Att strid i fält blivit större med fler faktiska soldater har ju ingen missat och visst är det storartat att styra många små fötter samtidigt. Det är fantastiskt att uppleva striderna i Rome 2 från vilken vinkel man än vill. Det är sann pornografi! Jag tänker inte ens försöka ge mig på att beskriva alla mina känslor i stridsögonblicket. Det är ett öronbedövande dån, män som faktiskt skriker till varandra och verkar kommunicera på riktigt. Tidigare versioner bleknar i jämförelse.

Någon gick all in för Movember

Störst nytta fann jag i den översiktskarta man kan använda i realtid. Aldrig förr har striden känts så... Napoleon. Som att flytta brickor på ett bräde men med fördelen att direkt kunna zooma in och beskåda resultatet. Farhågorna att för många soldater skulle försvåra stridandet har inte infriats eftersom man numera kan dela ut order till valfria grupper som helt sköts av AI tills man väljer att ta över själv. Slow-motion är en annan bra teknik att använda för att få bättre översikt i fält och hinna administrera en generals inflytande över sina styrkor.

Generalen och slaven

Jag tänker inte på Total War som ett av de mest karaktärsinriktade spelen. I Rome 2 känns det som att man till slut hittat formen för karaktärspresentation och hur man upplever människor av betydelse i spelet. Problemet är dock att man knappt vet om de faktiskt gör någon skillnad. Jag tänker främst på sådant man inte direkt kontrollerar, till exempel den egna positionen i senaten och de generaler som tillhör en mäktig utomstående familj. Man kan idka utpressning eller sprida rykten om folk för att de ska förlora inflytande, men konceptet är för otydligt och vad leder det egentligen till? Kanske växer värdet av de investeringar man faktiskt gör här fram med tiden. Att skada någons anseende eller helt av beordra denne mördad är dyrt när man samtidigt rustar för krig.

När det gäller just generaler har de en mer framträdande roll. För att överhuvudtaget kunna upprätta en armé måste man utgå från en befälhavare, vare sig det gäller sjö- eller landtrupper. Man kan närsomhelst välja att avsätta honom och ersätta med en annan. Som regel kan man inte ha en armé utan general längre än den runda man befinner sig i. Vid lönnmord ersätts han som tidigare av nästa person i rangordningen, oftast en kapten, tills en ersättare är utsedd. Generalens utveckling under gång avspeglas i förmågor man kan välja att ge honom eller sådana som tillkommer honom genom omständigheter. Detsamma gäller alla karaktärsklasser som agenter och champions (en agenttyp som kan uppvigla slavar, bland annat). Till och med förband eller trupper inom en armé har möjligheten att tillskansa sig olika egenheter.

En häst, en häst! Mitt Kungarike för en... kamel?

När det så kommer till betyget är Rome 2 vad det första spelet borde ha varit, precis som Shogun 2 var i förhållande till seriens startskott. Med förbättringar överlag som strömlinjeformar hela upplevelsen, med något kortare laddningstider, snabbare truppförflyttningar på kampanjkartan, ja egentligen en massa justeringar, så är Rome 2 det man förväntar sig. Det är en nygammal favorit som är kvar i samma form det en gång stöptes i.