Men än har skeppet inte sjunkit. Capcom har ett sista trumfkort att spela ut, och i slutändan räddar det faktiskt hela äventyret från att förpassas till skamvrån. Striderna sjuder av innovation, smidighet och välsmord design. Actionmästarna finner sig tillrätta i stridens hetta och det känns uti minsta pilspets och inristad skölddetalj. Den tar en stund att lära sig men i slutändan är kontrollen fantastiskt flexibel; du kan kombinera attacker, kötta på med spektakulära specialare och till och med nyttja skölden för att få in välriktade plåtslag. Det tjusiga är hur distinkt det är att fajtas med blad, båge och formler – de representerar tre vitt skilda former av spelglädje.

Som kvick bågskytt siktar jag in mig på flygande harpyor och klättrar längs håriga jättars ryggar för att hugga dolken rakt genom deras skallar. Magikern är i sin tur en slags "lekledare" som ser till att hålla fiendehorderna stången med eldväggar, stärker frändernas (mer om dem strax) vapen och ser till hålla liv i gruppen. Och krigaren står för tajta svärdsdueller som inte osar så lite Devil May Cry. Och ja, ibland har jag nära till glädjetårar i de häftigaste striderna. De spelar verkligen på storslagna strängar.

Kaotiska, innovativa, roliga – striderna har det mesta av det bästa.

De ai-kontrollerade gruppmedlemmarna (så kallade "pawns") hjälper till med att öka på stridskonstens redan dignande pluskonto. Du kan ha med dig upp till tre stycken, ge dem enkla kommandon – go, come och help – men de kan också ta egna beslut. Exempelvis kan de hålla fast ett troll samtidigt som du kör ett svärd genom besten eller så tipsar de om svaga punkter (typ: "Hugg av svansen för fanken!"). Med jämna mellanrum trillar de ner i det taffliga röstskådespeleriet och håller låda till den grad att de inte bara avbryter varandra, utan också sig själva (!). Men det är värt att lyssna på dem. Också mellan striderna kan de ha vettiga saker att säga, särskilt din huvudsakliga pawn som kan skickas iväg online, äventyra med andra spelare och lära sig vitala bitar om framtida uppdrag.

Stort äventyr, större monster

Och när striderna klingar av lyckasDragon's Dogma trots allt förmedla känslan av det stora äventyret. Att äventyra längs den karga och vindpinade kustremsan, upp bland kullarna och ett kaosartat banditbakhåll vidare in söderns dimförseglade skogar – det är i sanning en minnesvärd resa. Redan en timme in i sagan har jag stött på draken, dräpt en cyklop och stått öga mot öga med en månghövdad hydra.

Pawns utmärker sig med gyllene händer och smärtsamt röstskådespeleri.

Men jag är aldrig riktigt delaktig i det stora äventyrets berättelse, inte på riktigt. Banaliteten hos karaktärerna och dialogerna skjuter stämningen i sank, alltför många onödiga berättarbrister skaver och de färglösa omgivningarna bidrar knappast till att upptäckarglädjen hamrar i bröstet.

Capcom ska ha all heder för att de i en tid när japansk spelutveckling är skadeskjuten vågar utmana de största rollspelen från väst. Men de får nöja sig med att nå trädtopparna och avundsjuk snegla mot #Skyrim och de andra stjärnorna uppe på himlavalvet.

Fotnot: Recensionen avser Playstation 3-versionen av spelet. Det släpps även till Xbox 360.