Senua's Saga: Hellblade II - genom eld och vatten
Hellblade: Senua’s Sacrifice var en speciell resa. Det var mörkt som natten och bar ett tema som inte var helt bekvämt. Efter sju år är uppföljaren här. Den som hoppats på något nytt lär dock bli besviken.
Senua’s Saga: Hellblade II var spelet som Microsoft valde att visa upp i samband att Xbox Series X avtäcktes i slutet av 2019. Det verkade logiskt där och då. Det första spelet blev oerhört hyllat, och givet att uppföljaren fokuserar så mycket på grafisk styrka var det inte så märkligt att avslöja spelet i samband med utannonseringen av konsolen. Även om det visat sig att det inte ens fanns ett riktigt spel där och då.
Mycket har sagts om grafiken så låt oss börja där: det går att skriva under på alltsammans. Hellblade II är förmodligen det snyggaste spelet till Xbox Series X hittills. Det karga isländska landskapet är både vackert och avskräckande på samma gång. Hela miljön utstrålar en kompromisslös utsatthet som passar spelets tema alldeles utmärkt. Därutöver finns här bland de bästa ansiktsanimationerna jag har sett.
Hellblade: Senua’s Sacrifice hyllades för hur Ninja Theory valde att tackla ett känsligt ämne som en kvinnas psykossjukdom. Det kändes unikt, annorlunda. Även om spelet aldrig föll mig personligen i smaken kunde jag uppskatta att det gjorde något eget. Det som framför allt stack ut var hur studion arbetade med Senuas inre röster. Dessa pladdrade på nästan oavbrutet, men de hade viktiga saker att säga och kunde både hjälpa och stjälpa, ibland samtidigt i ett slags inre batalj i Senuas huvud.
Dessa röster är lika närvarande i uppföljaren, och här rekommenderas definitivt hörlurar. Jag skulle till och med hävda att Hellblade II är nästan ospelbart utan. Med hörlurarna på kommer rösterna och alla andra ljud betydligt närmare. Detta gör samtidigt att de blir mer påträngande och, rent krasst, utmattande. Men mer om det senare.
Are you not entertained? Nä.
Mitt största problem med Hellblade II är att det är alldeles för självspelande. Visst, det är en interaktiv filmisk upplevelse, det visste vi redan innan. Men med ett så begränsat gameplay blir interaktionen alldeles för kringskuren, och detta tär på helhetsupplevelsen. Det finns inte så mycket interaktion att tala om här vid sidan om striderna.
Likt det isländska landskapet finns här både toppar och dalar. Jättarna tillhör definitivt topparna. När jag för första gången stiftar bekantskap med en jätte är det en skrämmande och lite omskakande upplevelse. Jätten är inte bara stor, den är rent ut sagt vidrig. Obehaget förstärks av att den verkar känna samhörighet med Senua mellan sina plågade vrål. Jättarna används som ett slags symbol för mänskligt lidande och synd, och detta görs tämligen väl.
Dalarna är desto fler. Pusslen från det första spelet är tillbaka. Tyvärr. Även om Ninja Theory har adderat några pussel är det ungefär samma upplägg en gång till. Det blir uppenbart att det inte är här studions styrka ligger. Pusslen puttar mig emellanåt över frustrationens gränstrakter och känns som meningslösa sysslor jag behöver uthärda för att komma vidare.
När det är dags att slåss blir det tydligt att det inte har hänt så mycket här heller. Striderna är väldigt basic och det sker ingen utveckling längs resans gång. Precis som i det första spelet kan Senua ducka, parera och genomföra två olika attacker. Däremot kan jag inte använda omgivningen till min fördel. Det hade varit möjligt att göra mycket mer här för att fördjupa gameplay och få mig som spelare att känna mig mer delaktig.
Det pågår något fanstyg där borta. Dit måste vi gå.
Senua’s Saga: Hellblade II är ett mästerligt filmiskt verk i spelform. Men det är inte ett mästerligt spel. Långt därifrån, dessvärre. Det lilla gameplay som finns här är rudimentärt och funktionellt, men det är uppenbart att Ninja Theory har lagt fullt fokus på presentation och att skapa en filmisk upplevelse. Detta gör att spelbarheten blir lidande.
Jag funderar en del över de vägval som Ninja Theory har gjort. Hellblade II är kompromisslöst, och det är säkert helt enligt skaparnas vision. Jag tvivlar inte på att de har gjort precis det spel de ville göra, och det är ju fint att det är möjligt. Men jag undrar vem spelet egentligen är till för.
Spel för mig handlar inte om ångest, panik och obehag utan om underhållning. Visst kan spelmediet utvecklas genom starka spelupplevelser, även när de känslor som förmedlas är allt annat än trevliga. Men det måste finnas en mått av underhållning här för att det ska lyfta. Jag sätter mig ned med ett spel för att jag vill bli underhållen en stund, och här brister Senua’s Saga: Hellblade II.
Jättarna tillhör spelets få höjdpunkter.
Det är inget långt spel, 6-8 timmar, och det går inte att dra ut på det eftersom det nästan helt saknar alternativ för utforskning. Ändå tog det fler kvällar att ta sig igenom än vad som är vanligt för ett spel av denna längd. Orsaken är primärt spelets gameplay, eller snarare bristerna i det. Men det handlar också om att spelet är så oerhört mörkt och brutalt att det kräver pauser. Och, just det, rösterna.
Rösterna finns där hela tiden. De kommenterar allt, de upprepar sig, de säger uppenbara saker som inte behöver sägas. Jag förstår vad utvecklarna vill uppnå, för så här var det även i det första spelet och obehaget är säkert en del av poängen. Men det blir lite som att ha två femåringar inne i huvudet. För en småbarnsförälder som har barn i den åldern runt sig nästan all ledig tid är det ingen bekväm känsla. Det är, kort sagt, inte underhållande.
Jag går tillbaka och läser mina funderingar om det första spelet och inser att Hellblade II är likt. Väldigt likt. Därför kan jag egentligen inte kalla det för en besvikelse. Det är en rak uppföljare. Att jag hade hoppats på mer utveckling och mindre upprepning ligger på mig.
Jag kan se framför mig att Ninja Theory härnäst gör ett skräckspel, för det obehag som de bitvis lyckas förmedla här visar att de definitivt har den kompetensen. De har visat i spel som Enslaved: Odyssey to the West att de även bemästrar roligt gameplay. Detta gör sammantaget att jag ser fram emot nästa projekt från dem. Jag hoppas att de låter Senua vila nu.
Spelat på: Xbox Series X (Game Pass)
Finns även till: PC
Spelade igenom det på game pass.
Då kändes det värt det.
Glad att jag inte betalade 69€ (eller vad det nu är för hutlöst pris) för det men måste ändå säga att det var bra underhållning både för mig och tjejen.
Kändes som en film (eftersom man bara håller framåt på spaken ändå).
Tjejen satt som klistrad.
"Är det såhär intensivt hela vägen?" frågade hon.
Har varvat båda spelen av A Plague Tale.
Som var helt fantastiska spel!
Hade hopps att Senua skulle vara något liknande..
Ack vad fel jag hade.
Naivt nog hade jag liknande förhoppningar. Jag hade hoppats att NT, med en betydligt större budget, skulle välja att utveckla konceptet betydligt mer. Kanske lite åt A Plague Tale-hållet. Visionen var uppenbarligen en helt annan.
Har tagit mig igenom det, och är mycket imponerad. Över UE5. Det är en tech demo, och det var mina förväntningar oavsett hur mycket Phil eller annan sagt annat. Som spel är det sjukt tråkigt, både i story och gameplay, men jag tycker att det har en plats som just en tech demo. Hell (pun intendend), detta var en chans att förvandla Senua till just en ikon för tech demo/UE5 och gå all-in på det istället för att försöka göra det till ett "spel".
Jag är en nörd som lyssnar på många spel podcasts och har funnit få om ens någon som kategoriserar det som just en tech demo, utan att göra ursäkter för hur det kunde vart något mer. Jag tycker det är synd att det blev som det blev. Det skulle ha utvecklats och sålts (eller ännu bättre gratis) som en kortare demo för UE5 och dess moduler, och inkludera hårdvaru-accelerrad Lumen exempelvis i syfte att lyfta just UE5's tekniska del, istället för att lägga tid på att göra ett mer traditionellt spel av det.
Det är iaf mina två ören.
Väl skriven recension! Det låter som att du upplevde spelet ganska exakt så som jag tänkt mig att det skulle vara och därför avstått att spela det. Sen hade jag förvisso så sjukt tråkigt med det första spelet och det bidrog ju också till mitt val^^.
Nej, Ninja Theorys nästa spel måste ändå bli något mer färglatt och kul anser jag och inte ta 7 år att utveckla :-P.
Nej, Ninja Theorys nästa spel måste ändå bli något mer färglatt och kul anser jag och inte ta 7 år att utveckla :-P.
Jag hoppas också det (även om jag som sagt öppnar för att de kan satsa på ett skräckspel, för Hellblade II är rätt otäckt bitvis, eller hade kunnat vara det om man bara hade känt att det fanns något att kontrollera). Stämning kan de.
Har hört att spelet bara har typ 20 strider...
Har inte räknat, men striderna lyfter inte direkt spelet så jag är glad för att de inte var fler.
Naivt nog hade jag liknande förhoppningar. Jag hade hoppats att NT, med en betydligt större budget, skulle välja att utveckla konceptet betydligt mer. Kanske lite åt A Plague Tale-hållet. Visionen var uppenbarligen en helt annan.
Jag har svårt att hitta exakta siffror men är nyfiken på just budgeten. Vad jag kan hitta så hade A Plague Tale uppföljaren ett betydligt större team, men några månader kortare utvecklingstid än Hellblade 2. Så jag tror absolut inte att dom hade större budget än det spelet, snarare tvärt om. Många missar att NT är en AA utvecklare till storleken och att Hellblade 2 jobbades på aktivt av delar av teamet under mindre än 4år.
Jag har inte orkat spela klart det och kommer nog inte göra.
Jag tyckte förra spelet var bra mkt roligare då det hade betydligt mer gameplay.
Detta blev jag mest sömnig av och det coola med rösterna från ettan är numer bara enerverande tjatter.
Det finns bara tre grupper av människor i världen.
De som kan matte och de som inte kan det.
Jag har svårt att hitta exakta siffror men är nyfiken på just budgeten. Vad jag kan hitta så hade A Plague Tale uppföljaren ett betydligt större team, men några månader kortare utvecklingstid än Hellblade 2. Så jag tror absolut inte att dom hade större budget än det spelet, snarare tvärt om. Många missar att NT är en AA utvecklare till storleken och att Hellblade 2 jobbades på aktivt av delar av teamet under mindre än 4år.
Jag kanske var otydlig, jag menade större budget än det första Hellblade som utvecklades av ett väldigt litet team.
Ibland undrar jag om jag spelar samma spel som andra här gjort, eller om jag bara har en helt annan smak. Tack @Ruffles för din recension, alltid kul att läsa andras recensioner och hur de upplever spelet, storyn, mekaniken och kvaliteten!
Jag tyckte spelet var fantastiskt!
Det är väldigt linjärt, väldigt begränsat ja. Ingen open world, ingen "exploration" (som tydligen verkar vara så viktigt idag), absolut ingen open world (tack för det!), mekaniskt sätt väldigt enkelt i fighterna. Men det alla verkar missat totalt i hysterin kring att allt ska vara open world, super-avancerad Souls-fightingkloner etc är att hela spelet handlar om henne och hur hon upplever världen genom sin psykos. Det handlar inte om att det ska vara avancerad fighting eller att man ska kunna utforska varje sten, träd, kopp och planka i spelet, Utan det handlar om att uppleva världen som hon gör det, genom en kraftig spykos som hon har där saker vrids, vänds och sätts upp och ner och ut och in, och oftast helt obegripligt. Där fantasi och verklighet blandas ihop och där man till slut inte vet vad som faktiskt hänt.
Som sagt, jag tyckte spelet var fantastiskt. Visuellt så var det otroligt bra, UE5 visar verkligen vad det är kapabelt till. Ansiktsrörelser, munrörelser vid dialoger, hur mjukt transitioner är i fighter osv. Tyckte andra spel kändes antika och tama efter ha få uppleva detta.
Storymässigt så tycker jag det var otroligt bra, och att det är satt på Islands råa vulkanö gör det bara ännu bättre. Stort, ödsligt, kallt, rått och med tåga på allt kallblodiga vikingar som försöker ta död på dig. Och att få uppleva hennes dialog med de andra, där hon börjar som en slav och slutar som en räddare och se hur andra reagerar. Det är verkligen nextgen. Finns det bättre historier skildrade i andra spel? Absolut. Men se inte detta spelet som ett actionspel där du ska ha oändligt med quester, alternativa vägar att utforska etc, utan ser det som en avancerad walking simulator. För det är vad det är. Det är linjärt, du går framåt, och hela tiden förändras världen och allt upplevs genom hennes interna röster. Och när det görs med UE5 som ritar upp fantastiska landskap, ansiktsrörelser som bara för nåt år sen endast sågs i mocappade förrenderade videos, och ljussättning som endast nu börjar göra sig rätt med raytracing osv. Fightingscenerna tycker jag var oerhört bra, kändes som att det fanns vikt i svärdet, och trots att hon ändå är en tränad krigare så hade hon dålig chans mot de betydligt mer storväxta vikingarna som knockar ner henne till marken direkt, vilket gör att hon måste vara mer smidig, ducka, rulla och träffa rätt. Istället för där för många spel gör misstaget att hantera svärdet som om det vore ett plastsvärd.
Som sagt, spelet är kort, oerhört vackert, men väldigt gripande om man har en uns förståelse för hur en människa med psykoser upplever världen. Ettan var rent storymässigt bättre, men tvåan kändes mer realistiskt och inte bara pga Unreal5-motorn, utan mindre av alla fantasy-delar som ettan hade och med mer realism i den världen hon faktiskt befann sig i.
Jag respekterar absolut vad alla tycker om spelet, smaken är som baken, men tycker spelet får oberättigat mycket skit, och antagligen för att folk förväntade sig nåt helt annat än vad de fick. Men se spelet för vad det är, i den kontext det utspelar sig i så tror jag folk kommer uppskatta det betydligt mer.
Sedan håller jag med som en ovanstående skrev, om de skapar ett skräckspel så kommer det vara fantastiskt då de verkar oerhört duktiga på att måla upp miljöer och stämning!
Jag spelade igenom första spelet inte så länge sen när det kom till Game Pass, och även om jag hade hört talas om spelet innan så har det aldrig kommit i mitt sikte eftersom det varit ett konsollspel (jag spelar inte konsoll), men ville testa det på Game Pass. Fastnade direkt. När jag spelat ut ettan så hoppade jag på tvåan och oj, jag blev imponerad av det visuella först, men även hur mycket mer realistiskt upplevelsen kändes. Jag ger iaf båda spelen oerhört bra betyg, och hoppas på att få se mer av Senua och hennes väg genom hennes psykoser.
Jag tror Hellblade spelen har en ganska smal publik. Det gäller att man gillar storyspel så som Quantic Dreams spel tex. Det är ju mer av en interaktiv film. Så är man ute efter gameplay förstår jag att det inte är nån höjdare.
Personligen är Hellblade 1 och 2 några av mina absoluta favoriter! Det är lockande med perioden då spelen utspelar sig. Men det som fångar mig mest är nog Senuas psykos och psykiska ohälsa. Hur de har lyckats fånga det och visa det på ett otroligt bra sätt!
Nu tycker jag absolut att första spelet var bättre än tvåan. Där kändes det som de hade mer av en inriktning och tanke bakom det medan tvåan mer kändes som de behövde göra mer för att spelet blivit populärt.
Men för mig är det en klar 4 av 5. Och några av Ruffles svagheter skulle jag vilja säga är styrkor istället. Men det kanske bara är jag. Men jag tror att det här spelet är nog inte något för majoriteten av pc / konsol spelarna utan en väldigt smal grupp människor.
Jag tror Hellblade spelen har en ganska smal publik. Det gäller att man gillar storyspel så som Quantic Dreams spel tex. Det är ju mer av en interaktiv film. Så är man ute efter gameplay förstår jag att det inte är nån höjdare.
Personligen är Hellblade 1 och 2 några av mina absoluta favoriter! Det är lockande med perioden då spelen utspelar sig. Men det som fångar mig mest är nog Senuas psykos och psykiska ohälsa. Hur de har lyckats fånga det och visa det på ett otroligt bra sätt!
Nu tycker jag absolut att första spelet var bättre än tvåan. Där kändes det som de hade mer av en inriktning och tanke bakom det medan tvåan mer kändes som de behövde göra mer för att spelet blivit populärt.
Men för mig är det en klar 4 av 5. Och några av Ruffles svagheter skulle jag vilja säga är styrkor istället. Men det kanske bara är jag. Men jag tror att det här spelet är nog inte något för majoriteten av pc / konsol spelarna utan en väldigt smal grupp människor.
Har inga problem med spel som är mer eller mindre storybaserade/atmosfärbaserade med minimal gameplay. Problemet är att Hellblades manus och story inte är någon höjdare, enligt mig. Lägg även till dom relativt medelmåttiga gameplay-elementen på detta så finns det tyvärr inte så mycket kvar.
The more I practice, the luckier I get.
Ibland undrar jag om jag spelar samma spel som andra här gjort, eller om jag bara har en helt annan smak. Tack @Ruffles för din recension, alltid kul att läsa andras recensioner och hur de upplever spelet, storyn, mekaniken och kvaliteten!
Jag tyckte spelet var fantastiskt!
Det är väldigt linjärt, väldigt begränsat ja. Ingen open world, ingen "exploration" (som tydligen verkar vara så viktigt idag), absolut ingen open world (tack för det!), mekaniskt sätt väldigt enkelt i fighterna. Men det alla verkar missat totalt i hysterin kring att allt ska vara open world, super-avancerad Souls-fightingkloner etc är att hela spelet handlar om henne och hur hon upplever världen genom sin psykos. Det handlar inte om att det ska vara avancerad fighting eller att man ska kunna utforska varje sten, träd, kopp och planka i spelet, Utan det handlar om att uppleva världen som hon gör det, genom en kraftig spykos som hon har där saker vrids, vänds och sätts upp och ner och ut och in, och oftast helt obegripligt. Där fantasi och verklighet blandas ihop och där man till slut inte vet vad som faktiskt hänt.
Som sagt, jag tyckte spelet var fantastiskt. Visuellt så var det otroligt bra, UE5 visar verkligen vad det är kapabelt till. Ansiktsrörelser, munrörelser vid dialoger, hur mjukt transitioner är i fighter osv. Tyckte andra spel kändes antika och tama efter ha få uppleva detta.
Storymässigt så tycker jag det var otroligt bra, och att det är satt på Islands råa vulkanö gör det bara ännu bättre. Stort, ödsligt, kallt, rått och med tåga på allt kallblodiga vikingar som försöker ta död på dig. Och att få uppleva hennes dialog med de andra, där hon börjar som en slav och slutar som en räddare och se hur andra reagerar. Det är verkligen nextgen. Finns det bättre historier skildrade i andra spel? Absolut. Men se inte detta spelet som ett actionspel där du ska ha oändligt med quester, alternativa vägar att utforska etc, utan ser det som en avancerad walking simulator. För det är vad det är. Det är linjärt, du går framåt, och hela tiden förändras världen och allt upplevs genom hennes interna röster. Och när det görs med UE5 som ritar upp fantastiska landskap, ansiktsrörelser som bara för nåt år sen endast sågs i mocappade förrenderade videos, och ljussättning som endast nu börjar göra sig rätt med raytracing osv. Fightingscenerna tycker jag var oerhört bra, kändes som att det fanns vikt i svärdet, och trots att hon ändå är en tränad krigare så hade hon dålig chans mot de betydligt mer storväxta vikingarna som knockar ner henne till marken direkt, vilket gör att hon måste vara mer smidig, ducka, rulla och träffa rätt. Istället för där för många spel gör misstaget att hantera svärdet som om det vore ett plastsvärd.
Som sagt, spelet är kort, oerhört vackert, men väldigt gripande om man har en uns förståelse för hur en människa med psykoser upplever världen. Ettan var rent storymässigt bättre, men tvåan kändes mer realistiskt och inte bara pga Unreal5-motorn, utan mindre av alla fantasy-delar som ettan hade och med mer realism i den världen hon faktiskt befann sig i.
Jag respekterar absolut vad alla tycker om spelet, smaken är som baken, men tycker spelet får oberättigat mycket skit, och antagligen för att folk förväntade sig nåt helt annat än vad de fick. Men se spelet för vad det är, i den kontext det utspelar sig i så tror jag folk kommer uppskatta det betydligt mer.
Sedan håller jag med som en ovanstående skrev, om de skapar ett skräckspel så kommer det vara fantastiskt då de verkar oerhört duktiga på att måla upp miljöer och stämning!
Jag spelade igenom första spelet inte så länge sen när det kom till Game Pass, och även om jag hade hört talas om spelet innan så har det aldrig kommit i mitt sikte eftersom det varit ett konsollspel (jag spelar inte konsoll), men ville testa det på Game Pass. Fastnade direkt. När jag spelat ut ettan så hoppade jag på tvåan och oj, jag blev imponerad av det visuella först, men även hur mycket mer realistiskt upplevelsen kändes. Jag ger iaf båda spelen oerhört bra betyg, och hoppas på att få se mer av Senua och hennes väg genom hennes psykoser.
Jag förstår vad Ninja Theory vill göra och jag respekterar deras vision. Mitt främsta problem med Hellblade II är inte att det inte är ett open world-spel. Jag gillar inte ens open world, generellt sett, och det var ingen människa som förväntade sig att Hellblade II skulle vara det. Nej, mitt främsta problem är att Hellblade II inte är roligt att spela. Då faller allt annat platt. Grafiken, miljöerna, inget spelar någon roll om jag inte har roligt.
Jag tror helt enkelt att de flesta som inte gillar Hellblade II ogillar det för att de inte har roligt med det. De tycker att det är tråkigt att spela, det har ett dötrist gameplay. Då har Ninja Theory misslyckats med det mest basala i mina ögon.
Jag tror Hellblade spelen har en ganska smal publik. Det gäller att man gillar storyspel så som Quantic Dreams spel tex. Det är ju mer av en interaktiv film. Så är man ute efter gameplay förstår jag att det inte är nån höjdare.
Det är en ganska bra jämförelse. Jag gillade Heavy Rain, även om dess gameplay kändes otroligt överkomplicerat, för att det hade en bra och engagerande story. Jag älskade Detroit: Become Human för att dess gameplay var bättre och för att berättelsen var spännande och jag blev väldigt emotionellt engagerad i karaktärerna. Jag får inte ut något av detta ur Hellblade II. Varken under resans gång eller när eftertexterna rullade. Det satte sig aldrig i magen, det blev ingen minnesvärd upplevelse.
Jag skulle nog likna Hellblade II mer vid The Order: 1886. Otroligt snyggt men väldigt bristfälligt gameplay.
Raka motsatsen till min upplevelse med spelet, tyckte verkligen om det och sitter själv och filar på en recension men då blir man väl tvåa (eller trea) på den bollen
Olika åsikter välkomnas alltid.
Personligen tyckte jag om combat i 1:an mer, kändes bättre att parry:a fiender med svärdet än att bara rulla omkring som om man gästade dark souls, spelet var väldigt linjärt men det störde mig inte jättemycket för det hör till berättandet lite, puzzlena var inte svåra, men krävdes ofta att man skulle springa frustrerande långa omvägar för att klara av.
Den enda jätten som jag faktiskt tyckte var awesome att möta var den första. Det var coolt gjort och fick ändå lite gåshud med alla fräcka effekter och ljud. Att dö var också väldigt förlåtande, det var som om spelet auto-save:ade varannan sekund,
Spoiler för 1:an nedanför
Det fanns ingen fara med att dö som i 1:an. Vilket gav lite spänning iomed The dark rot' s bluffande om permadeath som gjorde att man fick lite survival instinct, även om det inte var sant. Men det visste man inte då.
Körde igenom spelet på ca: 6 timmar utan att springa mer än nödvändigt. Även om det var kort, så tyckte jag ändå om spelet, har spelet långt värre spel för prislappen det kom i. Men finns mycket att önska.