Watch Dogs: Legion

London brinner, och de som får betala priset är folket. Ömsom panikslagna, ömsom korrupta politiker ersätter polisen med en privatägd armé som bit för bit river ner det London vi alla känner. Bara för att byta ut det mot en diktatur där varje steg och varenda tanke registreras.

Tyranniska Albion gör den lilla människan mindre men blundar för en allt grövre brottslighet. "Alla" vet ju att hacktivist-gruppen Dedsec är de som ligger bakom terrorn, men "lyckligtvis" har de råttorna dödats, fängslats och rensats bort från Londons numer "trygga" gator. Skönt.

Det är i skuggan av detta Watch Dogs: Legion inleds. När Dedsec inte längre finns är det upp till dig att hålla liv i revolutionens flämtande låga. Och hon förstås. Och givetvis han. Och hen, och...

En uniform gör att du smälter in – till viss del. Ibland måste du också smälla till.

Mary Kelley kallas Bloody Mary, av någon anledning.

Propagandan finns överallt.

Linslusar finns det gott om i Watch Dogs: Legion.

En viss teknologi nyttjar de många kamerorna för att återskapa scener i AR.

Till skillnad från föregångarna saknar Legion en tydlig huvudperson, det har ingen Marcus Holloway eller Aiden Pearce (än). Uspen är välkänd vid det här laget. Du kan rekrytera i princip vem som helst för att slå följe med nya Dedsec. Alla med olika styrkor. Byggarbetare smälter in vid husbyggen och flyger högt med sina drönare. Min spion har en ljuddämpad pistol samtidigt som hennes bil har ett högteknologiskt kamouflagehölje. Det bäddar för smidiga flykter. En sköterska i teamet gör sjukhusvistelserna kortare, medan en advokat har samma potential för fängslade Dedsec-medlemmar.

"Jag kan rekrytera vem som helst och jag avskyr allihop"

Mest nytta har mina ex-Albion-lakejer gjort, men då de av logiska skäl inte är positivt inställda till Dedsec (och de är inte ensamma) behöver jag gräva djupare i deras privatliv för att hitta ömma punkter. I praktiken är det inte lika coolt som det låter, utan du behöver bocka av något extra inför det uppdrag alla nykomlingar kommer med. Det kan handla om att stjäla en ambulans med medicin eller om att tassa in i skurktillhåll för att hacka bort skulder som din tänkta rekryt ligger sömnlös över.

Idén faller vare sig på genomförandet eller mångfalden, utan på Londonbornas personligheter. Eller om man uttrycker det så här: jag kan rekrytera vem som helst och jag avskyr allihop.

Paradoxalt nog blir Legion i sin iver att vara personligt snarare det motsatta. En mängd individer med olika toner och röster skohornas in i scener och dialoger. Resultatet skaver. Särskilt iögonfallande är det när mina Deadsecs samtalar sinsemellan. Det märks att dialogen spelats in olika dagar, med olika syften, och jag skruvar besvärat på mig. Ett gott snack, fast tvärtom. Det är tur att veteranen Sabine, AI:n Bagley och en rad andra karismatiska antagonister finns. De får bära berättelsen när de jag ska bry mig mest om ekar tomma.

Ironin blir fullkomlig då samtliga är gjorda för att tycka ungefär samma sak och känna likadant. I det här totalitära London ska alla foga sig. Tyvärr gäller detta i hög grad även Dedsec.

"Du kan spela det som ett GTA, men det är att missa hacker-poängen"

Permadöd är valfritt men ger definitivt Legion en extra nerv – och ringar in det opersonliga. Den första jag förlorade blev nedskjuten av en drönare på taket till Buckingham Palace. Byggarbetaren Aug Zhao var en pålitlig rekryt som dittills varit en nyckelfigur. Spelets reaktion? "Jaha." När jag tappade nästa, i hjärtat av en Albion-bas, blev jag faktiskt mer irriterad än sorgsen.

Staden London i sig har lite av samma identitetskris. Den är vackert uppbyggd men det känns inte som att Ubisoft Toronto drar nytta av dess potential. Snarare än att vara en huvudperson i sin egen rätt blir den en tjusig kuliss, med olika byggnader att hacka runt i. Det hjälper inte att AI:n är hysterisk. Ibland räcker det att jag glider förbi med min hoj för att fotgängare ska skrika i högan sky och kastar sig rakt ut i vägen.

Ett diskret möte på en parkbänk. Watch Dogs håller hårt i sina klyschor.

Spiderbot-gynnaren öppnar upp för oväntat roliga plattformsbanor.

Vem är det som kör egentligen?

Titta inte ner.

Välkommen Melinda. Vänligen dö inte som dina föregångare.

Bortom sin både enerverande och engagerande usp är Legion det vi kan vänta oss av ett Watch Dogs. Du kan oftast spela det som ett GTA, men det är att missa hacker-poängen.

Varför skjuta knäskålarna av en skurk när du diskret kan elektrifiera densamma med hjälp av omgivningen? Eller varför inte sätta igång en liten chockdrönare som gör kaos med alla? Big Ben infiltreras med en spiderbot, och bjuder på oväntat sinnrika plattformspassager. Även om spelarkaraktärerna saknar personlighet öppnar de upp olika kreativa vägar genom uppdragen.

Att infiltrera Albion-tillhåll med Albion-kostymen på är lika med nervdaller. Jag kan glida igenom säkerhetsspärrar men kommer jag för nära vakterna blir de misstänksamma, liksom om jag springer, höjer vapnet eller "beter mig". Får någon mig på kornet kan jag distrahera denna via deras mobil eller en säkerhetskamera. Jag kan även oskadliggöra dem i något mörkt hörn, och via en fiffig uppgradering täcka över kropparna med ett kamouflage.

Spelglädjen finns i hög grad kvar i Watch Dogs: Legion men idén som ska bära allt brister. Jag tror spelet hade vunnit på att istället för att låta oss rekrytera hela effin' London gett oss en handfull färdiga profiler. Berättelsen om en ikonisk stad i en nära framtid berör med slaveri, tyranni och (förstås) övervakningssamhället. Under ett särskilt gripande kapitel frågar spelet oss vad som gör oss människor mänskliga. Tyvärr finns inga människor i rummet som kan ge mig ett svar.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Watch Dogs: Legion släpps 29 oktober till pc, PS4, Xbox One och Stadia. Det når Xbox Series X och S 10 november, och slutligen PS5 den 24 november.