Det regnar, spanska sjukan härjar och vi har precis genomlidit ett världskrig. Men jag är optimistisk. Idag kokade jag ihop ett egenkonstruerat läkemedel åt en man som led av utmattning. Dessutom hjälpte jag honom att hitta ett borttappat föremål som han tänkt ge till sin käresta. Det värmde mitt hjärta att se honom så glad. Sedan drack jag upp honom.
Möt Doktor Jonathan Reid, en skäggbeprydd herre som en dimmig natt vaknar upp och finner sig vara en blodtörstande vampyr. Han råkar döda sin egen syster, och blir sedan förvånad när han blir jagad genom gatorna. ”Låt mig förklara”, ropar han förnärmat. Dr Reid är nämligen inte bara vampyrläkare, han är något av en idiot också.
Franska Dontnods sätt att kasta sig mellan vitt skilda genrer är imponerande. Från science fiction-action i Remember Me, till stillsamt Telltale-äventyrande i Life is Strange, och nu mörkt vampyrrollspel i ett London som härjats av både första världskriget och en svår epidemi. Däremot har deras manuspenna svårt att hänga med i svängarna.
"Dialogen är ett av Vampyrs både starkaste och svagaste kort"
Dialogen är ett av Vampyrs både starkaste och svagaste kort. Den är nämligen hejdlös – så till den grad att jag fortfarande är osäker på vad som är menat seriöst och vad som är pastisch. Tonen i spelet försöker åkalla gamla tiders gotiska skräckdraman. Stor tragedi, stora monologer om mörker och monster, samt evig kärlek. Men i slutänden låter det inte så storslaget, mer som en högstadieomskrivning av Bram Stokers Dracula.
Dontnod gör det inte lätt för sig. Att imitera den gotiska skräckstilen är svårt, särskilt när man tar det på så gruvligt mycket allvar som de gör. Resultatet är bland annat att vår käre vampyrdoktor hela tiden konstaterar att han minsann ”har en törst efter blod” när han dricker blod (han säger samma två repliker varje gång han dricker råttblod).
Vampyr fångar känslan från de gamla gotiska romanerna.
Att berätta vad man känner kan bli lite teatralt i längden.
Alla karaktärer har ett känsloläge var, och ägnar all sin tid åt att visa upp det – gärna med monologer som de på måfå går och reciterar för sig själva. En ung man är ledsen. Således frågar han högt för sig själv varför allt i världen måste vara lidande, samt konstaterar att även hans drömmar är fulla av depp. Han är – i allt väsentligt – en riktig deppskalle. Jag åt upp honom. Vad hade jag ens för val?
"Jag åt upp honom. Vad hade jag ens för val?"
Detta leder oss in på spelets mest underhållande mekanik. Majoriteten av tiden ägnas åt att tala med karaktärerna som bor i Londons olika stadsdelar. Om du botar och hjälper dem kommer statusen på just deras bostadsområde att höjas, om du ignorerar dem eller dödar viktiga personer kommer det till slut att bli kaos.
Mellan de olika stadsdelarna är ett virrvarr av smala, regnvåta stengator som huserar ändlösa vampyrjägare och vildsinta ”skals” – en form av köttändade, zombieaktig halvvampyr. Dessa vill gärna döda dig, och de här dussinstriderna blir väldigt snabbt tradiga. Dels för att alla strider är likadana, och dels för att du möter samma fiender om och om igen på grund av all backtracking genom identiska miljöer. Stridssystemet är begränsat, om än funktionellt. Du har diverse specialattacker som kostar blod att utföra, och för att fylla på förrådet kan du paralysera fienderna och dricka deras blod. Således blir striderna en rytmisk mix mellan att åsamka skada och dricka blod. Grunden är inte så tokig, men det känns underutvecklat och lite väl stelbent.
Striderna blir snabbt tröttsamma.
Du får inga erfarenhetspoäng av att slå ihjäl folk på gatan. Bästa sättet att få det är att klara av uppdrag och dricka dina vänners blod. Resultatet är en komisk cykel där du sätter dig in i karaktärers liv, hjälper dem och botar dem – allt för att deras blod ska bli mer näringsrikt och därmed ge dig fler erfarenhetspoäng. Sidospåren leder i regel inte någonvart, så enda anledningen att hjälpa folk är att få dem att smaka bättre. Bara det är ju humor.
"Det är svårt att motstå suget att göra honom till en så stor hycklare som möjligt"
Du måste inte döda någon, och vill du ha lite utmaning är det bästa sättet att göra spelet svårare. Men i slutänden är det på tok för underhållande att smaska på alla pappskallar som befolkar den här b-skräckisvärlden. Det går inte att låta bli. Jonathan Reid är dessutom en förnumstig tönt som ägnar mycket av tiden åt att förmana andra, och förfäras av hur andra vampyrer dödar folk – även när han själv lämnar ett spår av kroppar efter sig. Det är svårt att motstå suget att göra honom till en så stor hycklare som möjligt – den självgode tölpen förtjänar det.
Vampyr är som bäst om du inte tar det på allvar, utan ser på spelet mer som en dålig b-skräckis att skrocka lite åt. Alla de stora twisterna och känslolägena är uppskruvade till elva på ett ofta parodiskt teatralt vis. Oavsett om det är tänkt att vara komiskt eller ej så är det underhållande just för att det gestaltas helt utan självmedvetenhet och överdrivna blinkningar till publiken. Men för den som hoppats på ett nytt Vampire: The Masquerade – Bloodlines, att bli seriöst engagerad i och gripen av – den kommer nog bli besviken. Det är ganska buggigt och tekniskt ojämnt, dock, så på det viset lever Vampyr upp till sin blodsugande föregångare. Jag spelade det mest på PS4, men testade även pc-versionen en del. Den senare är att föredra, för bättre bilduppdatering och mildare laddtider.
Dontnod har uppenbarligen inspirerats mycket av både just Bloodlines och Coppolas Dracula-filmatisering från tidigt 90-tal, men de saknar fingertoppskänslan från de två. Om Vampyr är något från Dracula-filmen så är det Keanu Reeves hopplösa skådespelarinsats. Resultatet är inte direkt bra, i traditionell bemärkelse, men det är ganska underhållande just därför. Och det är absolut en egensinnig och märklig spelupplevelse. Det är lite som med Deadly Premonition, att en del av tjusningen ligger i misslyckandet. Även om Vampyr saknar den vanvettiga originalitet som genomsyrade Swerys moderna semiklassiker.
Bästa sättet att sammanfatta Vampyr är väl att det är som en budgetmix av Vampire: The Masquerade – Bloodlines och Lords and Ladies – ni vet den där såpan som rullar på tv-apparaterna i Max Payne-spelen. Ta det som ett löfte eller hot.
Fotnot: Vampyr i huvudsak testat på PS4, men också lite av pc-versionen.
