Cyberpunk 2077

Vilken blev din lott i livet? Kanske växte du upp i skuggan av de kantiga och becksvarta kontorskomplexen. Ett barn av gatan som vet hur man för sig i den undre världen. Eller så är du en hungrig del av megaföretaget Arasaka. Luxuös lägenhet, egen livsstilscoach och drömförsäkring (allt är relativt) hos Trauma Team. Ständigt på gränsen till ett nervöst sammanbrott, men också med ett sinne för affärsuppgörelser med livet som insats.

"Tro på hypen – men lita inte på någon i Night City"

I Cyberpunk 2077 är du corpo, streetkid, eller så är du som jag: en nomad. Du har fostrats av Mad Max-doftande Badlands och levt på att loota och länsa. Ett hårt liv men kanske det lyckligaste av de tre med tanke på klanen som varit din familj. "Varit". Nu är du utfryst av de utstötta, redo att finna lyckan och ett nytt liv i en ny värld. Night City väntar.

Fem år efter att The Witcher 3 fick världen att skälva är det dags för CD Projekt Reds nästa jordbävning, och faktiskt deras första spel – efter alla Witchers, Gwent och Thronebreaker – utan tillstymmelse till någon häxkarl. Trots detta är Cyberpunk 2077 precis lika förhäxande.

Tro på hypen – men lita inte på någon i Night City.

Mantisblad är en mardröm, men en dröm även V kan rusta sina armar med.

Nomads börjar sin berättelse i Badlands.

En corpo har allt, förutom lugn och ro i själen.

Ett brutet näsben är en vanlig tisdag för en streetkid.

Levlar du smart kan du bli rena rama cyberninjan.

Ett öga (eller två) för detaljer.

Bortom V och Silverhand finns en rad briljanta biroller.

Karaktärseditorn är inte avgrundsdjup, men lär ändå stjäla en bra bit tid.

Staden som aldrig sover och aldrig dör. Som trots atombombsattacker står stadigt. En fiktiv plats som blivit min nya verklighet. Enorma Arasakaklossar verkar sida vid sida med böljande former, neonskyltar och kitsch. Olika gäng styr olika stadsdelar. Maelstrom har gröpt ur sina ansikten och fyllt hålen med cyberteknik. Djupt obehagligt. Voodoo Boys i laglösa Pacifica håller sig på sin kant och släpper inte in någon i den inre kretsen. Självklart måste V hitta in.

"En fiktiv plats som blivit min nya verklighet"

Vägarna går längs bakgator och över spektakulära gångbroar. Bilarna och hojarna har en arkadig känsla i sina kontroller. Svävare? Jovars, men i det här fallet får du nöja dig med att sippa vin i passagerarsätet.

Här finns legendariska klubben Afterlife som en gång var ett ett bårhus ("när begravningar fortfarande var en grej"). I Little Japan svävar en marknad ett hundratal meter ovanför gatan. Konpeki Plaza med sin guldpläterade personal får andra lyxhotell att bli till sand. Myllret på gatorna är ständigt, färgstarkt, levande. Bortom detta finns Badlands. En vildmark med motell, bensinmackar och vägar som snirklar sig över det torra landskapet.

Där, och i de skumma gränderna, tystnar sorlet. Vimlet dör ut. Kontraster finns överallt.

Eller om vi ska tala klarspråk: Cyberpunk 2077 är läckert som en cyberpunksaga, som utöver att leva upp till tekniska krav och förväntningar är en arkitektonisk och estetisk fullträff.

Det går såklart att skriva spaltkilometer om berättelsen, men idag vill jag inte vara din spoilerfiende utan din suggestiva vän. Oavsett livsväg är du V, som just nu är ingen i Night City men som strävar efter att bli någon. Detta tillsammans med Jackie Wells, en underbart fryntlig sidekick som drömmer om den perfekta stöten och att kunna leva lyckligt i alla dagar.

Men kom ihåg: vi är i Night City. V och Jackie siktar mot de högsta höjderna och brottas med den undre världen. Förr eller senare går allting snett och du får Keanu Reeves på hjärnan.

Johnny Silverhand är en legendarisk artist och terrorist i Night City. Han brann intensivt och slocknade plötsligt. Nu har hans digitala psyke blivit ett med V, och Silverhands 2020-tal återupplivas i några intensiva tillbakablickar. Och du som tyckte ditt 2020 varit motigt...

De huvudsakliga uppdragen i Cyberpunk 2077 är flexibla, ramlar över dig på naturliga sätt, och kan oftast betas av i den ordning du vill. Det finns en kärna i berättelsen, och i den hittar vi förstås Johnny Silverhand. Han har åsikter om allting och är den där enerverande baksätesföraren du aldrig blir av med. Reeves blir mer än en Kändis™. Han blir som jag ett med Night City.

Att V och Johnny Silverhand inte alltid är överens är århundradets underdrift.

Matilda K. Rose är ingen ömtålig blomma.

I princip hela spelet ser du genom perspektivet hos V.

Besinningslös action lever sida vid sida med klipska knep.

Säkerhetskameror är inget hinder. Snarare tvärtom.

Fenomenet "braindance" är en både spelmekanisk och narrativ pusselbit.

Köttsliga begär kan stillas, för en billig peng.

Svindlande.

Återblickarna vittnar om ett liv innan 2077, och det fanns även liv innan Night City digitaliserades. Jag talar förstås om Mike Pondsmiths papper och penna-rollspel, Cyberpunk 2020. CD Projekt Red bygger vidare på allt som spelskaparen lagt grunden för. Även om deras tolkning är bländande har Pondsmith sedan 30 år tillbaka byggt upp sin syrliga cyberpunkfantasi med megaföretag, gängkrig och Night City.

"Förr eller senare går allting snett och du får Keanu Reeves på hjärnan"

Faktum är att Pondsmith jobbat med CD Projekt sedan 2077 sjösattes. Förhoppningsvis gör detta relationen mer stabil än den mellan CDPR och Witcher-pennan Anrdzej Sapowski.

Det framgår tydligt att teamet jobbat hårt på att göra en digital variant av Pondsmiths spel snarare än en fritt inspirerad tolkning. 2020 och 2077 flyter ihop och sättet vi får bygga vår V på ger galet sköna papper och penna-vibbar. Du har olika parametrar du sätter poäng på och sedan levlar under spelets gång. Body handlar om hälsopoäng och förmågan att slå in dörrar, medan reflexer påverkar fart, koordination och din kritiska skada. Intelligens handlar om cyberpotential, technical ability gör dig mer flink med crafting, och din "cool" hjälper stealth och ger dig kyla när allt ställs på sin spets. På ren svenska: fler "coola" dialogval.

"Han fastnade i en vägg. Jag andas in och laddar om"

Ju fler poäng du har desto fler perks kan du låsa upp. Jag jobbade till en början hårt på min stealth, blev smidigare och lärde mig konsten med kastknivar. Min ljuddämpade pistol blev en maktfaktor i och med att jag både använde den flitigt och utvecklade reflexerna. Det finns inga färdiga klasser, men min V blev i slutändan en slags cyberninja. Att jobba med cyberimplantat hjälpte förstås när det gällde att ta mig förbi intrikata säkerhetssystem.

Även om de tre livsvägarna ger dig olika utgångspunkter och annorlunda dialogval så kan du fortfarande bli den du vill i Night City. Cyberpunk 2077 tummar aldrig på flexibiliteten.

Det gäller definitivt också när skotten yr. Jag har känt en oro över att eldstriderna skulle bli väldigt mycket rakt på sak-action med siffror som sprutar ur kroppar i samma rikliga mängd som blodet. Du kan spela så – men det är inte rätt. Eller rättare sagt: det är inte rätt för mig.

Spelet vecklar snabbt ut sig med både vapen och cyberförmågor. Kulor kan studsa, söka sina mål, och med tech-arsenal kan de skjuta genom cement. Då stealth är en viktig del av mitt V-DNA köpte jag ljuddämpare och moddar även vapnet så att det inte dödar. Quickhacks kan tvinga fiender till självmord, kortsluta drönare och hacka dig in i kameror för att ge dig en överblick. Du kan bli ett närstridsmonster med antingen mantisblad eller gorillaarmar (varför välja?). Att ta sig nära är inte alltid okomplicerat, men en förblindande quickhack ger mig chansen.

"Striderna gör mig kvick i tanken"

Striderna gör mig kvick i tanken, och mötet med bossar blir ofta lika mycket pussel som ren och skär action. Jag uppskattar detta. Det finns en frenesi samtidigt som eftertanken är där.

Cyberpunk 2077 är en shooter i förstaperson. Jag tror de flesta kan enas om att fps gör sig bäst med gnagare och tangentbord. Men saken är ju den att CP2077 är ett spektakulärt fps – och ett djupt rollspel. För mig och min fallenhet för quickhacks blev det snabbt skönare och mer självklart att spela med kontroll.

Lek dig fram. Spelet är vad du vill att det ska vara. En shooter? Ett rollspel? En kombination?

Ser rött. (Ja, du kan stänga av siffrorna.)

Silverhand uppträder med handen kring mikrofonen, och fingret på avtryckaren. Ikoniskt.

Jackie kan snacka sig in överallt.

Olika bakgrunder kommer med olika dialogval.

Jag tror inte att vi är i Night City längre.

Kartan är inte helt självklar.

Trauma Team är ett trauma i sig.

Afterlife har fostrat många legendarer. De flesta är döda nu.

"Från kejsare till uteliggare är det trovärdigt och nyanserat"

Mina fördomar kom på skam. Det jag trodde skulle bli min stötesten smälter istället strid för strid, perk för perk samman med mig. Min invändning mot spelet handlar snarare om glitchar som sabbar stämningen när den är så tjock att den kan karvas med katanan. Istället spricker den när npc:er uttryckslöst börjar sväva över golvet utan animationer. Myllret på gatan teleporteras in och ut. Champagneglas plockas upp men svävar fritt i luften.

Johnny Silverhand röker och röker. Cigaretterna hänger kvar när han går.

Det stör, och någon enstaka gång förstör det också. Under ett nervigt bakhåll följde jag en gängmedlem. Kruxet? Han fastnade i en vägg. Jag andas in och laddar om. Nu leder han mig visserligen rätt, men går slutligen rakt genom ett brinnande vrak och försvinner upp i rök.

Han heter Dum Dum. Det känns logiskt när situationen blir dum och dummare.

Om vi låtsas att det där svävande champagneglaset är halvfullt så är detta brister som borde kunna plåstras om ganska enkelt. Det är inga djupa köttsår och bortom glitchar flyter hyggligt (45–50 fps) till och med på ultra. Med lägre grundinställningar har jag inga problem att nå stabila 60 fps (dataspecifikationer undertill). Det är först när jag slår på RTX som det störtdyker till rent ospelbara nivåer.

Jag älskar visserligen pulsen i Night City, de elastiska striderna och mejslandet av min V. Klistret som får de här delarna att passa så bra ihop är dock storyn som växer fram via rappa replikskiften.

Djupa sår görs inte bara med svärdet utan även med tungan. Från kejsare till uteliggare är det trovärdigt och nyanserat. CD Projekt Reds erkänt vassa pennor har definitivt inte tappat stinget. Den här cyperpunkiga världen ser vi dessutom ur ett nytt, klarsynt perspektiv.

"En slags ängel på min ena axel, men mestadels är han ärligt talat rätt djävlig"

Den nya synvinkeln nyttjas till fullo. På en höft ser du 99,999 procent av spelet genom V:s ögon. Därmed blir det också du som står för kameraarbetet. En enkel men också inlevelsefull lösning. När jag sätter i nya cyberögon får jag ett ögonblicks (heh) utomkroppslig upplevelse innan proteserna skruvats på plats. Jag ser med bister min på min spegelbild. Låter blicken vandra från den ena till den andra under en särskilt dramatisk ordväxling.

Johnny är alltid där. Bara V kan se, höra och prata med det bokstavliga hjärnspöket. Han är en slags ängel på min ena axel, men mestadels är han ärligt talat rätt djävlig.

Dialogerna är inte alltid på liv och död. Under ett återbesök i min bekanta bakgård, Badlands, fastnar jag och mitt sällskap i en sandstorm och tvingas söka skydd i ett övergivet hus för natten. Efter att ha säkrat både ljus och värme hamnar jag i ett livsbejakande samtal med en annan ex-nomad, oss utbölingar emellan. Intimt. Lågmält. Och detta är bara ett sidouppdrag.

The Witcher 3-principen håller alltså. Bortom den storslagna kampanjen finns små och stora trådar att nysta i. Boxningsmatcher, racingtävlingar på Night Citys gator, kontrakt från olika fixare, och så sidorätter som får andra spels skrovmål att framstå som enkla aptitretare.

Min V är en rödtott, precis som jag.

Körkänslan är mer arkad än simulation.

Plötsligt en stund av stillhet.

Silverhand är ständigt närvarande, men bara V kan se och höra honom.

Arsenalen börjar lättsamt men kan bli rejält tung och cyberteknisk.

Stealth är min grej.

Quickhacks är ungefär lika viktiga som syre i Night City.

Lagens långa arm hålls i koppel av megaföretagen.

De faller sig ofta naturligt för V. Badlands-exemplet ovan är en slags epilog till ett kampanjuppdrag. Ett av dina första frivilliga "gigs" blir sannolikt ett om en jagad polis. Som nomad har jag en fördel och lyckas enkelt hitta var hon häckar; i ett nedgånget hotell. Jag lyckas hacka mig in, men hade lika gärna kunnat investera i cyberteknologi som gett mig akrobatik nog för att ta genvägen längs husfadens balkonger.

Mötet med den pressade polisen kan sluta i rena gängbråket. Det eskalerar lätt. Jag lyckas dock få henne att lämna Night City. Säger hon, i alla fall. Följderna blir totalt oväntade.

Sidospåren ser jag fram emot att nysta vidare i, och jag kan i nuläget bara fantisera om exakt hur många timmar ytterligare det finns att gräva fram. Inför recensionen har jag fokuserat mest på kampanjen. Om du bara siktar in dig på den (but why?) kan du komma undan med runt 30 timmar. Precis som i Witcher 3-fallet är det dock en siffra som inte säger hela sanningen.

Trots att The Witcher 3 och Cyberpunk 2077 verkar i skilda världar finns det många röda trådar som flätas samman. Hur de båda verken tar sig an bisysslor är ett lysande exempel.

"Jag ser redan fram emot Cyberpunk 2078"

Även om CD Projekt Reds duo på många sätt är som natt och dag finns likheterna där. Ambitioner, attityd och en strävan efter att lyckas både i det storslagna och med de små detaljerna. På en punkt är emellertid skillnaden milsvid. The Witcher 3 var ett farväl, en avskedsföreställning för den vita vargen som kommit så långt. Cyberpunk 2077 är istället början på en ny vänskap. En ny värld (nåväl, åtminstone bortom pappret och pennan) som kommer växa med expansioner och multiplayer. Jag ser redan fram emot Cyberpunk 2078.

Men jag har inte bråttom. Efter ett liv som utstött väntar fler livsvägar. Kanske strävar jag uppåt i någon Arasakaskrapa? Eller så blir jag ett med gatan? Jag vet inte, men vet att "new game"-knappen inte lyst lika starkt på länge.

Jag trycker utan tvekan. Jag stannar kvar. Jag är hemma.

► Så flyter Cyberpunk 2077 på Playstation och Xbox
► Cyberpunken – en neondoftande resa från Philip K. Dick till CD Projekt Red