrän de fick remake-behandlingen för några år sedan. Emio – The Smiling Man är hur som helst det första spelet i serien på 35 år. Var det värt väntan? Det beror på hur man ser det, men det är i grund och botten en habil interaktiv detektivroman.
Inför släppet såg jag en del spekulationer om hur otroligt mörkt The Smiling Man skulle vara och att det faktum att Nintendo släpper ifrån sig ett så mörkt spel innebär ett nytt kapitel i deras historia. Nu ska vi hålla oss lite lugna här, för riktigt så brutalmörkt är inte spelet, och det är inte ett storsläpp som indikerar några förändringar i Nintendos övergripande strategi.
Titeln är i stort hyfsat i linje med de mer tragiska kapitlen i Ace Attorney-spelen, om än med mindre buskishumor och mer melodrama. The Smiling Man målar för all del upp ett fall som blir allt mer tragiskt ju mer det fortlider, fram till det såriga slutet, men det är också fullt av lättsamma karaktärer och interaktioner och det har i grunden samma sorts naivitet man ofta ser i liknande spel. Kontrasterna och de ibland tvära kasten mellan högt, lågt, ljust och mörkt är en viktig del av spelets framtoning och atmosfär.
"Om de inte slutar gråta så dödar han dem"
Handlingen kretsar kring myten om den leende mannen. Han döljer sitt ansikte med en papperspåse med ett leende ansikte på, och dyker upp framför gråtande flickor. Om de inte slutar gråta så dödar han dem och sätter en likadan leende plastpåse över deras huvuden. I princip är den leende mannen en extrem version av den där sortens arslen som säger åt främmande kvinnor att de borde le oftare. Kring detta har utvecklarna vävt en snårig och sårig mordhistoria med kopplingar och förvecklingar 18 år bakåt i tiden.
Spelet har en del ganska effektiva och kusliga scener med den tituläre smilfinken, men det är samtidigt långt mellan brännpunkterna. Särskilt första hälften är proppfull med omständligt skrivna utfyllnadsscener och dialoger som går och går men aldrig kommer till den virtuella dörren. Jag är medveten om att det hör till genren, och även ovan nämnda Ace Attorney är skyldig till detta, men här saknar dialogen den stuns som behövs för att bära upp de långsammare partierna.
"Spelet kollar av om man varit vaken eller sovit sig igenom dialogerna"
Dessutom är spelet rent mekaniskt en besvikelse. Jag hade hoppats på ett uppdaterat system där jag faktiskt känner att jag som spelare är med och löser fallet i större utsträckning. I Ace Attorney-spelen måste jag åtminstone presentera rätt bevis ibland, och i förbisedda spel som Lamplight City och Between Horizons har du som spelare en betydligt mer aktiv roll i att lösa mysterierna (och om du drar fel slutsatser kan det få konsekvenser). I The Smiling Man sitter jag mest och växlar mellan menyvalen tills dialogen äntligen går vidare – oftast uttömmer man ett ämne för att sedan välja ”think” eller ”look/examine” och så kan man fortsätta utfrågningen en stund. Och så där håller det på tills man, oftast i slutet av kapitlen, åker på ett litet quiz där spelet kollar av om man varit vaken eller sovit sig igenom dialogerna. Svarar du fel rättas du bara och spelet fortsätter som vanligt.
Den trötta mekaniken i kombination med de sävliga och ibland malplacerade transportsträckorna gör tyvärr att mysteriet inte biter mig så hårt som det kanske kunnat göra med ett tajtare manus och mer engagerande interaktioner. I det här fallet hade det ärligt talat varit bättre med ännu färre interaktioner istället för systemet som är nu, som bara gör tempot ännu lägre utan att jag som spelare ändå har någon vidare agens.
Gillar man interaktiv fiktion (eller visuell roman som det också kallas) så kan ändå The Smiling Man värt en titt. Om man drabbas av den bitvis kusliga atmosfären och de trasiga livsödena så väger det upp för den onödigt rigida mekaniken. Jag önskar bara att topparna var ännu fler och sträckorna mellan dem intressantare.
Fotnot: Emio – The Smiling Man släpptes till Switch den 29 augusti.
