Cyber Shadow

Vissa plattformsspel uppmanar dig att spela försiktigt och ta ett steg i taget. Cybershadow är inte ett sådant spel. Det är faktiskt raka motsatsen. Ju mer du tvekar, ju mer dör du. För en ständig velare som jag är det rätt skönt. Efter att ha dött på samma sträcka flera dussintals gånger sitter det till sist. Alla hinder som tagit kål på mig om och om igen blåser helt plötsligt förbi som den raska vårvinden. Det är muskelminnet som kommit på plats och mina händer har börjat tänka åt mig.

Cyber Shadow utspelar sig i en dystopisk framtid där robotar tagit över och lagt en laddad skugga över ett förfallet stadslandskap. Du är en ninja - Shadow - vars själ förkroppsligats i en robot efter att din mänskliga kropp förstörts i en fruktansvärd explosion. Storyn är en inblick i ninjafilosofin och dess syn på livet och döden, och vad som händer om cykeln bryts, något som är lätt att missa i spelets snabba takt framåt. När du väl får insyn i tidigare händelser i form av cutscenes är de överlag välgjorda och dess stora pixelporträtt och dramatiska scener är inte det enda i spelet som påminner om nes-klassikern Ninja Gaiden.

Efter att spelvärlden de senaste åren fullkomligt överösts av indietitlar som försökt återskapa magin från gamla tider är det märkligt hur få plattformsspel som så träffsäkert återskapat spelmekaniken från det spelet. Det finns The Messenger... och det finns Cyber Shadow. Det föregående är ett av mina favoritspel någonsin - det senare gör det nu sällskap. Ninjakonsterna i dessa spel handlar inte om att smyga, utan om att hoppa, svärdvifta och kasta kunais och shurikens i blixtsnabb takt. Det påminner mer om de flygande soldaterna i bambuträden från filmen House of Flying Daggers (2004) än de smygande lönnmördarna i... Shogun 2: Total War (finns det någon film där ninjor faktiskt mestadels smyger istället för att göra akrobatiska trick?) Att Cyber Shadow dessutom placerar sin ninjaestetik i en värld fylld med robotar ger det den där extra 80-talskänslan jag har svårt att sluta älska.

Och det finns verkligen mycket att älska i Cyber Shadow. Allt från den ruskigt bra chiptune- musiken, till det nästintill perfekta plattformandet, för att inte nämna alla uppgraderingar som kommer Shadow tillhanda under spelets gång som ständigt får en att bli och känna sig bättre, starkare och häftigare. Spelets musik känns som en utveckling av hela genren, då kompositören Enrique Martin inte låtit begränsa sig, utan fullt ut använt sig av moderna musikaliska verktyg samtidigt som han aldrig tappar den klassiska retrospelskänslan. Det märks att han och spelets utvecklare Aarne Hunziker jobbat tätt ihop, då musiken alltid slår in på exakt det spår jag vill höra när jag samlat på mig en ny, omvälvande färdighet, eller möter en utmaning utöver det vanliga.

Spelets absolut intressantaste uppgradering är Cross Slash som låter dig springande ta ett ninjasvep framåt som en blå blixt som kan upprepas så länge du faktiskt slagit något. I längden betyder det att du i princip kan slå dig fram i luften, sammanlänkat med dubbelhopp, genom hela korridorer utan att röra vid marken. Med samma förmåga kan du, om du lyckas få till rörelsen (det kräver en del övning), göra slarvsylta av de annars tämligen knepiga bossarna under spelets gång. Det fanns flera gånger jag försökte mig på svåra utmaningar i lugn och sansad takt, tills jag märkte att samma utmaning gick att lösa på ett mycket snabbare och mer tillfredsställande sätt. Det är inte lätt, det är faktiskt riktigt svårt att få till, men när det väl sitter skiner mina ögon som de mest blänkande gatlyktor du kan föreställa dig.
Det sägs ibland att spel bara är en power fantasy för människor som gillar att drömma sig bort från verkligheten. I det här fallet kan jag inte annat än hålla med och det känns bra, riktigt bra. När det känns som bäst ger det samma rush som ett racingspel gör i sina snabba vurpor och trånga genvägar genom stökiga stadsgator i förarsätet i en vrålande Lamborghini.

Som tur är har spelet inga "liv" som annars skulle sakta ner det hela utan du kan försöka så många gånger du vill från den senaste checkpointen. Att nå till nästa checkpoint kan ibland kännas väldigt långt, men när du väl nått dit fungerar den dessutom som en bonusstation där du kan välja att köpa till full hälsa varje gång du får börja om, full energi för dina ninja moves och olika tillfälliga uppgraderingar som ett extra långt svärdsvep, en sköld som kan fånga upp projektiler framför dig, eller en den här snitsiga shuriken nedan.

Spelets grafik är härligt detaljrik och nivåerna är fyllda med med metalliska rör, frätande syror och förfallna byggnader förbiscrollande i paralaxa bakgrunder och befolkade av olika stridsrobotar i grälla färger. Under spelets 10 banor får du röra dig genom allt från oljiga hamnar till robotfabriker, kraftverk och forskningscenter. Nya fiender introduceras allteftersom och spelets 16 bossar varierar både i typ av utmaning och storlek på skärmen. Svårighetsgraden får en ordentlig skjuts uppåt i spelets andra halva, men det betyder bara att du får anledning att använda alla dina nya förmågor flitigare.

Jag försöker förstå vad det är som tilltalar mig så mycket med spel som återskapar, nej, förbättrar mina upplevelser från tidiga spelminnen. Jag tror det är en brinnande genuinitet hos skaparna bakom. De har en gnista, en vision som går att göra så kompromisslöst tack vare det billigare formatet. De kan - och vågar - förverkliga sin dröm fullt ut. Cyber Shadow är mestadels gjort av en person, Aarne Hunziker , med ett ordentligt musikalt bidrag av kompositören Enrique Martin och publiceringshjälp av Yacht Club Games. Resultatet inspirerar mig och jag hoppas verkligen få se mer från dem i framtiden.

Som helhet kan jag inte annat än att ge Cyber Shadow full pott. Det lyckas med allt det strävar efter. Alla dess olika delar samverkar för att göra ett riktigt mäktigt spel, ett där du bara spelar och låter händerna tänka åt dig.

Tack!

Samma! Kändes som ett spel jag skulle gilla så fort jag såg det - behöver bli bättre på att lämna utrymme för dessa med en gång när jag ser dem.

Kul att du blev lockad!
Riktigt feta chiptunes i spelet också!

Jag tror det är min favorittyp av spel : )
Troligen för att det jag växt upp med.

Men kul att du gillade layouten/gifarna!

Det är inte samma spel som The Messenger, men båda känns definitivt inspirerade av Ninja Gaiden - bossarna känns som man tagit en hel del inspiration från Shatterhand.
Det är också en annan ton än i Messenger, som är väldigt humorfyllt. Det här är mer allvarligt likt Ninja Gaiden.
Gameplayet i båda är fantatiskt!

Tack så mycket för att ni läser och kommenterar
- ja Blue Shadow har kanske inspirerat grafiskt

Tack för tipsen. Ett annat ninjaspel, fast annan typ av spel, är Shadow Tactics. Riktigt coolt.

Ja, det kan vara frustrerande. Ninja Gaiden känns nästan hopplöst vissa saker. Men det är sjukt tillfredställande att äntligen klara dem. På den tiden hade man inte så många spel, utan körde samma i flera år och lyckades aldrig klara det