Officiell tråd: The Chant

Det värsta jag var med om, som jag kan komma ihåg, är en liten sektion ifrån första FEAR. Man klättrar ned för en stege och vänder sig till vänster och så dyker den lilla tjejen Alma upp där från ingenstans och skrämmer livet ur mig. Hon såg till att jag producerade knäck så det räcker till hela familjen då, och inför nästa familjeträff veckan efter.

FEAR var nog mitt första spel med inslag av ”skräck”, minns fortfarande väldigt tydligt i början av spelet när man går i en korridor helt spänd och Alma springer ”förbi” där korridoren tar slut och skrattar? Drog av några skott åt de hållet i ren rädsla!

Ett riktigt läskigt ögonblick jag minns är i första Condemned när man ska fota en "kropp" som är intryckt i ett skåp …

Ja fyfan. Det skrämde skiten ur mig.

Det tidigaste "jumpscaret" jag kan minnas var nog när jag spelade gamla Heretic och i ett mörkt rum sprang rakt in i en sk. Golem, huvva! Har starka minnen från första Alien vs. Predator också men inget har nog varit så läskigt som när jag försökte spela Amnesia: The Dark Descent första gången. Nuförtiden håller jag mig ganska långt ifrån skräckspel då det helt enkelt är för läskigt för mig även om jag älskar skräckestetik och skräckfilm, haha.

😅

En bra story som ger kalla kårar, och ovisshet under längre tid av spelet, är läskigare än jumpscares.
Skräck i VR-spel tycker jag är extra rysligt. Där har funnits tillfällen då jag blivit tvungen att stänga ner spelet, för att lugna ner andning och hjärtslag.

Det värsta jag varit med om i ett spel var tidigt i Bioshock, en viss doktor stod bakom ryggen på mig när jag vände mig om, hade helt missat att kroppen på britsen i mitten av rummet hade försvunnit, jag gick bara i lugn och ro och lootade, helt missat viben att det vankades jump-scare 🤣 när jag vände mig om och han stod där så gick det som en stöt eller ilning genom hela kroppen, blev så skärrad att jag var tvungen att stänga av. Då ska sägas att jag i princip aldrig blir skrämd, tål det mesta i film och spelväg.

Annars är mina absoluta skräckspelserier Resident Evil och Dead Space, inte så nytänkande där 😉

Kul att F.E.A.R nämns av flera. Jag är inte så mycket för skräckspel, men F.E.A.R hade grym atmosfär hela tiden, vilket gjorde att de jump scares som förekommer ändå fungerar. Men jag föredrar tät atmosfär.

Är en riktig feghare och törs inte ens se en thrillerfilm med frugan.

Ville visa mig tuff med psvr för några år sedan och testade resident evil 7.
Drömmer fortfarande mardrömmar från första källaren man går ner i.

Det är nog katten i skåpet i skolan i första Silent Hill (blev många i).
Då de bygger upp det där skåpet väldigt bra med massa ljud och skit innan så var vi på helspänn när vi skulle öppna skåpet, och vi sket på oss när vi väl gjorde det. Vi pratar fortfarande om det ibland, 23 år senare, att vi blev rädd för en katt.

För egen del så är det nog silent hill 2 som jag haft "värst" (en grym känsla) upplevelse med. Det där ringande ljudet från radion är väldigt obehagligt. Och när man väl lärt sig att monster endast kommer när radion tjuter så vänder spelet helt och hållet och bryter detta mönster. Helt klart mästerligt gjort när det kommer till skräck.

Alla interaktioner i Alien Isolation där man måste använda hacking-mojängen, eller den mer fysiska hackan för den delen.

Bara tanken på att man tvingas vara fokuserad på verktygen som i sin tur orsakar en massa väsen samtidigt som alienen stompar omkring i närheten eller bara sitter och dreglar i en ventil i taket var jobbigt på riktigt.

Undrar faktiskt om det inte vore mer avkopplande i VR så man åtminstone kunde kolla över sin axel och se döden i.. ja ögon att se i vitan hade den ju inte.

Anyhows, är det här spelet som typ Myst med monster, eller är de där pusselgrejerna i slutet av trailern bara en mindre del?

Första silent hill är nog det som skrämt mig mest! Kommer så väl ihåg när jag och en vän satt och spelade det en höstkväll. Vågade knappt gå dom 250meterna hem efteråt och ska då tillägga att vi inte sprang på en enda fiende den spelkvällen för dom hade kompisens storebror redan dödat men jävlar vilken läskig atmosfär det var! 😅

Mitt värsta skräckminne från ett spel är faktiskt inte från ett skräckspel utan från ett rollspel. Jag spelade Dungeon Master 2 och var helt 100% på att jag rensat en våning och sprang mer eller mindre på rutin runt ett hörn rakt in i famnen på ett gäng mumier som skrek - dock inte alls lika högt som jag skrek

Samma här! Herregud va rädd man kunde bli av det spelet. Så jäkla bra gjort också. F.E.A.R är ett riktigt bra skräckspel om man inte redan spelat det. Rekommenderar starkt!

Tycker silent hill 3 är mitt bästa skräckspels-minne. Dels var de nog det spelet som fick in mig på skräckspel överlag och första gången jag spelade så satt jag av ett längre fängelse-straff, och spelet var så uppslukande och storyn så bra så för ett tag kunde man slippa den trista vardagen som existerar inom fängelsemurarna.(Har sedan dess sonat mina synder och fått ordning på livet;P)

En sommarnatt 2008 förvandlades två unga män tillfälligt till skrikande småflickor. Mina föräldrar var i sommarstugan. Det var dags för en all-nighter. Vi införskaffade nödvändiga provianter; chips, godis och cola. Spelet var Condemned 2. Inga problem, tänkte vi, vi är inga mesar. Och det började bra, vi startade och lärde oss spelet medan det skymde ute. Närmre midnatt och fortfarande inga problem, det här spelet var inte så läskigt ändå. Tyckte vi, tills vi kom till en creepy stuga mitt i skogen. Korridorer så smala att Ethans axlar måste ha gnuggat spindelväven från väggarna. Det var min tur att ha kontrollen, jag frågade om min vän ville ta över, jag började få kramp i fingrarna nämligen. Men nej, min kompis kände plötsligt lite migränvibbar, det var bäst att jag behöll kontrollen. Det var tyst i stugan, och i mina föräldrars hus. För tyst. Vi finner en halv kropp, benen saknas och tarmarna har runnit ut över golvet. Vi når en trappa med en trasig vägg och en massiv jävla björn äter upp någon på andra sidan. Ett antal svordomar far ur oss. Jag erbjuder kontrollen till min vän, och att jag kan hämta en panodil eller nåt. Nej, fortsätt du. Det finns ingen annanstans att gå än framåt. Jag hoppar ned genom ett hål i golvet. Vi befinner oss i någon typ av förråd. Jag hinner knappt ta ett steg innan det brakar till och björnen exploderar in i andra änden av rummet. Objective-texten ändras till: RUN FOR YOUR LIFE!!!
SPRIIING! vrålar min vän. Jag gör som han säger. Genom de smala korridorerna, ingen aning om vart jag ska. Bara bort. Vart som helst förutom här!

Vi tog oss genom scenen. Och svor att aldrig berätta för någon hur vi skrek som småflickor.

RE2 Remake. varje gång Mr X steg hörs så är det panik. Det första mötet med honom är något extra, men det värsta var när man hittade garagekortet på den döda polismannen i fängelset, och då kom ett gäng zombies. Om detta inte räckte, så kom Mr X rakt mot en efter att man har lyckats springa förbi dem. Jag kan bara inbilla mig hur det känns i VR.

FEAR för mig med. Hissen. Lamporna som blinkar till. Alma är i hissen. Ljuset slocknar… 😱

Haha vet precis vad du menar i Bioshock, det var mycket nära ett kalsongbyte där.
Tycker stämningsmässigt är ju första resident evil, silent hill 1 & 2 och dead space 1 & 2.

Jag hatar skräckspel pga är livrädd. När jag spelade Fallout 3 i början så gick jag och la mig på natten in-game, för att slippa vara vaken när det var mörkt. På den nivån.

Som ett stort Alien-fan kände jag mig dock tvungen att lira igenom Isolation, och fy fan vilket helvete det var att ta sig igenom (på svårighetsgrad very easy).

Det värsta jag var med om var när jag trodde jag var gömd bakom en låda, och en android gick fram och ställde sig precis bredvid lådan i en vinkel där han knappt såg mig. Han stod still och tittade rakt fram i 5-10 sekunder, så jag trodde jag var säker, och då helt plötsligt vänder han huvudet mot mig och jag inser att han sett mig. Fy helvete. Det tog mig 55 timmar att spela igenom hela pga gömde mig i skåp hela tiden. Fantastisk upplevelse dock.

Ska tilläggas att jag gillar skräckfilm, där är jag väldigt svårskrämd, men det är något speciellt med spel.

Haha ja mycket nära kalsongbyte där, har spelat RE7 i vr, Alien Isolation, Dead Space, Amnesia osv. Men inget har varit i närheten av den jävla doktorn 😅

Silent Hill har jag spelat pinsamt lite av, vet inte riktigt varför det blivit så, älskar ju genren och den borde vara ett måste.

Det första skräckspelet jag spelade var Resident Evil, på Playstation någon gång vid 1996 eller 1997.
Ögonblicket då hundarna hoppade in genom fönstret, då höll jag på att få hjärtattack!
Ett senare spel som var läskigt var SOMA.

Alltså skräckgenren är nog den jag uppskattar mest skulle jag säga. Jag blir fortfarande rädd för jumpscares men resten skulle jag udda nog säga att njuter av, främst på grund av den fantastiska stämningen ett bra skräckspel har, typ Bioshock, resident evil eller Dead Space.
Spel där det är frågan om katt och råtta likt Alien isolation eller amnesia är bra i sin mening som skapat en del fina minnen, jag hör ordet barrels ofta omlott huvud tex när jag tänker på
Amnesia.

När jag själv var yngre, innan jag blev van av dessa intryck, spelade jag alltid skräckspel på dagen när det var ljust ute. När jag däremot klarade av mörkret blev stämningen också så pass mycket bättre.

Jag vet däremot att skräck berör många och min kusin blev tråkigt nog sängvätare efter att ha tittat på när första resident evil spelades av min morbror, kanske var det fmv filmen som frammanade detta vad vet jag.

Jag fick en utskällning av min moster en gång när jag hade låtit min andra kusin titta på när jag spelade remaken några år senare, som fått jobbiga mardrömmar för henne att ta hand om.

Av alla mina upplevelser om skräckspel så spelar jag numera alltid dessa ensam då de bara ska beröra mig och ingen annan. Intrycken delar gärna med er på Fz.

Nä fy f-n, skräckspel är djävulens påfund. Nerverna är dåliga nog utan att utsätta sig för sådant frivilligt.

Skott i kallingarna misstänker jag att du menar

Hundarna som hoppar in genom fönstret i Resident Evil. Usch och fy!

Control var rätt obehagligt också på sina ställen.

F.E.A.R lyckades skrämma mig rätt rejält mer än en gång.
Men annars så var jag hyfsat uppjagad i HalfLife 2 när jag irrade runt i Ravenholm ("We don't go to Ravenholm"). Jäklar vad jag hatade den delen av spelet. Satt som på nålar och pep till varje gång en sådan där headcrab-zombie dök upp.

Älskar skräck.
Om det så är i spel,film eller bok form.
Har dessvärre blivit desensibiliserad (ja, jag googlade fram detta ord) på grund av detta. Men var ett spel som lyckades framkalla den kalla kåren ännu en gång.
Doki doki literature club...
Gick in i det troendes att det skulle vara en helt vanlig "slice of life" VN spel (smörigt skit som jag förövrigt också gillar). Innan alla influencers hade satt klorna i det och spoilat sönder det.

Apropå det... *Spoilers nedan*

Jag blev positivt överaskad när spelet tog en mörkare tvist, men inget man inte hade sätt förr. Nej, det som skrämde skiten ur mig var när antagonisten bryter fjärde väggen och kläcker ur sig mitt IRL namn. För några sekunder vändes världen upp och ner och säkerhetens matta drogs bort under mina fötter.

Aldrig känt mig så exponerad i ett spel förut.