Silent Hill 2 Remake (2024)
In my restless dreams,
I still see that game.
Silent Hill 2.
Jag har inte alltid gillat skräckspel på det viset jag gör idag. Spolar vi tillbaka tiden sisådär 23 år, till en tid då jag var 15 år gammal, så förstod jag mig ärligt inte på hur folk kunde tycka spel var läskiga. Något som även en vän till mig fick höra när ämnet kom på tal.
"Spel kan väl inte vara läskiga?" fnös jag lite kaxigt.
"Du, har du ens spelat Silent Hill?"
Och på den vägen var det. Polaren skickade med mig både Silent Hill 1 och 2 hem, och jag lovade att ge dem båda en ärlig chans.
Det första spelet tog jag mig igenom ganska enkelt och även obrydd. Jag stod kvar vid mitt tidigare påstående: Spel är inte läskiga.
Men så kom då kvällen jag skulle påbörja nästa spel, Silent Hill 2. Jag höll skivan i handen och mitt PlayStation 2 stod förväntansfullt och väntade på denna nya upplevelse. När en tanke plötsligt slog mig; löftet jag gav min vän var att jag skulle ge spelen en chans. Vilket jag insåg att jag aldrig gav det första spelet, i alla fall inte en ärlig. Mitt huvud var inte inställd på rätt kanal. Så när väl skivan snurrade igång hade jag släckt ner på mitt rum. Gjort det mysigt för mig, och hade nu inställningen att det här, det kommer att bli läskigt.
"Spel kan väl inte vara läskiga?"
Jag leder spelets protagonist, James Sunderland, ner för en slingrande skogsstig närmare staden. Varje litet prassel i buskarna får mig att stanna till. Är det något där?
Efter en stund anländer jag vid stadens utkant. Dimman ligger tät och ett spår av blod leder mig vidare. Så i dimman ser jag en siluette av något som stapplar bortåt ifrån mig. Något som kan tolkas mänskligt, men samtidigt inte. Och där räckte det för mig den kvällen. Det blev för läskigt.
Likt många andra blev jag smått förälskad i detta spel. Det gjorde så mycket rätt och fick mig att inse att spel visst kunde väcka rädsla hos spelare. Men det låg också före andra spel med sin berättelse, ämnena som togs upp, med sin stämning och design på saker. Något som nu ställs på prov 23 år senare.
Det är Bloober Team som valt att tackla en remake på ett spel som endast går att beskriva som ikoniskt då det ofta nämns som ett av dem bästa skräckspelen inom tiderna än idag. Så oron hos många är nog stark när de väljer att starta denna remake.
Något som kan tolkas mänskligt, men samtidigt inte.
James står på utkiksplatsen som blickar ut över sjön som ligger intill Silent Hill. Han har kommit tillbaka hit då han fått hem ett brev plötsligt en dag. Ett brev ifrån hans fru, Mary. Som avled i en svår sjukdom för 3 år sedan. Men som nu förklarar att hon väntar på honom i Silent Hill, på deras "speciella plats."
Så redan från start sätter spelet en stämning att något inte är som det ska. Vilket är en känsla som bara kommer att bli starkare allt eftersom vi letar oss djupare in i denna mardröm.
Varje person vi träffar och varje plats vi besöker ökar denna känsla och jag kan glatt säga att Bloober Team har lyckats. Där många var rädda för en flopp har Bloober Team inte bara fångat rätt stämning på allt men också fyllt ut med sin egen touch så att spelet känns nytt.
Platserna vi besöker är desamma som i originalet men är ändå omdesignade för att vi gamla inbitna inte ska kunna allt utantill. Helt nya pussel att försöka lösa där de också valt att lägga till tre olika svårighetsgrader beroende på hur pass väl du gillar att utmana dig själv även på den fronten.
Fiendena ser korrekta ut men har även de fått sig en uppdatering i sitt beteende vilket gör att varje ny fiende känns mer unik än i originalet och skapar en spänning vid varje möte i dem trånga korridorna.
Jag har hört att folk har svårt för spelets kontroller när det kommer till att slåss i närstrid med spelets träplanka eller klassiska järnrör. Men själv kände jag efter en kort stund att det satte sig bra och att de även här hittat en bra balans i att ge spelet lite mer rörlighet än i originalet, men samtidigt behålla James klumpighet då han är en helt vanlig Svensson som råkat hamna i denna sits.
Början på en mardröm.
Något som bidrog till stämningen i originalet var också ljuddesignen och musiken, men även här överraskar de oss då de lyckats värva ingen mindre än kompositören ifrån originalet, Akira Yamaoka.
Ljudet ifrån den brusande radion som varnar när fiender är nära stressar mig lika mycket nu som då. Och när väl musiken sätter igång med sitt gnissel och bank har jag svårt att tro ingen känner en klump i magen och handsvett när kontrollen greppas hårdare.
Spelmekaniskt följer remaken samma spår som originalet. Det är ett survival horror spel med en del fokus på strider. Du styr James i ett tredjepersons perspektiv och letar dig fram bland stadens gator och in i diverse byggnader för att ta dig framåt i spelets berättelse. På vägen träffar du ett och annat hemskt monster som kan behöva undvikas helt eller besegras med skjut-/närstridsvapen ("Man vet aldrig när man kan behöva ett schysst järnrör.")
För att överleva hela vägen kommer du att behöva rota i lådor och skåp för att hitta föremål som kan hela dig eller ammunition så du lättare kan klara strider. Men på flera platser i spelet kommer du även träffa på pussel. Dessa är oftast ej kompletta utan saknar diverse föremål för att bli avklarade. Så det blir upp till dig att hitta dessa föremål som kan vara i form utav en knapp som saknas, en lampa, ett mynt, kodlås m.m, innan du kan ta dig vidare.
Har du spelat säg ett Resident Evil spel någon gång kan du känna igen dig i konceptet. Men där Resident Evil väljer att ha en mer lättsam berättelse om ett elakt företag, misslyckade experiment, ett virus, zombies och att rädda hela världen, så väljer Silent Hill istället att ha en berättelse och stämning som sätter sig mer psykologiskt i spelaren. Miljöerna och musiken är mer psykiskt påfrestande och berättelsen tar upp ämnen som är allvarligare och känns mer nära inpå verkligheten. Trots att jag spelat originalet flitigt fick jag flera gånger stanna upp i remaken och peppa mig själv att fortsätta ner för dem mörka korridorerna bara för att jag kände sådant obehag. Samma mentala pepp kunde behövas att ens starta spelet om kvällarna, för jag visste vilka känslor som väntade så snart jag satte igång spelet.
Du är inte helt ensam i stadens dimma.
Det känns skönt att veta att ett sådant ikoniskt spel har fått sig en värdig remake för att väcka intresse även hos yngre generationer. En av de få saker jag kanske reagerade på ibland var väl att jag föredrog hur vissa repliker i originalet levererades. Kanske är det bara jag som är inbiten och tänker att originalet alltid är bäst. Men det är något svårslaget med vissa av scenerna. Fast trots det så vill jag säga att ingen av röstskådespelarna gör ett dåligt jobb. De låter bra och lyckas ändå få fram obehaget i scenerna som bygger på känslan att något känns fel.
Med denna remake visar Bloober Team vad de kan, men också att en mardröm som föddes för 23 år sedan är lika aktuell än idag. Spelet var före i tiden och det finns en stor chans att många kommer prata gott om rädslan de kände första gången de spelade Silent Hill 2 även när spelet når sin 50 års dag. Vare sig man spelade originalet först, eller remaken.
Plattformar: PC och PlayStation 5 (spelat på PS5)
Release: 2024-10-08
Härlig recension! Det här måste jag ta mig an... Förr eller senare.
Det tycker jag verkligen! Perfekt en mörk kväll. Tror det blir ännu bättre med ett par bra hörlurar men gjorde sig bra med 5.1 ljud då jag spelade medan sambon såg på.
Håller på att köra det nu, håller verkligen inte med. Känns mer som ett stort sömnpiller.
Oh? Vad är det som gör att du känner så? Kul att höra varför någon tycker motsatt om det bara handlar om smaken eller vad det beror på. ^^
Bra recension, håller med i nästan allt. Särskilt att vissa scener är bättre i originalet, även fast de egentligen kanske är sämre? Men de hade en viss känsla, som dock remaken fångar bra, men inte hela vägen alla gånger.
Sen gillade jag att Eddie åt pizza i originalen framför popcorn
Den här remaken känns värdig och om jag ska spela om någon av versionerna av spelet blir det i första hand den här, helt klart.
Bonus! En film med min oljemålning av Pyramid head (från PS2-eran):
Oh? Vad är det som gör att du känner så? Kul att höra varför någon tycker motsatt om det bara handlar om smaken eller vad det beror på. ^^
Jag spelade aldrig det när det begav sig så har ingen nostalgi alls som påverkar. För mig känns det lite som när man är med vänner och deras vänner och de börjar dra en massa interna skämt som man själv inte fattar något av, man sitter mest där och skrattar artigt och undrar när det ska ta slut. Ungefär så känner jag med Silent Hill 2 remake.
Är en blandning av många olika saker faktiskt. Gameplay i största allmänhet känns väldigt daterat och styltigt. Striderna är rent av bedrövliga, jag fattar att man spelar en "medel Svensson" och inte någon macho man men striderna är löjligt stela, repetitiva, simpla, daterade, och allmänt tråkiga. Jag undviker dem enbart för att de är så tråkiga.
Spelvärlden och spelaren är två olika saker, man kan liksom inte interagera med världen alls. Skjuter man en bowlingkägla inne i bowlinghallen blir det bara ett fult kulhål i käglan som är kvar ståendes, som om den vore gjord av betong. Skjuter man en ballong som inte är en av extremt få som man får skjuta (ex. Welcome ballongerna) så blir det bara ett fult hål men ballongen är fortfarande stor, hel. och fin. Växtligheten regerar inte alls när man springer genom den, det höga gräset rör sig inte en millimeter.
James är helt oförmögen att säga något som helst av värde eller ens bete sig som en människa, mest en massa menlöst velande blandat med social inkompetens. Även sättet replikerna levereras på känns dåligt. Förutom Maria, hon är den mest i intressant och välgjorda karaktären jag mött hittills.
Har inget alls emot långsamma spel eller filmer men Silent Hill 2 Remake är så otroligt långsamt och utdraget, är en kamp att fortsätta faktiskt.
Jag förstår att man vill behålla den gamla charmen och allt det, men här har man gått för långt och den modernisering som gjorts känns redan minst 7-10 år gamla. Tycker själv att Resident Evil 2 och 4 är praktexempel på hur man moderniserar något men ändå behåller den gamla känslan och charmen, det är något jag tycker Bloober misslyckats med helt och hållet.
Förstår inte sättet spelet hyllas på och hur Bloober hyllas, som om det gjort ett mästerverk. Visst, är en okej remake, men nej, det är inte alls så värst bra, ett okej spel som bäst. Och inte är det bättre än Bloobers tidigare spel. Det är ju trots allt fortfarande Bloober... det är definitivt inte ett 5/5 eller i närheten av att vara GOTY i mina ögon, känner helt ärligt mer att det är en 2/5, kan komma på en hel del inom genren som är bättre än SH2R.
Med det sagt är ju inte allt dåligt, märks ju att man har försökt i alla fall. Nu kanske jag låter överdrivet negativ men du frågade så skyll dig själv . Funderar faktiskt lite på att göra en egen recension av spelet när jag är klar då jag verkar ha en väldigt annorlunda åsikt jämfört med de flesta.
Sen kan vi avsluta med att Maria påminner alldeles för mycket om Boxer Robert
Den här remaken känns värdig och om jag ska spela om någon av versionerna av spelet blir det i första hand den här, helt klart.
Måste hålla med där. Spelar jag om det någon gång blir det remaken. ^^
Spelade igenom för någon månad sedan. En oförglömlig upplevelse.
Rekommenderas från mig också!
Hade du spelat originalet då också eller blev detta första upplevelsen?
Maria påminner alldeles för mycket om Boxer Robert
Helvete, var du tvungen att förstöra spelet innan jag ens testat det 😅😂🙈
Är en blandning av många olika saker faktiskt. Gameplay i största allmänhet känns väldigt daterat och styltigt. Striderna är rent av bedrövliga, jag fattar att man spelar en "medel Svensson" och inte någon macho man men striderna är löjligt stela, repetitiva, simpla, daterade, och allmänt tråkiga. Jag undviker dem enbart för att de är så tråkiga.
Spelvärlden och spelaren är två olika saker, man kan liksom inte interagera med världen alls. Skjuter man en bowlingkägla inne i bowlinghallen blir det bara ett fult kulhål i käglan som är kvar ståendes, som om den vore gjord av betong. Skjuter man en ballong som inte är en av extremt få som man får skjuta (ex. Welcome ballongerna) så blir det bara ett fult hål men ballongen är fortfarande stor, hel. och fin. Växtligheten regerar inte alls när man springer genom den, det höga gräset rör sig inte en millimeter.
James är helt oförmögen att säga något som helst av värde eller ens bete sig som en människa, mest en massa menlöst velande blandat med social inkompetens. Även sättet replikerna levereras på känns dåligt. Förutom Maria, hon är den mest i intressant och välgjorda karaktären jag mött hittills.
Har inget alls emot långsamma spel eller filmer men Silent Hill 2 Remake är så otroligt långsamt och utdraget, är en kamp att fortsätta faktiskt.
Jag förstår att man vill behålla den gamla charmen och allt det, men här har man gått för långt och den modernisering som gjorts känns redan minst 7-10 år gamla. Tycker själv att Resident Evil 2 och 4 är praktexempel på hur man moderniserar något men ändå behåller den gamla känslan och charmen, det är något jag tycker Bloober misslyckats med helt och hållet.
Med det sagt är ju inte allt dåligt, märks ju att man har försökt i alla fall. Nu kanske jag låter överdrivet negativ men du frågade så skyll dig själv . Funderar faktiskt lite på att göra en egen recension av spelet när jag är klar då jag verkar ha en väldigt annorlunda åsikt jämfört med de flesta.
Ja jag bad om det så tack att du orkade skriva ett så långt svar! Men märker att vi nog helt enkelt har annorlunda smak när det kommer till spelet.
Jag kan förstå att striderna blir monotoma och stela om man nu föredrar säg Resident Evil remake spelen som exempel, speciellt fyran. Spelade nyligen igenom RE4 Remake själv och där kände jag istället att spelet blev långdraget och i slutändan ville jag bara att det skulle ta slut. Sällan läskigt också. Men då hade jag också spelat originalet och spelade inte för att bli rädd, utan för att Capcom gör roliga spel. Alltid kul att panga zombies i deras spel och sen brukar det finnas 1-2 inslag av faktisk skräck.
Tempot i Silent Hill ÄR lägre än Resident Evil och är vad som gör det speciellt. Samt att fokuset ligger på stämningen och inte gameplay. Capcom gör roligare spel. Det är något jag vill tro ligger i deras grundprincip när man tittar på alla deras spel; det måste vara kul att spela annars är det inte lönt. Medan Konami, eller som nu Bloober, inte har det som en viktig punkt i skapandet. Det räcker med att det är okej att spela, men behöver inte vara specifikt kul gameplay.
Att karaktärerna i Silent Hill 2 beter sig smått stela eller socialt inkompetenta i cutscenes tycker jag bara bidrar till känslan. Att något känns off även med dem. Ta som exempel bara hur James reagerar första gången du dödar ett monster i spelet. Och alla tycks ha ett liknande udda lugn över sig.
Det där med balongerna och kägglor märkte jag aldrig ens. När jag spelar survival horror så ödslas inga kulor då jag inte vet hur gott jag kommer att ha om dem.
Ja jag bad om det så tack att du orkade skriva ett så långt svar! Men märker att vi nog helt enkelt har annorlunda smak när det kommer till spelet.
Jag kan förstå att striderna blir monotoma och stela om man nu föredrar säg Resident Evil remake spelen som exempel, speciellt fyran. Spelade nyligen igenom RE4 Remake själv och där kände jag istället att spelet blev långdraget och i slutändan ville jag bara att det skulle ta slut. Sällan läskigt också. Men då hade jag också spelat originalet och spelade inte för att bli rädd, utan för att Capcom gör roliga spel. Alltid kul att panga zombies i deras spel och sen brukar det finnas 1-2 inslag av faktisk skräck.
Tempot i Silent Hill ÄR lägre än Resident Evil och är vad som gör det speciellt. Samt att fokuset ligger på stämningen och inte gameplay. Capcom gör roligare spel. Det är något jag vill tro ligger i deras grundprincip när man tittar på alla deras spel; det måste vara kul att spela annars är det inte lönt. Medan Konami, eller som nu Bloober, inte har det som en viktig punkt i skapandet. Det räcker med att det är okej att spela, men behöver inte vara specifikt kul gameplay.
Att karaktärerna i Silent Hill 2 beter sig smått stela eller socialt inkompetenta i cutscenes tycker jag bara bidrar till känslan. Att något känns off även med dem. Ta som exempel bara hur James reagerar första gången du dödar ett monster i spelet. Och alla tycks ha ett liknande udda lugn över sig.
Det där med balongerna och kägglor märkte jag aldrig ens. När jag spelar survival horror så ödslas inga kulor då jag inte vet hur gott jag kommer att ha om dem.
Menade inte att jämföra RE med SH rent spelmässigt då de båda är ganska olika och det ena är betydligt mer actionorienterat.
Menade mer som exempel på hur man bevarar det gamla, charmen, och stilen samtidigt som man tar det in i en ny era. Det var enda anledningen till att jag nämnde RE spelen, ingen annan. Om du förstår vad jag menar? Även striderna syftade jag på som fristående, inte jämfört med något annat spel. Vore orättvist att jämföra dem mot något annat i en annan subgenre
Tror problemet med tempot är just för att jag inte fastnar för spelet, inte själva tempot. Hade jag krävt nonstop action hade jag inte inte pallat hugga träd i 3 timmar i sträck i Medieval Dynasty...
Kanske finns det en bra anledning till styltigheten och att James beter sig som om han aldrig träffat en annan människa förut, men jag tas snarare ur upplevelsen än sugs in i den. För mig är alla dess underliga sociala interaktioner något jag upplevde i de flesta PS1 och PS2 spel, särskilt från Japan, och inte något jag associerar specifikt med SH eller något som ska höja stämningen. Lite att det är en relik från förr. Kanske hade jag fel förväntningar men förväntade mig att SH2R skulle ta några kliv längre in i vår tid på den fronten men ändå behålla själva essensen. Lite som nya Alone in the Dark gjorde till viss del. Och det är enda jämförelsen med det spelet, bara det och inget annat . Tror nog man hade kunna behålla känslan av "något är fel" i alla cut scenes och dialoger men gjort dialogerna och interaktionerna lite mindre stela och opersonliga. Just nu känner jag lite att ingen är i samma rum under dialogerna och att Troy Baker är ganska trist att lyssna på.
Sen måste jag fråga har du ont om ammo eller något? Har typ alltid ett överflöd av kulor, minst 60 - 100 kulor till övers hela tiden. Valde den rekommenderade svårighetsgraden på allt, men du kanske kör på en svårare? Men anledningen till att jag märkte att man som spelare inte är en del av spelvärlden är just för att jag upptäckte att något kändes fel hela tiden, inte något jag aktiv prövade för att jag har gott om ammo. När jag sen upptäckte det prövade jag givetvis om man kunde få någon reaktion när man försökte förstöra något eller gå runt i det höga (o)gräset, eller bara något så simpelt som att gå mot en öppen bildörr som inte reagerar när man gå in i den
Tror nog SH2R är mer ett spel för de redan frälsta än för oss som kommer utifrån. Vilken både är bra och dåligt, beroende på hur man ser på det
Helvete, var du tvungen att förstöra spelet innan jag ens testat det 😅😂🙈
Har man fyrkantigt ansikte så är man Boxer Robert
Han fyller för övrigt 25 i år!
Menade inte att jämföra RE med SH rent spelmässigt då de båda är ganska olika och det ena är betydligt mer actionorienterat.
Menade mer som exempel på hur man bevarar det gamla, charmen, och stilen samtidigt som man tar det in i en ny era. Det var enda anledningen till att jag nämnde RE spelen, ingen annan. Om du förstår vad jag menar? Även striderna syftade jag på som fristående, inte jämfört med något annat spel. Vore orättvist att jämföra dem mot något annat i en annan subgenre
Tror problemet med tempot är just för att jag inte fastnar för spelet, inte själva tempot. Hade jag krävt nonstop action hade jag inte inte pallat hugga träd i 3 timmar i sträck i Medieval Dynasty...
Kanske finns det en bra anledning till styltigheten och att James beter sig som om han aldrig träffat en annan människa förut, men jag tas snarare ur upplevelsen än sugs in i den. För mig är alla dess underliga sociala interaktioner något jag upplevde i de flesta PS1 och PS2 spel, särskilt från Japan, och inte något jag associerar specifikt med SH eller något som ska höja stämningen. Lite att det är en relik från förr. Kanske hade jag fel förväntningar men förväntade mig att SH2R skulle ta några kliv längre in i vår tid på den fronten men ändå behålla själva essensen. Lite som nya Alone in the Dark gjorde till viss del. Och det är enda jämförelsen med det spelet, bara det och inget annat . Tror nog man hade kunna behålla känslan av "något är fel" i alla cut scenes och dialoger men gjort dialogerna och interaktionerna lite mindre stela och opersonliga. Just nu känner jag lite att ingen är i samma rum under dialogerna och att Troy Baker är ganska trist att lyssna på.
Sen måste jag fråga har du ont om ammo eller något? Har typ alltid ett överflöd av kulor, minst 60 - 100 kulor till övers hela tiden. Valde den rekommenderade svårighetsgraden på allt, men du kanske kör på en svårare? Men anledningen till att jag märkte att man som spelare inte är en del av spelvärlden är just för att jag upptäckte att något kändes fel hela tiden, inte något jag aktiv prövade för att jag har gott om ammo. När jag sen upptäckte det prövade jag givetvis om man kunde få någon reaktion när man försökte förstöra något eller gå runt i det höga (o)gräset, eller bara något så simpelt som att gå mot en öppen bildörr som inte reagerar när man gå in i den
Tror nog SH2R är mer ett spel för de redan frälsta än för oss som kommer utifrån. Vilken både är bra och dåligt, beroende på hur man ser på det
Då har det kanske snarare med förväntningarna att göra då. Du hade velat ha större förändring medan jag var rädd att de skulle göra för många. XD Det jag menade t.ex med att vissa av replikerna i spelet så föredrog jag originalets än remakens och hade gärna sett att de fick behålla att replikerna sades på samma sätt.
Jag var väldigt skeptisk till remaken först och köpte det inte direkt. Det var inte förens jag började se och höra på nätet att fans av originalet verkade nöjda som jag vågade skaffa det.
Jag hade gott om ammunition för det mesta. Men tänk om! Tänk OM jag möter något som slukar all min ammo? XD (Ja jag tillhör skaran folk som hoardar items men aldrig vågar använda dem ifall det skulle behövas.)
Men uhm, vad hade Troy Baker med det hela att göra nu? Eller är det bara jag igen som missförstår något?
Då har det kanske snarare med förväntningarna att göra då. Du hade velat ha större förändring medan jag var rädd att de skulle göra för många. XD Det jag menade t.ex med att vissa av replikerna i spelet så föredrog jag originalets än remakens och hade gärna sett att de fick behålla att replikerna sades på samma sätt.
Jag var väldigt skeptisk till remaken först och köpte det inte direkt. Det var inte förens jag började se och höra på nätet att fans av originalet verkade nöjda som jag vågade skaffa det.
Jag hade gott om ammunition för det mesta. Men tänk om! Tänk OM jag möter något som slukar all min ammo? XD (Ja jag tillhör skaran folk som hoardar items men aldrig vågar använda dem ifall det skulle behövas.)
Men uhm, vad hade Troy Baker med det hela att göra nu? Eller är det bara jag igen som missförstår något?
Är extremt svårt att göra remakes av sådana här klassiker, hur mycket man ska modernisera och hur mycket man ska bevara. Var nog ett omöjligt uppdrag att göra gamla fans nöjda samtidigt som man fångar alla oss som gillar genren i största allmänhet men inte har nostalgin. Vet själv hur skeptisk jag är mot remakes som planeras av mina gamla favoriter. Men just gameplay var nog det som störde mig mest, resten hade jag nog kunnat leva med om gameplay var mindre stelt och obekvämt
Nope, det var mitt misstag. blandade ihop skådisar helt och hållet. Menade Lukas Roberts, han som spelar James. Blev en ordentlig tankevurpa där. Kollade lite på internet och finns visst några fler som jag som tycker det finns alldeles för många röstskådisar som påminner om Troy, i alla fall i våra öron. Tycker James röst är så förfärligt trist. Men det är mer något som är utanför spelet, inte något som direkt påverkar kvalitén så mycket
Sant, det där OM något händer. Är ju inte ovanligt att man klara spel med fullt med ammo till bästa vapnet... Tänk om den där svåraste fienden eller bossen inte är den svåraste, tänk om jag behöver mina bästa grejor till något ännu svårare?!?!
Kan förövrigt rekommendera den här modden om man vill roa sig själv lite extra utan att det påverkar spelet så mycket när man lirar. Nog det bästa med hela spelet än så länge
Är extremt svårt att göra remakes av sådana här klassiker, hur mycket man ska modernisera och hur mycket man ska bevara. Var nog ett omöjligt uppdrag att göra gamla fans nöjda samtidigt som man fångar alla oss som gillar genren i största allmänhet men inte har nostalgin. Vet själv hur skeptisk jag är mot remakes som planeras av mina gamla favoriter. Men just gameplay var nog det som störde mig mest, resten hade jag nog kunnat leva med om gameplay var mindre stelt och obekvämt
Nope, det var mitt misstag. blandade ihop skådisar helt och hållet. Menade Lukas Roberts, han som spelar James. Blev en ordentlig tankevurpa där. Kollade lite på internet och finns visst några fler som jag som tycker det finns alldeles för många röstskådisar som påminner om Troy, i alla fall i våra öron. Tycker James röst är så förfärligt trist. Men det är mer något som är utanför spelet, inte något som direkt påverkar kvalitén så mycket
Sant, det där OM något händer. Är ju inte ovanligt att man klara spel med fullt med ammo till bästa vapnet... Tänk om den där svåraste fienden eller bossen inte är den svåraste, tänk om jag behöver mina bästa grejor till något ännu svårare?!?!
Kan förövrigt rekommendera den här modden om man vill roa sig själv lite extra utan att det påverkar spelet så mycket när man lirar. Nog det bästa med hela spelet än så länge
Synd att du inte gillade gameplayet och att det därför känns trisst. Själv hade jag fullt upp med att suga in stämningen och att ha ångest över vad som fanns runt nästa hörn när radion brusade för att tänka så mycket på det kanske. XD
Tänkte väl. Jag brukar ha koll på Troys deltaganden då jag uppskattar hans röstskådespeleri. ^^
Jag försöker bli bättre på att använda saker jag hoardat eller tidigare sparat på. När jag spelade RE4 Remaken så använde jag faktiskt magnum revolvern i slutet av spelet istället för som alla andra Resident Evil spel där den legat i lådan om någon boss skulle visa sig vara för jobbig. Kändes bättre än att låta den vara helt orörd.
Tyvärr spelade jag på PS5 så kan inte modda något.
Det är en ruggigt bra remake. Inte riktigt REmake 4-nivå, men nästan. Lite för långt, lite för repetitiva fiender (vilket har med längden att göra), men oslagbar stämning rakt igenom. Hoppas verkligen att Bloober, som nu nått en ny nivå, får förtroendet att ta sig an SH1 och SH3 också.
Sen kan vi avsluta med att Maria påminner alldeles för mycket om Boxer Robert
Helvete, var du tvungen att förstöra spelet innan jag ens testat det 😅😂🙈
Och Angela ser ut som en ung David Duchovny, med peruk och smink
Och Angela ser ut som en ung David Duchovny, med peruk och smink
Bra stilig, ändå
Det är en ruggigt bra remake. Inte riktigt REmake 4-nivå, men nästan. Lite för långt, lite för repetitiva fiender (vilket har med längden att göra), men oslagbar stämning rakt igenom. Hoppas verkligen att Bloober, som nu nått en ny nivå, får förtroendet att ta sig an SH1 och SH3 också.
Har också en förhoppning om remakes på SH1 och 3. Speciellt ettan vore kul att se hur det hade sett ut med tanke på PS1 grafiken.
Jag spelar det spelet nu det ser helt fantastiskt ut dom har gjort ett jätte jobb med det dock känns det lite långt tex sjukhuset och fängelset men som tur är så har dom behållit dom scenerna från orginalet annars hade det kännts som ett helt nytt spel än en remake för det är så mycket nytt innehåll !
https://assetsio.gnwcdn.com/SH2-header.jpg?width=1200&height=...
In my restless dreams,
I still see that game.
Silent Hill 2.
Jag har inte alltid gillat skräckspel på det viset jag gör idag. Spolar vi tillbaka tiden sisådär 23 år, till en tid då jag var 15 år gammal, så förstod jag mig ärligt inte på hur folk kunde tycka spel var läskiga. Något som även en vän till mig fick höra när ämnet kom på tal.
"Spel kan väl inte vara läskiga?" fnös jag lite kaxigt.
"Du, har du ens spelat Silent Hill?"
Och på den vägen var det. Polaren skickade med mig både Silent Hill 1 och 2 hem, och jag lovade att ge dem båda en ärlig chans.
Det första spelet tog jag mig igenom ganska enkelt och även obrydd. Jag stod kvar vid mitt tidigare påstående: Spel är inte läskiga.
Men så kom då kvällen jag skulle påbörja nästa spel, Silent Hill 2. Jag höll skivan i handen och mitt PlayStation 2 stod förväntansfullt och väntade på denna nya upplevelse. När en tanke plötsligt slog mig; löftet jag gav min vän var att jag skulle ge spelen en chans. Vilket jag insåg att jag aldrig gav det första spelet, i alla fall inte en ärlig. Mitt huvud var inte inställd på rätt kanal. Så när väl skivan snurrade igång hade jag släckt ner på mitt rum. Gjort det mysigt för mig, och hade nu inställningen att det här, det kommer att bli läskigt.
https://consoles-fan.com/wp-content/uploads/2024/10/silent_hi...
Jag leder spelets protagonist, James Sunderland, ner för en slingrande skogsstig närmare staden. Varje litet prassel i buskarna får mig att stanna till. Är det något där?
Efter en stund anländer jag vid stadens utkant. Dimman ligger tät och ett spår av blod leder mig vidare. Så i dimman ser jag en siluette av något som stapplar bortåt ifrån mig. Något som kan tolkas mänskligt, men samtidigt inte. Och där räckte det för mig den kvällen. Det blev för läskigt.
Likt många andra blev jag smått förälskad i detta spel. Det gjorde så mycket rätt och fick mig att inse att spel visst kunde väcka rädsla hos spelare. Men det låg också före andra spel med sin berättelse, ämnena som togs upp, med sin stämning och design på saker. Något som nu ställs på prov 23 år senare.
Det är Bloober Team som valt att tackla en remake på ett spel som endast går att beskriva som ikoniskt då det ofta nämns som ett av dem bästa skräckspelen inom tiderna än idag. Så oron hos många är nog stark när de väljer att starta denna remake.
https://gamesite.zoznam.sk/wp-content/uploads/2024/08/4352139...
James står på utkiksplatsen som blickar ut över sjön som ligger intill Silent Hill. Han har kommit tillbaka hit då han fått hem ett brev plötsligt en dag. Ett brev ifrån hans fru, Mary. Som avled i en svår sjukdom för 3 år sedan. Men som nu förklarar att hon väntar på honom i Silent Hill, på deras "speciella plats."
Så redan från start sätter spelet en stämning att något inte är som det ska. Vilket är en känsla som bara kommer att bli starkare allt eftersom vi letar oss djupare in i denna mardröm.
Varje person vi träffar och varje plats vi besöker ökar denna känsla och jag kan glatt säga att Bloober Team har lyckats. Där många var rädda för en flopp har Bloober Team inte bara fångat rätt stämning på allt men också fyllt ut med sin egen touch så att spelet känns nytt.
Platserna vi besöker är desamma som i originalet men är ändå omdesignade för att vi gamla inbitna inte ska kunna allt utantill. Helt nya pussel att försöka lösa där de också valt att lägga till tre olika svårighetsgrader beroende på hur pass väl du gillar att utmana dig själv även på den fronten.
Fiendena ser korrekta ut men har även de fått sig en uppdatering i sitt beteende vilket gör att varje ny fiende känns mer unik än i originalet och skapar en spänning vid varje möte i dem trånga korridorna.
Jag har hört att folk har svårt för spelets kontroller när det kommer till att slåss i närstrid med spelets träplanka eller klassiska järnrör. Men själv kände jag efter en kort stund att det satte sig bra och att de även här hittat en bra balans i att ge spelet lite mer rörlighet än i originalet, men samtidigt behålla James klumpighet då han är en helt vanlig Svensson som råkat hamna i denna sits.
https://www.acidadeon.com/tudoep/wp-content/uploads/sites/10/...
Något som bidrog till stämningen i originalet var också ljuddesignen och musiken, men även här överraskar de oss då de lyckats värva ingen mindre än kompositören ifrån originalet, Akira Yamaoka.
Ljudet ifrån den brusande radion som varnar när fiender är nära stressar mig lika mycket nu som då. Och när väl musiken sätter igång med sitt gnissel och bank har jag svårt att tro ingen känner en klump i magen och handsvett när kontrollen greppas hårdare.
Spelmekaniskt följer remaken samma spår som originalet. Det är ett survival horror spel med en del fokus på strider. Du styr James i ett tredjepersons perspektiv och letar dig fram bland stadens gator och in i diverse byggnader för att ta dig framåt i spelets berättelse. På vägen träffar du ett och annat hemskt monster som kan behöva undvikas helt eller besegras med skjut-/närstridsvapen ("Man vet aldrig när man kan behöva ett schysst järnrör.")
För att överleva hela vägen kommer du att behöva rota i lådor och skåp för att hitta föremål som kan hela dig eller ammunition så du lättare kan klara strider. Men på flera platser i spelet kommer du även träffa på pussel. Dessa är oftast ej kompletta utan saknar diverse föremål för att bli avklarade. Så det blir upp till dig att hitta dessa föremål som kan vara i form utav en knapp som saknas, en lampa, ett mynt, kodlås m.m, innan du kan ta dig vidare.
Har du spelat säg ett Resident Evil spel någon gång kan du känna igen dig i konceptet. Men där Resident Evil väljer att ha en mer lättsam berättelse om ett elakt företag, misslyckade experiment, ett virus, zombies och att rädda hela världen, så väljer Silent Hill istället att ha en berättelse och stämning som sätter sig mer psykologiskt i spelaren. Miljöerna och musiken är mer psykiskt påfrestande och berättelsen tar upp ämnen som är allvarligare och känns mer nära inpå verkligheten. Trots att jag spelat originalet flitigt fick jag flera gånger stanna upp i remaken och peppa mig själv att fortsätta ner för dem mörka korridorerna bara för att jag kände sådant obehag. Samma mentala pepp kunde behövas att ens starta spelet om kvällarna, för jag visste vilka känslor som väntade så snart jag satte igång spelet.
https://i.ytimg.com/vi/1Obr2KIrz9Q/maxresdefault.jpg?sqp=-oay...
Det känns skönt att veta att ett sådant ikoniskt spel har fått sig en värdig remake för att väcka intresse även hos yngre generationer. En av de få saker jag kanske reagerade på ibland var väl att jag föredrog hur vissa repliker i originalet levererades. Kanske är det bara jag som är inbiten och tänker att originalet alltid är bäst. Men det är något svårslaget med vissa av scenerna. Fast trots det så vill jag säga att ingen av röstskådespelarna gör ett dåligt jobb. De låter bra och lyckas ändå få fram obehaget i scenerna som bygger på känslan att något känns fel.
Med denna remake visar Bloober Team vad de kan, men också att en mardröm som föddes för 23 år sedan är lika aktuell än idag. Spelet var före i tiden och det finns en stor chans att många kommer prata gott om rädslan de kände första gången de spelade Silent Hill 2 även när spelet når sin 50 års dag. Vare sig man spelade originalet först, eller remaken.
Plattformar: PC och PlayStation 5 (spelat på PS5)
Release: 2024-10-08
https://www.youtube.com/watch?v=pyC_qiW_4ZY&ab_channel=PlaySt...
Ja leverering av replikerna som dom ändrat på I vissa fall, och rösterna var en stor miss av dom tycker jag. På vissa delar tycker jag originalet är mycket bättre.
Jag har knappt någon relation till originalet bara sett lite när en vän spelat det här och där (och hörde hans prat om spelet)det var när originalet släpptes. Köpte remaken för att testa bara. Och blev hooked väldigt fort. Herrejävlar vilken stämning! Ljudet!!! Och fantastiskt HDR. Ska ta en paus nu sedan jaga olika slut utan guide. Ingen aning om vad jag ska göra. 😅
Grymt skrivet! Jag håller helt med, förutom när det gäller röstskådespeleriet. Tycker faktiskt att remaken har märkbart bättre röstskådespelare än originalet, där det ibland kunde kännas styltigt och överdrivet. James och Angela levererar några av årets absolut starkaste dialoger, vilket tillsammans med de fantastiskt snygga sekvenserna gör deras scener sådär hjärtkrossande som de ska vara. För min rätt självklar 5/5.
Överlag är det mesta toppenbra genomfört. Ljudbilden, atmosfären och känslan sitter klockrent. Även där de valt att bygga ut eller förändra saker tycker jag att de tagit helt rätt beslut, vilket faktiskt känns riktigt svårt om man själv skulle vara i samma situation. Att återskapa vissa moment, som bossarna från originalet, känns som en större utmaning – de var ofta halvtråkiga i originalet och svåra att förvalta i en remake. Men exempelvis Abstract Daddy är fenomenalt genomförd här och visar vad som är möjligt med rätt vision. Striderna för mig är rätt sorts modern "tank control". James ska inte kännas som exempelvis Leo från RE. Det är en del av känslan på något vis att det är en tröghet och nästan påtvingad stress.
Tycker även detta är bästa uppvisningen av UE5 hittills med skuggor och ljus som ibland skapar helt nya kontraster för miljöerna. Sjukhuset har t.ex. framförallt naturligt ljus utifrån vilket sakta försvinner desto längre in man kommer. Även ansiktsanimationerna som gör flera mellansekvenser än bättre då man bara behöver kolla på James för att förstå en hel del context, något som självklart inte var genomförbart 2001.
Det jag möjligen har som kritik är överanvändandet av några fiender och några områden som blir lite för långa. Att varenda rum ska besökas känns lite överdrivet.
Hur som helst blev jag verkligen positivt överraskad av det här spelet. Att få återuppleva ett verk som ligger mig så varmt om hjärtat och känna att det har behandlats med så mycket kärlek av uppenbara Silent Hill-fans var något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva – särskilt inte från Konami.
Gillade inte heller detta något vidare.
Spelade originalet när det begav sig så vet ju att det är en intressant story. Mindes inte mycket dock.
Men kändes som de klätt på den gamla spelmotorn snygg grafik bara. Kanske det som tilltalar folk: nostalgin.
Jag stod inte ut med den föråldrade stela känslan.
I början var det ju extremt trist. Springa genom dimma, daska sprattliga monster med en pinne, och lösa super-enkla pussel som egentligen bara bestod av att hämta grejer i rätt ordning. Sambon somnade, och hon som brukar tycka såna här spel är kul att titta på medan jag spelar. Hon satt som klistrad vid RE2 remake.
Aja.. Jag tröttnade på Silent Hill efter 4h eller så iaf. Då kände jag att det nog inte blir bättre.
Gillade inte heller detta något vidare.
Spelade originalet när det begav sig så vet ju att det är en intressant story. Mindes inte mycket dock.
Men kändes som de klätt på den gamla spelmotorn snygg grafik bara. Kanske det som tilltalar folk: nostalgin.
Jag stod inte ut med den föråldrade stela känslan.
I början var det ju extremt trist. Springa genom dimma, daska sprattliga monster med en pinne, och lösa super-enkla pussel som egentligen bara bestod av att hämta grejer i rätt ordning. Sambon somnade, och hon som brukar tycka såna här spel är kul att titta på medan jag spelar. Hon satt som klistrad vid RE2 remake.
Aja.. Jag tröttnade på Silent Hill efter 4h eller så iaf. Då kände jag att det nog inte blir bättre.
Tänker att om dimman uppfattas som trist är det nog kört smakmässigt för dig. Det är ju vad många älskar med SH. Den tjocka dimman och täta stämningen. Men det är väl en smaksak i stort. RE och SH är egentligen rätt olika spel. Det är som att jämföra IT med nån David Lynch rulle.
RE är over-the-top skräck med stort underhållningsvärde. Leo roundkickar zombies och twisten på slutet av spelen är alltid något underbart dumt och cheesy. Det är fantastiskt för vad det är, men SH handlar om ett abstrakt berättande och stort fokus på atmosfär och känsla. Action skräck vs psykologisk skräck tänker jag.
Fin recension! Köpte nyss tvåan Director’s Cut på PS2. Ej spelat något spel i serien tidigare.
Hoppas du får det skoj med originalet! ^^
Jag spelar det spelet nu det ser helt fantastiskt ut dom har gjort ett jätte jobb med det dock känns det lite långt tex sjukhuset och fängelset men som tur är så har dom behållit dom scenerna från orginalet annars hade det kännts som ett helt nytt spel än en remake för det är så mycket nytt innehåll !
Jag föestår vad du menar med att vissa platser känns långa. Men för min del kändes det nog mest jobbigt för att jag inte visste vad för otäckt som gömde sig. Destu mer jag utforskade och James klottrade ner kartan med markeringar så känns det bättre. XD
Jag har knappt någon relation till originalet bara sett lite när en vän spelat det här och där (och hörde hans prat om spelet)det var när originalet släpptes. Köpte remaken för att testa bara. Och blev hooked väldigt fort. Herrejävlar vilken stämning! Ljudet!!! Och fantastiskt HDR. Ska ta en paus nu sedan jaga olika slut utan guide. Ingen aning om vad jag ska göra. 😅
Oj. Vågat att ge sig på. Sluten är väldigt dolda på sina vis men definitivt en kul utmaning att leta efter. Men skulle säga att vissa kan det behövas guide. 😅
Tänker att om dimman uppfattas som trist är det nog kört smakmässigt för dig. Det är ju vad många älskar med SH. Den tjocka dimman och täta stämningen. Men det är väl en smaksak i stort. RE och SH är egentligen rätt olika spel. Det är som att jämföra IT med nån David Lunch rulle.
RE är over-the-top skräck med stort underhållningsvärde. Leo roundkickar zombies och twisten på slutet av spelen är alltid något underbart dumt och cheesy. Det är fantastiskt för vad det är, men SH handlar om ett abstrakt berättande och stort fokus på atmosfär och känsla. Action skräck vs psykologisk skräck tänker jag.
Måste hålla med här. Action VS psykologisk skräck. Båda ingår inom skräckgenren och sällan ett spel eller en film går helt utan att hålla den andre i handen. Oftast finns det inslag av båda. Men frågan är åt vilket håll det lutar som mest när man bara springer runt. Resident Evil är mer åt action hållet men där med också roligare gameplay kanske som jag nämnt tidigare. Alltid skoj att panga zombies/monster i RE spelen. Medan Silent Hill vill ha det psykologiska och behålla den känslan när du vandrar genom yomma, ekande korridorer och börjar höra en brusande radio. Så fastnar man inte för stämningen eller sätter sig in i det så faller det väldigt platt snabbt och blir tråkigt som det verkar för vissa. Kanske också varför jag som i recensionen inte fastnade direkt vid SH1 när jag spelade det.
Skönt nog gillar jag båda men action skräck finns det gott om så blir glad när psykologisk skräck gör sig såhära bra. Även min sambo satt med hela genomspelningen och tittade på. Hon gillade också stämningen, designen på monster samt att få hjälpa till med pussel och liknande.
Grymt skrivet! Jag håller helt med, förutom när det gäller röstskådespeleriet. Tycker faktiskt att remaken har märkbart bättre röstskådespelare än originalet, där det ibland kunde kännas styltigt och överdrivet. James och Angela levererar några av årets absolut starkaste dialoger, vilket tillsammans med de fantastiskt snygga sekvenserna gör deras scener sådär hjärtkrossande som de ska vara. För min rätt självklar 5/5.
Överlag är det mesta toppenbra genomfört. Ljudbilden, atmosfären och känslan sitter klockrent. Även där de valt att bygga ut eller förändra saker tycker jag att de tagit helt rätt beslut, vilket faktiskt känns riktigt svårt om man själv skulle vara i samma situation. Att återskapa vissa moment, som bossarna från originalet, känns som en större utmaning – de var ofta halvtråkiga i originalet och svåra att förvalta i en remake. Men exempelvis Abstract Daddy är fenomenalt genomförd här och visar vad som är möjligt med rätt vision. Striderna för mig är rätt sorts modern "tank control". James ska inte kännas som exempelvis Leo från RE. Det är en del av känslan på något vis att det är en tröghet och nästan påtvingad stress.
Tycker även detta är bästa uppvisningen av UE5 hittills med skuggor och ljus som ibland skapar helt nya kontraster för miljöerna. Sjukhuset har t.ex. framförallt naturligt ljus utifrån vilket sakta försvinner desto längre in man kommer. Även ansiktsanimationerna som gör flera mellansekvenser än bättre då man bara behöver kolla på James för att förstå en hel del context, något som självklart inte var genomförbart 2001.
Det jag möjligen har som kritik är överanvändandet av några fiender och några områden som blir lite för långa. Att varenda rum ska besökas känns lite överdrivet.
Hur som helst blev jag verkligen positivt överraskad av det här spelet. Att få återuppleva ett verk som ligger mig så varmt om hjärtat och känna att det har behandlats med så mycket kärlek av uppenbara Silent Hill-fans var något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva – särskilt inte från Konami.
Kul att du gillade recensionen. ^^
Jag måste ändå säga att fiendevariationen är bra mycket bättre i Remaken än originalet. Så var inget jag reagerade på. Originalet hade kanske... 4 olika typer av fiender samt vissa bossar men som oftast fungerade likadant. Här har varje fiende fått sig en uppdatering där vissa har fler variationer men också unikt beteende som skapar lite spänning. Samt att bossarna är mer unika så tyckte de gjorde att grymt jobb med att utöka variationen jämfört med originalet.