“In space, no one can hear you scream” lyder den odödliga Alien-taglinen som tenderar att dyka upp gång på gång när det vankas sci-fi i spelvärlden. Budskapet handlar förstås om hur ensam och utsatt man är på en farkost ute i rymden. Men då är det teorier kring verkligheten vi pratar om. I Warhammer 40k finns det däremot alltid något som hör dig ute i rymden – de ensamma och utsatta är de som hör flest röster av alla. Och det är så mycket värre.
2018 dök ett trasigt men storslaget äventyr i form av Pathfinder: Kingmaker upp lite från ingenstans efter att nykomlingen Owlcat bedrivit en lyckad kickstarterkampanj. Spelet fick 2021 en uppföljare i utmärkta Pathfinder: Wrath of the Righteous som på allvar etablerade Owlcat som ett seriöst namn i RPG-världen. Blott två år senare är det dags för studions tredje titel, och denna gång är det inte Pathfinder man utgår från utan Warhammer 40k. Här ikläder jag mig den något diffusa rollen som Rogue Trader – en sorts blandning av statsman, köpman, utforskare och allmän viktigpetter vars makt sträcker sig över miljoner om inte miljarder invånare i Imperiet.
Historien tar sin början i att vår protagonist som medlem av von Valancius-dynastin har bjudits in till Theodora von Valancius, en Rogue Trader, skepp där hon ämnar välja en av medlemmarna i sin dynasti som arvinge till titeln. Saker händer och snart nog är man inte bara arvinge utan även Rogue Trader själv, varvid en relativt okänd och avlägsen del av galaxen i form av Koronus Expanse öppnar upp sig, där resten av spelet utspelar sig.
"Rogue Trader är ett massivt spel"
Det ska sägas att Rogue Trader är ett massivt spel. Spelsystemen är många och varierade, bitvis även komplexa, och om man som mig saknar större kunskap om förlagan är det nästan lite skräckinjagande bara att skapa sin karaktär. Valmöjligheterna må inte vara lika vansinnigt många som i Pathfinder: WotR, men många är dem. Allt har därtill spelmekanisk betydelse där det inte bara är din klass som påverkar vilka förmågor du har utan även vilken bakgrund din karaktär har, vilken typ av planet den härstammar från och så vidare. För att ge lite kontext i form av siffror: det finns totalt elva klasser, sju bakgrunder, sex typer av hemvärldar, nio olika egenskaper, tretton olika färdigheter och hundratals olika feats, talents och abilities att välja bland allt eftersom man avancerar sin karriär i Koronus.
Det hela är smått hisnande. När jag gick upp i nivå sju (du låser upp din sista klass på nivå 36) räknade jag till 73 olika feats att välja bland till min karaktär, där jag bara fick välja en. På gott och ont är således valmöjligheterna till ditt karaktärsbygge svindlande och sannolikt något som lockar somliga och skrämmer iväg andra. För att inte tala om hur din karaktär påverkas av all utrustning du hittar och kan beväpna dig med, eller buffarna du kan låsa upp via framskridandet i handlingen och så vidare. Eller det faktum att du har en hel hög följeslagare vars karaktärsbyggande du också förfogar över.
"Svårt att ens ge en tydlig överblick"
Det finns så många beståndsdelar i Rogue Trader att det är svårt att ens ge en tydlig överblick. I mångt och mycket handlar det emellertid om att utforska Koronus Expanse med ditt massiva rymdskepp, landa på olika planeter och rymdstationer och sedan utforska tillsammans med upp till fem följeslagare samt delta i turordningsbaserade strider. Däremellan ska man hinna med att bygga upp sina kolonier, delta i rymdstrider med sitt skepp samt förstås engagera sig i det ofta indragande och expansiva manuset där en myriad av val ska fattas – val som ger konsekvenser för dig själv, dina följeslagare och mycket mer.
Premissen för storyn är ganska enkel: Chaos är på frammarsch och en ny kättarkult har växt sig stark. “The warp”, den alternativa dimension rymdskeppen färdas genom för att ta sig fram över ofattbara distanser på relativ kort tid, har gått bananas och dess inflytande sipprar ut i vår egen dimension mer och mer. Det landar av olika anledningar på mitt bord att nysta i detta, och därefter blir saker mer och mer komplicerade. Aktörerna är många, liksom de narrativa trådarna. Men ack så underhållande.
Faktum är att jag nog hade suttit här och öst superlativ över Rogue Trader om det inte vore för att det bär på ett av Owlcats signum – buggar. Så. Många. Buggar. Det rör sig om knasiga animationer, items som inte fungerar som de ska, visuella defekter, missvisande förmågor, försvunnen text, ljud som inte funkar och ibland även uppdrag och händelser som antingen inte triggar alls eller vid fel tidpunkt. Ofta med stor förvirring och att jag sitter fast som följd. Det är frustrerande och så oerhört synd eftersom Owlcat här annars har dukat upp för en storslagen fest. Manuset i Rogue Trader är betydligt starkare än i föregångarna och de olika spelsystemen alltjämt komplexa men lättare att ta till sig och mer väldesignade än i deras tidigare titlar.
"Ett rent nöje – när det funkar"
Om ett år eller så, när Owlcat förhoppningsvis sin vana trogen har plåstrat klart sitt hjärtebarn kommer sannolikt Rogue Trader stå sig som flaggskeppet i spelvärlden för Warhammer 40k. Och ett i allmänhet fantastiskt rollspel. Till dess nöjer jag mig med att konstatera att Rogue Trader är ett rent nöje – när det funkar.
Fotnot: Spelet släpps till Windows, Linux och Mac den 7 december. Testdator: Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM, Windows.
