Gone hollow?
Året är 2011. Min första lilla lägenhet var varm och kvav på sina 40kvm, men trots det hade en av mina närmaste vänner kikat förbi för att umgås. Jag sitter vid min dator och spelar något medan han sitter i fåtöljen och plockat upp senaste numret av speltidningen LEVEL.
Jag själv hade sedan länge slutat orka läsa den. Men utav någon anledning lät jag prenumerationen fortlöpa. Kanske skulle det finnas något spännande någon gång som fick mig att vilja läsa en recension/krönika/intervju. Istället blev det min vän som hittade något som skulle bli början på något nytt i båda våras spelfyllda liv och bra många år framöver.
Han bläddrar lugnt igenom den, för att till sist komma till den delen i tidningen där alla recensioner dyker upp. Där en specifik sådan stack ut ur mängden. DARK SOULS.
Bara utav denna recension så väckte det en glöd i honom och han kunde inte släppa tanken på detta mörka fantasy spel som vi omedvetet förstod skulle göra historiska avtryck inom spelbranchen.
Det tog bara några veckor. Dark Souls hade sin release och han köpte sig ett PlayStation 3 med spelet. Sen började tjatet.
"Du måste verkligen spela det här spelet."
Mörkret kan dölja mycket.
Dark Souls fortsatte att komma på tal mer än en gång när vi sågs och jag pratade med honom. Då jag dessutom jobbade på Game denna perioden i mitt liv så såg man även spelet i butikshyllorna om dagarna vilket påminde en om dess existens.
Så vid löning månaden där på följde spelet med mig hem. Men jag startade det inte direkt. Nej nej. Jag var nog inte riktigt pepp på det. Köpet skedde nog främst utav nyfikenhet utan att jag ens visste vad jag hade införskaffat.
Det var inte förens nästa gång min vän var och hälsade på någon vecka senare som han såg det ligga på mitt bord. Oöppnat.
"Nu installerar du spelet så hjälper jag dig att komma igång."
Plasten rycktes av. Spelet installerades och vad som följde var en kryptisk startsekvens till spelet och sen en vägg av siffror och bokstäver.
Jag kan nog med handen på hjärtat säga att hade inte min vän agerat mentor till mig där och då, hade jag nog inte orkat ge spelet en ärlig chans. Men efter en del förklaring om hur systemet fungerade så började jag ta mina första stapplande steg ut i Lordran.
Jag tog mig förbi tutorial bossen. Bekantade mig med Firelink Shrine och tog mig till nästa bonfire. Klockan hade blivit mycket nu och min vän ställer sig upp. Det var dags för honom att bege sig hemåt.
Kvar blev jag sittandes. Ensam. Bara jag och min ynkliga riddare i ett okänt och oförlåtande land. Det var med en klump i magen jag fortsatte framåt nu utan min mentor.
Veckorna som följde kämpade jag mig framåt. Hördes det inte vrål av nerd rage så var det vrål av lycka när spelets bossar blev fällda. Och någonstans på denna resa föds en enorm kärlek. En kärlek till dark fantasy. Det kryptiska berättandet. Utmaningen. Men också till företaget, From Software.
Är det loot jag ser där borta?
Det är 13 år sedan allt detta utspelade sig. Vi är snart färdiga med 2024 och jag blickar tillbaka på åren jag slukat From Softwares spel, och då menar jag slukat. Förbokat, spela direkt på release dagen och inte slutat förens ALLA achievments/trophies varit tagna. Och detta gäller för Dark Souls 1 (+ dess remaster), Dark Souls 2, Dark Souls 3, Bloodborne, Sekiro: Shadows Die Twice, Demon's Souls Remake (även om det var Bluepoint som gjorde remaken) och nu senast Elden Ring. Alla med tillhörande DLCn. Jag har även gjort en loot walkthrough till Dark Souls 2 på YouTube, samt en let's play utav Dark Souls 3.
Men det är här någonstans som jag känner en orklöshet. Shadow of the Erdtree är avklarat sen ett tag tillbaka och alla dess bossar fällda. Som jag svor över Bayle. Men lyckan när jag väl spöade honom trots hans konfetti diarré över skärmen då jag knappt såg vad som skedde, den lyckan var sann! Men kanske också den sista.
För väl efter Bayle hade jag sista bossen kvar för DLCt (utelämnar namn ifall någon känner sig riskerad att bli spoilad). Så när jag väl sätter mig för att tampas med den så känner jag ingen glöd längre. Jag är helt slut. Den känns galet aggressiv och oförlåtlig. Men jag nöter så gott jag kan men min ork har tagit slut efter nästan 300h i spelet. Jag tror jag blivit "hollow" som man sa i början utav Dark Souls 1 om de som gav upp på spelet.
Efter några sittningar och totalt några timmars försök så gör jag det jag inte gjort sen jag började spela Elden Ring (utan tips och guider). Jag speccar om och katanat får hamna på hyllan. Jag återvänder med tyngsta rustningen jag hittat och ett spjut i näven. På ett vis känns det korrekt. Lite 'back to basics' då det var så jag spelade Dark Souls 1 första gången. Två försök senare fäller jag bossen. Men jag kände ingen kämparglöd. Det blev inget jubelrop. Bara en tom trötthet. Jag lägger dosan på bordet, suckar, och tänker bara "äntligen".
En stund att andas ut och se över sin utrustning.
Kanske var problemet att Elden Ring blev lite FÖR stort och mastigt för mig med sin öppna värld. Det är ett fantastiskt spel men det körde slut på mig så som jag spelar mina spel (loot whore deluxe, sicksackade fram över kartan för att plocka allt som glänste). Så efter detta klingar inte ordet "Souls-like" lika varmt inom mig längre när spelskapare berättar om sina spel som det en gång gjorde. Lies of P var värdigt att spela igenom bland dessa men jag orkar dem inte längre. Jag drar mig smått för att installera vissa spel jag har i hyllan som jag ej ännu påbörjat för jag vet att de låtit sig influeras utav From Software och deras spel de senaste 10 åren.
Jag vet inte hur jag kommer reagera när From Software utannonserar sitt nästa spel som påminner om Souls-genren. Kommer jag sucka och låta det glida förbi? Eller blir det en förbokning med ytterligare en samlarfigur i hyllan? Endast tiden har svaret.
Kanske känner någon igen sig? Eller kanske är du mitt i From Soft ruset efter Elden Ring och nyligen upptäckt dessa fantastiska spel? Berätta gärna. Kanske ger era historier mig lite andra tankar och ni lyckas 'kindla min bonfire' för att jag ska känna en pepp inför nästa gång Hidetaka Miyazaki väljer att släppa ett nytt spel att plåga oss med.
det blev inget jubel för min del heller när jag besegrade radahn i SoE, utan mer bara lättnad av att det var avklarat. det gällde nog de flesta av de svårare bossarna i elden ring. jag älskade resan genom grundspelet och DLCt, men bossarna kändes mer som hinder att ta sig förbi bara för att få uppleva mer av världen.
det har funnits stunder i DS1-3 / BB / sekiro då jag nära på ställt mig upp och jublat när jag äntligen lyckats ta död på vissa bossar (pontiff, gael, genichiro, BSB mfl.) för att det känts som jag verkligen förtjänade vinsten efter att ha lärt mig fighterna utan och innan, men hur mycket jag än älskar elden ring så kan jag inte minnas att den känslan infann sig en enda gång där (möjligtvis nån gång under de första 5-10 timmarna av spelet), utan det var mer brute force som gällde för majoriteten av bossarna.
jag kommer fortsätta spela fromsoft-spel day 1, men det känns som det inte riktigt är vad det har varit.
jag kommer fortsätta spela fromsoft-spel day 1, men det känns som det inte riktigt är vad det har varit.
En tanke jag har är att man spelat alla deras spel. Låter som du har det också. Efter ca 2 spel vill jag ändå säga att man lärt sig From Softs 'språk'. Man förstår systemet, men också mycket av spänningen när man första gången utforskade ett From Soft spel var att man tyvärr gick på många av deras fällor de kunde lägga för en. Nu ser man dem tydligare för Miyazaki har tränat oss väl med spöt. Så även om spelen är skoj så är inte det vanliga utforskandet lika spännande. Man har inte samma klump i magen. För jag vet att ser jag något som skiner så slår jag några blickar runt mig för att kolla så det är säkert innan jag lootar.
En tanke jag har är att man spelat alla deras spel. Låter som du har det också. Efter ca 2 spel vill jag ändå säga att man lärt sig From Softs 'språk'. Man förstår systemet, men också mycket av spänningen när man första gången utforskade ett From Soft spel var att man tyvärr gick på många av deras fällor de kunde lägga för en. Nu ser man dem tydligare för Miyazaki har tränat oss väl med spöt. Så även om spelen är skoj så är inte det vanliga utforskandet lika spännande. Man har inte samma klump i magen. För jag vet att ser jag något som skiner så slår jag några blickar runt mig för att kolla så det är säkert innan jag lootar.
något har man nog lärt sig, och man springer tex. inte längre helt blint efter varje crystal lizard / scarab man ser.
därför uppskattade jag black myth wukong väldigt mycket tidigare i år. det kändes familjärt men ändå inte, och är lätt det bästa soulslike (hur mycket folk än envisas med att det inte är det) jag spelat på senare år. det känns lite som blasfemi, men jag får nog erkänna för mig själv att på det stora hela så hade jag roligare med just bossarna i wukong än bossarna i elden ring.
något har man nog lärt sig, och man springer tex. inte längre helt blint efter varje crystal lizard / scarab man ser.
därför uppskattade jag black myth wukong väldigt mycket tidigare i år. det kändes familjärt men ändå inte, och är lätt det bästa soulslike (hur mycket folk än envisas med att det inte är det) jag spelat på senare år. det känns lite som blasfemi, men jag får nog erkänna för mig själv att på det stora hela så hade jag roligare med just bossarna i wukong än bossarna i elden ring.
Vet vad du menar, varje Crystal Lizard är bara ett enkelt knep att locka till sig nya spelare för att lära dem en läxa.
Wukong är tyvärr ett sådant spel som jag sett videos på men då jag är så trött på Souls-like så har det bara fått glida förbi. Säkert ett bra spel men jag har tyvärr inte orken.
Ärligt talat så känner jag för stunden att jag mest bara blir irriterad nu för tiden när spel är för utmanande. 😂 Jag är så himla utmattad att jag vill mest ha något avslappnande att sitta med, gärna med en bra story och/eller karaktärer så jag får njutning på så vis istället.
Jag hoppas ladda mina batterier en del innan slutet av Februari för ett spel som kommer att utmana dock som jag kommer att köpa är Monster Hunter: Wilds. Så jag får försöka vila upp mig tills dess. 😅
Inte känt så specifikt för dom spelen, men för andra (spel, filmer, böcker, etc.). När man är mätt, ja, då är man mätt. Kvar finns (känner jag i alla fall) upprepning av det man redan gjort. Det kan ju vara specifikt Elden Ring som körde slut på dig, och efter att ha läst din vackra historia hoppas jag verkligen att du kommer känna suget igen när nästa spel bekräftas. Men var sak har också sin tid. Man kan ju hoppas att Fromsoft på någe vis lyckas fräscha upp sitt recept så du känner ruset igen.
Jag har många av dom här resorna framför mig, men lyckas alltid styra om mot snällare spel. Men som sagt: var sak har sin tid. En dag vill jag vara med om allt detta också.
En Bamseponny av folket
Men lyckan när jag väl spöade honom trots hans konfetti diarré över skärmen d[/video]
Haha
Men kul text, att få följa med från innan du ens blev beroende av deras spel
Jag själv är också lite trött, eller hollow då, på Fromsoftware. Även jag efter Elden ring. Dock har jag aldrig tagit allt i något av deras spel, och kommer inte spela DLC:n.
Men kände de började kräva för mycket av mig som spelare, så det tog över det roliga, och upptäckarglädjen.
Jag ska dock inom några veckor påbörja Demon Souls remake, aldrig dragit igenom det spelet. Så ska bli riktigt kul - för jag tror det kan bli en favorit. Varför? Jo, det är ett kortare spel. Nog därför Dark Souls 1 är min favorit av alla From softwares spel jag spelat, trots att det inte var min första upplevelse, så ingen nostalgi kopplat till det.
I övrigt hoppas jag att utvecklarna nu väljer göra lite mindre spel. Kanske chockar och går en remake av Lost kingdoms 1 och 2 (kortrollspel till Gamecube), eller en trea. Att de själva får lite andrum.
Inte känt så specifikt för dom spelen, men för andra (spel, filmer, böcker, etc.). När man är mätt, ja, då är man mätt. Kvar finns (känner jag i alla fall) upprepning av det man redan gjort. Det kan ju vara specifikt Elden Ring som körde slut på dig, och efter att ha läst din vackra historia hoppas jag verkligen att du kommer känna suget igen när nästa spel bekräftas. Men var sak har också sin tid. Man kan ju hoppas att Fromsoft på någe vis lyckas fräscha upp sitt recept så du känner ruset igen.
Jag har många av dom här resorna framför mig, men lyckas alltid styra om mot snällare spel. Men som sagt: var sak har sin tid. En dag vill jag vara med om allt detta också.
Jo det är väl så. Ibland blir man bara mätt. Minns t.o.m för ett antal år sen jag kände mig "mätt" på spel över lag. Gav mig själv förbud i en vecka. Umgicks med vänner och gjorde annat bara för att klicka på reset så att säga.
Men ja, man hoppas From Soft hittar på något för att röra om i grytan.
Hoppas din resa igenom From Soft spelen blir lika minnesvärd som för mig. Det är definitivt något speciellt enligt mig iaf första gångerna. ^^
Haha
Men kul text, att få följa med från innan du ens blev beroende av deras spel
Jag själv är också lite trött, eller hollow då, på Fromsoftware. Även jag efter Elden ring. Dock har jag aldrig tagit allt i något av deras spel, och kommer inte spela DLC:n.
Men kände de började kräva för mycket av mig som spelare, så det tog över det roliga, och upptäckarglädjen.
Jag ska dock inom några veckor påbörja Demon Souls remake, aldrig dragit igenom det spelet. Så ska bli riktigt kul - för jag tror det kan bli en favorit. Varför? Jo, det är ett kortare spel. Nog därför Dark Souls 1 är min favorit av alla From softwares spel jag spelat, trots att det inte var min första upplevelse, så ingen nostalgi kopplat till det.
I övrigt hoppas jag att utvecklarna nu väljer göra lite mindre spel. Kanske chockar och går en remake av Lost kingdoms 1 och 2 (kortrollspel till Gamecube), eller en trea. Att de själva får lite andrum.
Känner lite det samma där. Älskade att spela igenom Elden Ring och jag är glad att jag gjorde det. Men tvekar att jag kommer orka spela om det. Medan tidigare spel kunde jag spela om iaf 2-3 gånger för att plocka allt. Just för att de var kortare.
Nu har From Soft sagt att deras nästa projekt ska bli mindre. Att göra ett till Elden Ring kräver för mycket av teamet och hade kostat mängder av pengar igen. Så jag är glad att de kanske själva har insikten att ta ett steg tillbaka, göra några kortare spel, för att sen komma tillbaka med en riktig rallarsving till enormt äventyr igen. Detta som ändå ger mig lite hopp om att orka köpa deras nästa. Hade det varit ett till open world med över hundratals timmar för att klara så hade det nog glidit förbi.
Även om Demon's Souls märks att det är ett äldre spel i sitt system stundvis så tror jag att du får en stämningsfull första genomspelning. Jag hade kul med det när jag spelade remaken och aldrig spelat originalet tidigare.
Men jag kände ingen kämparglöd. Det blev inget jubelrop. Bara en tom trötthet. Jag lägger dosan på bordet, suckar, och tänker bara "äntligen".
Hög igenkänningsfaktor! Så kände jag när sista bossen gick ned i Elden Ring. Även om jag inte spelat några FromSoft spel innan det och skippade DLC:t. Tyckte spelet var riktigt bra, framförallt gillade jag den kusliga atmosfären och öppna världen som de gjort ett helt fantastiskt jobb med. Men jag kände mig bra mätt på det när jag blev klar efter typ 170 timmar. Drog en suck av lättnad när sista bossen gick ned. Jag är nog helt klar med FromSoft-spel känner jag, lär aldrig spela igen, jag är mer sugen på andra typer av upplevelser.
Hög igenkänningsfaktor! Så kände jag när sista bossen gick ned i Elden Ring. Även om jag inte spelat några FromSoft spel innan det och skippade DLC:t. Tyckte spelet var riktigt bra, framförallt gillade jag den kusliga atmosfären och öppna världen som de gjort ett helt fantastiskt jobb med. Men jag kände mig bra mätt på det när jag blev klar efter typ 170 timmar. Drog en suck av lättnad när sista bossen gick ned. Jag är nog helt klar med FromSoft-spel känner jag, lär aldrig spela igen, jag är mer sugen på andra typer av upplevelser.
170h är inget att fnysa åt i det spelet. Snyggt jobbat!
170h är inget att fnysa åt i det spelet. Snyggt jobbat!
Tack, det värmer, särskilt när det kommer från en soulsveteran!
Jag har spelat alla Souls-spel från From Software, men första gången jag startade Elden Ring var upplevelsen inte alls som jag hade hoppats. Jag valde att börja min karaktär helt utan utrustning och kämpade mig fram tills jag till slut fick lite ordning på saker och ting. Problemet var att jag inte ens visste att man kunde framkalla hästen, så jag vandrade runt på kartan till fots. Det kändes segt, eftersom allt var så utspritt. Efter cirka fem timmar bestämde jag mig för att titta på några walkthroughs, och då insåg jag – jag hade spelat helt fel! Jag startade om spelet och hade därefter hur kul som helst.
Innan DLC:n släpptes hade jag spelat igenom Elden Ring fyra gånger, vid olika tillfällen, för att testa olika builds. Inför DLC:n skapade jag en helt ny karaktär och ägnade hela min semester åt att spela mig fram till Shadow of the Erdtree. Jag var ganska trött i huvudet när jag väl kom fram, men så fort jag fick uppleva den nya världen och parallellt utforska något helt nytt, tändes gnistan till liv igen.
När jag till slut hade klarat allt kunde jag konstatera att Elden Ring med DLC är en fantastisk upplevelse – men kanske för lång. Samtidigt är jag osäker på om jag hade velat ha en mindre värld. Det är svårt att säga vad som kan förbättras. Kanske skulle ett större Dark Souls 4 eller Bloodborne 2 med ett mer fokuserat format passa From Software bättre än den öppna världen i Elden Ring.
Jag är introvert och älskar att spendera min lediga tid hemma.
Ärligt talat så känner jag för stunden att jag mest bara blir irriterad nu för tiden när spel är för utmanande. 😂 Jag är så himla utmattad att jag vill mest ha något avslappnande att sitta med, gärna med en bra story och/eller karaktärer så jag får njutning på så vis istället.
Med from softwares spel så känner jag att första genomspelningen är den som är roligast men även till viss del rädd och vilsen. Den andra genomspelningen kan jag slappna av då jag förstår världen mer och vet vad jag skall göra. Det blir då åter igen kul. Men spelar jag om för många gånger så blir jag bara less.
Jag är introvert och älskar att spendera min lediga tid hemma.
För mig så var det tvärt om, jag försökte att hålla mig borta, tyckte det lät som att spelen var svåra och hardcore för att det skulle vara coolt. Men efter att ha spelat igenom alla FROM spel så tycker jag fortfarande, geniala spel!
Allt är ju perfekt i dessa spel, så fruktansvärt väl designade.
Säger man att man gillar film men inte har sätt Shawshank, det är samma sak om man kallar sig gamer men inte spelat igenom dessa spel. Det är gaming masterclass
För mig har det gått i vågor ända sedan Demon's Souls släpptes i Europa 2010. Under en period är man helt slukad och förundrad över hur det kan existera så fantastiska virtuella världar, men nånstans mot slutet av ett spel kommer mättnaden och när det är avklarat finns det ingen glöd för något nytt Souls-spel på kanske 1-2 år. Men så släpps ett nytt och allt känns lika fantastiskt igen.
För mig var Elden Ring det allra bästa just för att det var så stort och fritt. Ren perfektion och jag hoppas vi får en uppföljare nån dag.
Memento Mori
Jag har spelat alla Souls-spel från From Software, men första gången jag startade Elden Ring var upplevelsen inte alls som jag hade hoppats. Jag valde att börja min karaktär helt utan utrustning och kämpade mig fram tills jag till slut fick lite ordning på saker och ting. Problemet var att jag inte ens visste att man kunde framkalla hästen, så jag vandrade runt på kartan till fots. Det kändes segt, eftersom allt var så utspritt. Efter cirka fem timmar bestämde jag mig för att titta på några walkthroughs, och då insåg jag – jag hade spelat helt fel! Jag startade om spelet och hade därefter hur kul som helst.
Innan DLC:n släpptes hade jag spelat igenom Elden Ring fyra gånger, vid olika tillfällen, för att testa olika builds. Inför DLC:n skapade jag en helt ny karaktär och ägnade hela min semester åt att spela mig fram till Shadow of the Erdtree. Jag var ganska trött i huvudet när jag väl kom fram, men så fort jag fick uppleva den nya världen och parallellt utforska något helt nytt, tändes gnistan till liv igen.
När jag till slut hade klarat allt kunde jag konstatera att Elden Ring med DLC är en fantastisk upplevelse – men kanske för lång. Samtidigt är jag osäker på om jag hade velat ha en mindre värld. Det är svårt att säga vad som kan förbättras. Kanske skulle ett större Dark Souls 4 eller Bloodborne 2 med ett mer fokuserat format passa From Software bättre än den öppna världen i Elden Ring.
Ja jävlar va långt det är, Erdtree är sinnesjukt stor DLC
För mig är och förblir Demon Souls det där spelet där jag blev totalt fast i From Software genre.
Dark Souls var helt klart bättre, och jag la mångt mycket mer timmar där.
Och gör än idag.
Men Elden Ring har jag lagt sjuka 1100 timmar på och återvänder än idag. Jag vet inte vart alla timmar tagit vägen, men jag har haft kul.
Idag började jag om med Dark Souls 2, mest för att njuta av Majula.
“All thinking people are atheists.”
Även jag har tröttnat lite på FS och Soulslikes efter Elden Ring. Det enda av deras alster jag inte har tagit mig igenom är SotE och även om jag har det installerat och ämnar göra det vid tillfälle är det inget som lockar. Även om de delar lite DNA känns de flesta av deras spel olika från varandra; Elden Ring kändes bara som mer. Det spelar säkerligen in att jag inte har tillnärmelsevis lika mycket tid att spela längre, en enorm backlog, och att jag undermedvetet förstår att det är ett tresiffrigt antal timmar som ska investeras när jag väl ger mig i kast med det men jag är osugen på det på ett sätt jag aldrig tidigare varit när det kommer till deras spel
Föredrar det mer linjära så kan hålla med om att Elden Ring var lite för överväldigande för sitt eget bästa. Helt enormt fantastiskt men ändå för stort och vidsträckt för en loothoarder som söker material till höger och vänster. För om det var något som Dark Souls gjorde väl så var det få men välavvägda lootplaceringar vilket gjorde att varje kista eller möte kändes enormt tillfredsställande. Visserligen har Elden Ring också linjära partier och avsiktliga lootplaceringar, men med vidden av den öppna världen blir det ändå glesare och mer urvattnat med all crafting-material som existerar.
Som du skriver är du osäker om du ska ge dig på Lies of P, men jag lovar dig - det är värt det och kommer väcka din dyrkan till Dark Souls till liv igen! Garanterat. Så bra är atmosfären och stridssystemet i Lies of P.
Började med Dark Souls 1 och blev helt såld. Satt och läste det minst sagt märkliga loren i timtals, även om jag är ganska obrydd om lore överlag i andra spel. Men det var något med Dark Souls som fångade mig. Expansionen kom och jag minns att jag inte ens visste vad ordet DLC betydde. Var det namnet på den nya expansionen ? Så efter en pinsam fråga på någon Dark Souls Facebookgrupp så fick jag till mig att DLC var ett samlingsnamn på digitalt content. Forsatte sedan med Dark Souls 2 + DLC, Dark Souls 3 + DLC och sedan Bloodborne. Just Bloodborne står mig än idag närmast hjärtat. Det gotiska, mörka och dessa fruktansvärda köttslamsevarelser var fantastiska.
Sedan kom Elden Ring. Jag hade så sjukt stora förhoppningar, men blev genast nerdragen på jorden när jag insåg att man kunde hoppa och rida häst. Det var så INTE Dark Souls för mig och konstigt nog så var det spiken i kistan. En sån liten grej som att man måste hoppa i ett spel, som man aldrig kunnat hoppa i innan, gjorde att jag fick total avsmak för det. Det är säkert ett fantastiskt spel och jag har försökt så många gånger att överkomma den där negativa feelingen, men det går inte.
För mig så handlar det om mystiken och vad som KAN lura bakom hörnet. Jag vill gå/springa fram i lugn takt, oavsett om det tar mig 3 timmar in-game att gå dit, så gör jag hellre det än att sätter mig på hästen och bypassar allt i min väg, Visst, jag kan väl ge fan i att använda skrället, men om jag förstod det rätt så är det nästan ett krav att sitta på hästafan på vissa bossar.
Är inte bitter och jag hoppas fortfarande att jag ska komma över hopperiet och hästafan och inse att det faktiskt är kul.
Fick jag välja, så hade hellre sett en Remaster av Bloodborne eller ännu bättre, Bloodborne 2 se dagens ljus än just Elden Ring.
Jag spelade igenom Dark Souls 1 för första gången i år! Har spelat Bloodborne (fuck off säger jag bara) och Elden Ring.
Elden Ring var helt underbart.
Men Dark Souls 1 är världens bästa spel ihop med BOTW när det kommer till 3D spel.
Helt jävla otroligt hur dom lyckades göra det så bra, stort och öppet. Det är mer open world (redan på sin tid) än folk fattar och ger det creed för också.
From Software är de enda som kan designa världar såhär bra i 3D att tillomed Nintendo har en hel del att lära sig. Perfektion!
Jag brukar gilla FromSoftwares spel, men Elden ring gjorde att jag tröttnade helt på skiten. Spelade det mest för det var speltorka i somras, men fick verkligen tvinga mig igenom det. Open world tycker jag verkligen inte passar i ett Souls spel, det blev alldeles för tradigt och tomt. Det kändes exakt som en vuxen variant av Breath of the wild som jag också avskydde.
Deras nästa spel måste verkligen utmärka sig för att jag ska orka bry mig.
Kul läsning!
Min första kontakt med genren var med Demon’s Souls omkring 2011. Jag minns att jag hyfsat tidigt i spelet råkade komma åt ett riktigt bra svärd ifrån värld 4 (nån pelare vid din PT-tjej). I vilket fall kom det rullande skelett. Jag var bara inne där för skoj skull trots att fienderna var tok för starka för mig. Hittade någon kista och jävlar vilket svärd! Tror min skada tredubblades. Crescent Falchion +1 hette det visst. Det var ett fantastiskt fynd!
Jag har bara kört 9-10 timmar av Elden Ring, men det ligger i backloggen. Jag har mest kört de äldre spelen: Demon’s Souls (PS3), Dark Souls, Bloodborne och Nioh. Därefter kört ett 10-tal timmar av både Nioh 2 och Sekiro. Jag gillar SoulsBorne-spel men just nu är jag insnöad i Monster Hunter World.
Av de Soulsborne-spelen jag kört kommer Nioh väldigt högt! Jag tycker det förtjänar att nämnas. Riktigt coola bossar, story och vackra världar.
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Även jag är en completionist som vill göra allt i ett spel innan jag lägger det ifrån mig. Dark Souls 1 minns jag tillbaka på med både förtjusning och förtvivlan. Jag hade dessförinnan aldrig brytt mig om att köra NG+ i något spel och plötsligt satt jag i NG+++ bara för att ha ihjäl en varg som jag egentligen tyckte om och ville skona.
Genom åren har det blivit fler, men inte alla, av From Softwares titlar. Jag inväntar fortfarande en remake av Bloodbourne och Sekiro var jag inte alls sugen på efter att ha fått min dos av Samurai mättad efter Ghost of Tsushima. Demon Souls, Dark Souls, Dark Souls 2 och Elden Ring är min legacy så här långt.
Jag brukar väntar något år eller två mellan titlarna. Då får jag tillbaka suget med råge och sedan kan jag inte släppa nästa Souls innan jag är helt klar. Men open world är ett gissel. Det gjorde att jag fortfarande inte har tagit mig igenom Witcher 3. Jag älskade första The Witcher-spelet och tyckte tvåan var helt okej. Jag har läst alla böckerna och sett första säsongen av serien, som även den var helt okej (även om den tar sig lite väl stora friheter ibland). Spelade genom kanske en tredjedel av Witcher 3 innan det tog tvärstopp. Sedan har jag aldrig lyckats ta mig tillbaka in i det igen.
Låter lite som att du råkat ut för samma sak, fast inom Souls-genren. Det känns vemodigt på sätt och vis. Jag vill så gärna sugas in i Witcher 3... men det går bara inte. Jag är för mätt. Trots att jag egentligen tror mig vara fortsatt hungrig.
Som du skriver är du osäker om du ska ge dig på Lies of P, men jag lovar dig - det är värt det och kommer väcka din dyrkan till Dark Souls till liv igen! Garanterat. Så bra är atmosfären och stridssystemet i Lies of P.
Missförstod nog min text lite. Jag HAR spelat Lies of P och det kändes värt en genomspelning. Hade jag inte varit så mätt på genren så väckte Lies of P en viss tanke att jag hade velat spela om det. Ta platinum trophy i det också. Sen är det ett DLC på gång också som säkert kan bli bra. Men orken finns inte. Vilket känns synd då grundspelet ändå var bra och stämningsfullt. Perfekt också för folk som vill introduceras till Souls-genren då de förklarade systemet väldigt bra måste jag säga.
Men likt som vissa säger så behöver man kanske andrum mellan spelen på 1-2 år för att gnistan ska återuppstå. Det är som Persona spelen. Gillar att spela dem. Men det räcker med ett spel vartannat år typ. 😂
Awesome att läsa allas kommentarer och att få veta att man inte är ensam i sina tankar. Jag insåg nog också att det jag hade roligast i Elden Ring var när man nådde fram till spelets olika dungeons så att säga. När det blev en mer linjär och klassisk Souls känsla. Så får hoppas att deras nästa spel går tillbaka till rötterna litegranna. 😊
Jag är precis likadan, kände mig faktiskt trött på Elden Ring DLC redan när jag började spela expansionen och vid sista bossen var jag så trött på spelet att jag tog hjälp av två andra spelare bara för att komma förbi den. Jag ser gärna ett nytt Bloodborne men annars tycker jag att det måste till något nytt. Dark Souls-spelen har varit fantastiska (räknar Elden Ring som ett sådant eftersom det är så pass likt), men det är gjort nu.
Jag är precis likadan, kände mig faktiskt trött på Elden Ring DLC redan när jag började spela expansionen och vid sista bossen var jag så trött på spelet att jag tog hjälp av två andra spelare bara för att komma förbi den. Jag ser gärna ett nytt Bloodborne men annars tycker jag att det måste till något nytt. Dark Souls-spelen har varit fantastiska (räknar Elden Ring som ett sådant eftersom det är så pass likt), men det är gjort nu.
Det är ändå intressant att de lyckades applicera Souls receptet till ett open world spel och att det fungerade så bra. Så jag är glad att de gjorde spelet. Det fyller ändå en lucka bland deras spel. Likt Sekiro var en fräsh fläkt när det kom med mera fokus på parreringar i olika takter jämfört med hur Dark Souls spelas.
Men ja, är väl säkert detta de suttit och kliat sig i huvudet över. Hur de ska kunna ge något nytt som lockar men samtidigt ta ett steg tillbaka ifrån Elden Ring. Bekant men ändå nytt och spännande.
Vilken vältajmad tråd! Citerar mig själv:
Har blivit 100% klar med Elden Ring - alla bossar, grottor, vapen och annat man kan tänka sig - vilken resa! Egentligen borde man smida DLC-järnet medan färdigheterna är varma, men jag behöver bryta av med något mindre och provar Bloodstained: Ritual of the Night.
Jag är egentligen ingen fantast av svåra spel, saknar det tålamod som krävs, men något med Elden Ring klickade. Det är nog den där nybörjarvänligheten som alla skrev om vid släppet, att man oftast kan dra någon annanstans en stund om man fastnar. Visserligen gick det förvånansvärt bra och bossarna krävde sällan mer än några få försök, men att ha möjligheten tog bort den underliggande känslan av stress som jag annars brukar få (speciellt när man förlorar sina stålar vid död). Open world är vanligtvis negativt för mig men här funkade det tvärt om.
Med det sagt håller jag med många om att det ändå känns för stort. Om jag ska hugga tag i DLC så vore det smart att göra det nu medan skillzen är färska, men vill jag det? Har läst klagomålen om hur orättvist mycket svårare det är än grundspelet vilket inte lockar jättemycket då grundspelet kändes precis lagom för mig. Känner mig även lite mätt överlag efter 170+ timmar (jämnt fördelat sedan i somras, jag har inte tid för så här stora spel...).
Samtidigt finns det ändå någon slags gnista där i bakhuvudet, bör jag hoppa på något annat From-spel och i så fall vilket? Jag spelade lite Dark Souls på PS3 för ett decennium sedan och kom då till Sen's Fortress innan det rann ut i sanden. Är Dark Souls Remastered nästa steg, eller finns det något mer passande för den typen av spelar jag är? Vägled mig, veteraner!
Vilken vältajmad tråd! Citerar mig själv:
Jag är egentligen ingen fantast av svåra spel, saknar det tålamod som krävs, men något med Elden Ring klickade. Det är nog den där nybörjarvänligheten som alla skrev om vid släppet, att man oftast kan dra någon annanstans en stund om man fastnar. Visserligen gick det förvånansvärt bra och bossarna krävde sällan mer än några få försök, men att ha möjligheten tog bort den underliggande känslan av stress som jag annars brukar få (speciellt när man förlorar sina stålar vid död). Open world är vanligtvis negativt för mig men här funkade det tvärt om.
Med det sagt håller jag med många om att det ändå känns för stort. Om jag ska hugga tag i DLC så vore det smart att göra det nu medan skillzen är färska, men vill jag det? Har läst klagomålen om hur orättvist mycket svårare det är än grundspelet vilket inte lockar jättemycket då grundspelet kändes precis lagom för mig. Känner mig även lite mätt överlag efter 170+ timmar (jämnt fördelat sedan i somras, jag har inte tid för så här stora spel...).
Samtidigt finns det ändå någon slags gnista där i bakhuvudet, bör jag hoppa på något annat From-spel och i så fall vilket? Jag spelade lite Dark Souls på PS3 för ett decennium sedan och kom då till Sen's Fortress innan det rann ut i sanden. Är Dark Souls Remastered nästa steg, eller finns det något mer passande för den typen av spelar jag är? Vägled mig, veteraner!
Dark Souls 3 är det bästa Dark souls. Bra tempo och lagom linjärt vilket kan vara skönt efter en så stor och mäktig upplevelse som Elden Ring.
Bloodborne är givet ifall du har playstation. Extremt bra lore och atmosfär med ett rappt och nästintill perfekt stridsystem.
Vill också slå ett slag för Sekiro. Det skiljer sig kraftigt i striderna från tidigare nämna spel, främst genom att det är fokus på parry istället för dodge. Sanslöst belönande när det klickar. Världen och storyn är i vanlig ordning när det kommer till From i världsklass. Gillar man ninjas så är det ett plus.
Ännu en dag i paradiset.