Dragon's Dogma 2

Plattformar: PlayStation 5, Xbox Series X och S, PC
Släppdatum: 21 mars, 2024

Jag hade en flickvän en gång i tiden. Vi gick skilda vägar för många år sen. Det är ingenting jag ligger sömnlös över idag - tvärtom. Jag är glad för den tiden vi spenderade ihop. Vi tjafsade mycket. Men vi tyckte också väldigt mycket om varandra. Det var en ungdomsförälskelse på övertid. När det oundvikligen tog slut innebar det både lättnad och sorg. Att efter 50 timmar i Dragon’s Dogma 2 se den fjärde uppsättningen eftertexter rulla känns ungefär på samma sätt. En ungdomsförälskelse på övertid. Lättnad och sorg och fina minnen. Och en herrans massa jank.

Dragon’s Dogma 2 är ett svårt spel att klä i ord. Jag har misslyckats med den här inledningen så många gånger att jag tänker låna den amerikanska spelkanalen Gameranx formulering. För mig är det nämligen allt vad Dragon’s Dogma 2 är.

Jag köpte på mig DD2 för mindre pengar än vad jag har ätit upp i hämtmat på nyårsdagen. Mina förväntningar nådde knappt högre än skohyllan i hallen. Jag hade hört allt det där om ett quirky japanskt jankpartaj med usel prestanda och samma handfull fiender överdrivet rikligt utportionerade i en massiv spelvärld utan fast travel. Men någonstans var det barnet inom mig som for fram med sina trolldegskletiga fingrar i min plånbok. Jag är inte mer motståndskraftig än att jag också vill leka Legolas och klänga runt på midgårdselefanter som i Konungens Återkomst.

Jag och mitt inre barn gjorde sen som alla vuxna män gör i rollspel. Vi skapade en ögonskön kvinna med alvöron, hängde på oss en pilbåge och sprang iväg mot ett femtio timmar långt äventyr.

Har du hört den förut?

Ingen recension är komplett utan en pliktskyldig dragning: Dragon’s Dogma 2 är ett actionrollspel med kraftig övervikt mot det förstnämnda. Du spelar som Arisen, vilket är en mer kommersiellt gångbar omskrivning av Den Utvalde. Som Den Utvalde kommer du först och främst att spendera onödigt många timmar i spelets väldigt intrikata karaktärsbyggare. När du väl har ledsnat på att dra i varenda reglage hit och dit, och slutligen bestämt hur du ska se ut, får du välja din vocation. Detta mest eftersom Capcom har ledsnat på det inkörda konceptet med att kalla klasser i rollspel för just klasser. Det är alltså det gamla vanliga som bjuds: krigare, magiker, pilbågsskytt och så vidare.

Vik hädan, så här kan man också se ut.

När du har landat i det oerhört kontroversiella valet av Fighter-klassen med svärd och sköld, ger du dig ut i jakt på en drake som har stulit ditt hjärta. I släptåg har du din nästan provocerande trofasta pawn, en AI-kontrollerad medhjälpare som du varit klok nog att göra hiskeliga två meter och nittioåtta centimeter lång för att de ska kunna bära mer av all skit du samlar på dig på resan. För att er duo ska bli en kvartett ropar du in ytterligare två pawns från en randomiserad personalpool i en parallell dimension. De heter sånt som anstår magiker och lönnmördare i fantasyverk, som Nancy eller Bubba, Jormagundr, Sphinx Master eller Grunt. Dessa hejare är sådant som Capcom bistått med, för övrigt. Jag har inte ens botaniserat i spelarskapade pawns.

Tillsammans går er färd över daggstänkta berg och en och annan skogsdunge, till högmedeltida borgstäder, fiskebyar och dalgångar. Vartefter spelet öppnar sig går vägen söderöver, bland mellanöstern-karga sanddyner, mot sin rimliga slutdestination som är typ Island. Däremellan väntar ett hejdlöst antal av samma tio sorters fiender, generöst strösslade mellan bossar ur mytologins bestiarium. Det finns gott om kistor att hitta, grottor att gå vilse i och avkrokar att besöka, och allt det står dig fritt att utforska så fort du är klar med att försöka åtgärda de gräsliga kontrollerna för mus och tangentbord.

Start your motorsågar

Det är lätt att hemfalla åt att raljera över DD2. Spelet bjuder lite motstånd på den punkten.

• Det finns teateruppsättningar av Shakespeare-pjäser i Storbritannien som låter mindre Shakespeare än karaktärerna i DD2. Alla pratar gammalengelska på ett sätt som hinner vara stämningsfullt, skrattretande, irriterande och charmigt under spelets gång. Innehållet som ska tröska sig igenom ålderdomliga sammansättningar av ord är oftast lövtunt och ointressant. Ofta tycks dialogen inte heller förankrad i världen omkring. Jag slog följe med dvärgmagikern Ben ett tag, vars upptagenhet vid att plocka olika färgglada bär i tid och otid och kommentera vikten av sitt tvångsmässiga samlade inte alls limmade med den power fantasy som det innebär att samtidigt slåss mot ett trädhögt troll.

• De karaktärer som driver den oklara, generiska handlingen framåt är också ointressanta. Många uppdrag som de levererar med högfärdig pondus är av typen springa och hämta. I de flesta spel skulle sådan uppdragsdesign mest vara tröttsam. I Dragon’s Dogma 2 är den direkt utmattande på grund av den akuta bristen på fast travel. Det finns oxkärror att åka med, men dessa är byggda av tändved och drömmar, och brinner gärna upp när man oundvikligen hamnar i korselden mellan banditer och vakter. Teleporteringsstenar finns att hitta och köpa för dyra pengar. Med dessa kan man snabbresa till uppskattningsvis tre platser på kartan. Vill man resa någon annanstans får man först springa dit och plantera en teleporteringskristall som är ännu mer sällsynt och kostar ännu mer pengar.

• För att vara ett rollspel är Dragon’s Dogma 2 förvånansvärt blasé gentemot allting annat än handgemäng. Jag får sällan intrycket av att mina få val spelar särskilt stor roll för någonting överhuvudtaget. Om någonting ter sig oklart att lösa på diplomatisk väg, då kan man ofta reda ut problemet genom att helt enkelt plocka upp eller tackla omkull den NPC som står i vägen. Det tycks för det mesta fungera.

• Samtidigt som DD2 vill att man ska slåss med allt och alla hela tiden, så saknas närmast basala funktioner i strid som att rulla eller ducka. Ibland känns det som att jag försöker tvinga en stelbent Sims-figur i dödlig kamp. Det är med stor säkerhet ett medvetet val av Capcom, och placerar DD2 på en armlängds avstånd från sina soulslike-kusiner, men det finns ingen egentlig vinning i det.

• Prestandaproblemen är av det mer graverande slaget. I städerna får man vara glad åt de bildrutor man får och jag har haft återkommande problem med laggande bilduppdatering.

• Sparsystemet å andra sidan, det är av det heligt bestraffande slaget. Du har en sparfil och den ska du vara glad åt. Spelet skriver kontinuerligt över senaste sparning med alternativet att antingen ladda från senaste autosparning eller från senaste gången du sov i en riktig säng på vandrarhem eller i ett hus. Men eftersom det är ett smärre Vasalopp att springa mellan gångerna du befinner dig i närheten av något sådant, kan det ofta vara två, tre timmars speltid sedan dess. Det inbjuder också till viss frustration när jag har lastat bärplockarmagikern Ben knökfull med dyrbara minotaurhorn och drakfjäll, bara för att se honom ränna ut från bergssidan i jakt på en frodig lingonbuske och störta ner i avgrunden.

Så. Nu har vi gjort lite annat än att såga Dragon’s Dogma 2 i ankelhöjd. Det är lätt att tro att sagan, med sin obegripliga och slöa story, prestandaproblem och förbluffande designval, därmed är avhandlad...men det är den inte. Dragon’s Dogma 2 är ett spel som behöver recenseras bakifrån. Det är ett spel som i allra högsta grad gör sin egen grej. Med det kommer oundvikliga sprickor i kaklet och brister i sömmarna. Den som misslyckas att se förbi dessa många skavanker är både ursäktad, förlåten och i sin fulla rätt. Men om man lyckas trycka ner alla brister i bakfickan och istället se styrkorna i titeln, så kommer ett väldigt speciellt spel att kliva ut på estraden.

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska på nytt

Dragon’s Dogma 2 är barnsligt roligt. Det är ett hederligt äventyr i full swing. Att ta med sig sina bärplockade dvärgar och kutryggiga pilbågslejonmän och dra iväg mot den där enorma ravinen där borta känns i stunder nästan lika kittlande som det gjorde i Elden Ring eller i Bethesda-titlar en gång i tiden. Dragon’s Dogma 2 lyckas förmedla känslan av skala och storlek på ett sätt som många mer polerade titlar fullständigt misslyckas med. Bergen är höga, dalgångarna avgrundsdjupa och bossarna enorma. Musiken är bombastisk och ljudet dånande. Det smäller och dundrar och under mer intensiva bossfajter studsar mina båda hjärnhalvor omkring i skallen mellan hörlurskåporna.

Att utforska i DD2 har ett mycket svårfångat egenvärde. Looten i kistan längst in i grottan är närmast sekundär, för resan dit kliar en nerv som sällan låter sig klias nu för tiden. För en grotta kan vara en passage upp i ett bergsmassiv där en av de mer fantasirika figurerna i spelet gömmer sig. Likt Elden Ring behövs inga löften, ikoner eller checklistor som berättar precis vad ditt utforskande där borta kommer att resultera i. Capcom vet värdet i att låta spelaren upptäcka det själv.

Jag skrev att Dragon’s Dogma 2 är intresserat av litet annat än handgemäng. Det stämmer. Till stor del, kanske, eftersom att combat - trots sina mekaniska brister - är så hejdlöst underhållande. Om det börjar kännas som att Dragon’s Dogma 2 stagnerar efter ett dussin timmar, då har man Capcoms välsignelse att som spelare byta vocation. Häng av dig pilbågen och hiva istället en stridsyxa över axeln. Det kostar en spottstyver, att levla upp till de mer storslagna förmågorna går lagom snabbt och det bjuder dig att balansera om ditt sällskap av pawns. Ut med Ben och Grüber. In med Lottie och Stanislav och Knatte och Fnatte och Långben och så kör vi igen.

Att se alla knasiga uppdrag ta oväntade vändningar roar mig oväntat mycket. När kompassen pekar mot Häcklefjäll, en god trekvarts hajk till andra sidan kartan, då väntar där en koloni av alver som pratar ett språk som du varken kan läsa eller förstå, eller en undangömd by av tystlåtna ficktjuvar. Det är inte det mest storslagna att råka på, men känslan är den rätta.

Som ett extranummer på konsert gör Dragon’s Dogma 2 också ett kostymbyte i elfte timmen - lagom till att publiken var redo att gå hem. Jag lämnar den detaljen därhän, men det är ännu ett lika charmigt som obegripligt val av Capcom.

Att betygsätta kärlek

Dragon’s Dogma 2 är ett ytterligheternas spel. Förutom att det gör spelet svårt att rama in, gör det betygsättningen ännu svårare. Bristerna i spelet är flagranta och svårsmälta. Samtidigt finns där en jankighetens charm. Att det går att klättra omkring på drakar men inte göra en kullerbytta är som att köra Formel 1 med punktering. Världen är stundtals fantastisk och fläker ut sig som ett smörgåsbord av utforskning, men gör sig samtidigt trögnavigerad genom att strössla samma sorts fiender i drivor omkring sig.

I slutändan sitter jag med femtio timmar investerade i ett spel med många brister men ett enormt hjärta. Dragon’s Dogma 2 är garagerock. Massvis med kärlek och ambition utan förmågan att förvalta det fullt ut. På ett sätt älskar jag det. Det känns inte som andra spel. I en av många tider där stortitlar gärna tröskar i varandras uppkörda hjulspår, eller vänsterprasslar lite med andra succétitlar vars framgångsrecept kokats ner till ett par vattentäta funktioner, då går Dragon’s Dogma 2 sin egen väg. Med det kommer vissa skavanker. Det blir lite svinn. Lite för mycket salt i soppan och så vidare. Men det är förbannat gott ändå.

Dragon’s Dogma 2 är för mig en ungdomsförälskelse på övertid. Det var kul medan det varade, men det hade aldrig hållit i längden. Därav är det med lika delar sorg som lättnad som jag inser att det inte blir en femte runda eftertexter. Jag kommer hålla minnet av det kärt, och med tiden kommer bristerna blekna och styrkorna gro.

Det är lite som med livet självt. Det jobbiga är bara jobbigt just när det är jobbigt. Men det roliga, det är lika roligt om inte mer därtill i minnet.

Spelat på PC, med RTX 4080 Super, Ryzen 5800X3D, 32 GB RAM och Windows 11.

Det är nog årets spel för mig också, om jag ska vara ärlig. Jag har funderat på att ta mig an första Dragon's Dogma, men så vitt jag har förstått är de båda titlarna mer eller mindre samma sak.

DD2 hade mått bra av en redig overhaul. Antingen av Capcom självt eller av ett modcommunity (om det ens finns ett sånt). Det första att åtgärda skulle vara fiender - både densitet och placering.

Tråkigt att höra. Vilka förväntningar gick du in med? Jag var dundertaggad på DD2 hela vägen fram till release, men hypen hejdades rätt ordentligt efter att typ samtliga recensenter började ondgöra sig över bristerna. Det lämnade en hel del utrymme åt att bli positivt överraskad.

Det visste jag inte. Trist, så klart, men man kan ju hoppas på lite silver lining i samma veva. Med reservation för att jag inte har nån aning om hur utvecklingen av DD2 sett ut internt, men min fördom är att Capcom som japanskt företag kanske dras med lite "träiga företagshierarkier" eller vad man ska säga: vattentäta skott mellan avdelningar, inte jätteöppet för input nerifrån och upp i organisationen och sånt där. Att originalskaparen sitter högst upp i ett sånt led och stakar ut riktningen för sitt hjärtebarn på mer eller mindre eget bevåg, det behöver inte vara odelat positivt. En mans vision kan ju innebära storsuccé - lex Hidetaka Miyazaki - men det kan lika gärna bli att man lägger krokben för sig själv.

Tänker mest att det nu kanske finns utrymme hos Capcom att innovera kring Dragon's Dogma på ett sätt som inte var möjligt så länge dess skapare var med i bilden.

Kul att du säger det. Satt så sent som i förrgår och funderade kring om Final Fantasy XVI vore något för mig (som fullständig nykomling till FF). Jag landade i ett nej, för övrigt. Det såg lite för trist ut. Och på ett sätt ganska likt DD2 vid en första anblick, snurrigt nog.

Känner att jag svårt att invända mot det du säger fastän jag i mångt och mycket älskar spelet. Halvfärdigt kanske är precis vad det är. Jag var illa påläst/lyckligt ovetandes om de utfästelser som Capcom gjort angående spelet, men för den som styrt sin hype därefter förstår jag att resultatet kan kännas extra ljummet.

Just längden tyckte jag var alldeles lagom. 35-50 timmar är ofta vad jag orkar lägga på ett enspelarsäventyr. I det här fallet beror det nog mest på att jag kände mig rätt klar med vad spelet faktiskt hade att erbjuda. Jag kan se framför mig DD2 som ett hundrafemtiotimmars spel, men det hade verkligen krävt att alla dina punkter (och kanske mer därtill) funnits på plats. Menar mest att för den produkten som vi faktiskt fick, var längden precis lagom för mig.