Castlevania (NES)

• Plattformar: Amiga, Commodore 64, MS-DOS, NES (testversion)

• Release: 1986

Insåg när jag tog mig an Castlevania Dominus Collection häromveckan att jag recenserat en jäkla massa spel i serien. Tänkte, det kanske vore en grej att lägga upp dessa texter här likväl som fylla i de luckor där finns.

Som nyligen avklarade Order of Ecclesia, för att inte tala om M2-remaken av arkadspelet Haunted Castle samt det ofta rätt uppskattade andra svartvita spelet i serien släppt till Game Boy.

Men, låt oss börja i rätt ände.

Det släpptes 13 spel till NES i Sverige under 1988.

Ibland för jag ett resonemang som säger att mindre kan vara mer, om kvalitén håller en någorlunda hög nivå och publiken är villig att pröva på det mesta.

Vill därför tro att det inte är en slump att precis samtliga spel som släpptes under 1988 är något av klassiker, även om vi inte snackar toppklass i 13 fall av 13 möjliga; Något som inte endast har att göra med att spelbranschen var relativt ny och de flesta upplevelser var nya upplevelser.

När många samlas runt en och samma sak har det en tendens att bildas något av en kult, och när kvalitén och originaliteten dessutom ser ut som den gör när man lyfter fram Metroid, Kid Icarus, The Goonies 2, Gradius samt Zelda 2: The Adventure of Link känns det hela relativt rimligt.

Till och med kanske inte fantastiska upplevelser som Rad Racer och Top Gun klingar nog bekant, och det inte endast för att titelskärmsmusiken till Top Gun får en hel drös med vuxna pojkars hjärtan att slå lite extra hårt eller att Rad Racer var en tidig Square-produktion.

Idag väntar ungefär tvåhundratusensjutton spel på vem som helst som sitter på hårdvara att spela med, hårdvara som är uppkopplad till nätet där det finns diverse spelrelaterade tjänster att tillgå, och då är det inte lika lätt att skapa klassiker.

Inte ens om kvalitén är rätt så hög.

Jag har en tendens till börja i den ände som har att göra med månen (se bild här ovan).

Castlevania har en oerhört skitig estetik, milslångt bortom Capcoms gulleduttande till ren- och färggladhet att finna i spel som typ Duck Tales och Chip'n Dale: Rescue Rangers.

Visserligen kan man argumentera för att det rent faktiskt inte ser speciellt vackert ut om man detaljstuderar varje tile om 8 gånger 8 pixlar, men jag ser det lite som att det inte spelar någon roll då estetiken där bakom den rätt fula grafiken är sanslöst stark och hjärnan min mer än gärna målar upp visualerna så som de vill uppfattas även när hårdvaran inte riktigt räcker till.

Det är väl, egentligen, endast de där molnen framför månen framåt slutet av spelet som misslyckas.

Hur jag än försöker kan jag inte förstå vad man tänkt sig, med den där svarta fyrkanten.

Castlevania har ett oerhört starkt soundtrack.

Baroque, låt oss säga, och redan i detta tidiga skede stilsättande för seriens audioella uttryck hela vägen fram till dags dato.

Vampire Killer, titellåten som även speglar namnet på det spel till syskon Castlevania fick till MSX, Wicked Child och Heart of Fire, liksom.

Jag sitter inte riktigt på förmågan att beskriva vikten av alstrens relevans för mitt tevespelsmusikintresse, men dess peppande, melodiösa och mörka framtoning var en stor del i att engagera mig i upplevelsen.

Castlevania är oerhört välbalanserat för sin ålder.

Visst kommer det alltid att finnas de som ej förmår komma överrens med de sinuskurveförflyttande Medusa-huvuden som, i kombination med huvudkaraktären Simon Belmonts förkärlek till att kasta sig bakåt när han kommer i kontakt med något han inte borde komma i kontakt med, tidigt lägger grunden till en rätt så mentalt påfrestande resa.

Vill dock påstå att Castlevania är ett spel som belönar den som inte viftar bort utmaningen som klassiskt frustrerande för sin tid, utan istället tar sig tid att betrakta spelet och lära känna det utan och innan; Dess sex korta nivåer banar onekligen väg för något som hade fungerat bra i arkadhallen då det inte tar mer än knappa halvtimmen i anspråk vid en hyfsad genomspelning.

I princip samtliga situationer som uppstår går att med kunskap och erfarenhet att bemöta på ett effektivt vis, där inslagen av slump aldrig känns mer orättvisa än att de går att tackla med snabba reflexer.

Dessutom finns det i många fall optimala strategier att nyttja för att kraftigt reducera svårighetsgraden för vissa passager och fiendekonfrontationer, och dessa är inte sällan knytna direkt till den tillgängliga vapen- och föremålsarsenalen.

Simons piska skapar en välbehövd distans mellan honom och de fiender han måste handskas med, och för att underlätta ytterligare finns det en rad specialvapen att nyttja så länge som det antal påsamlade hjärtan är tillräckligt; En klocka fryser tiden, en yxa kastas upp i luften i en båge och heligt vatten skvättat kan i näst bästa fall få fiender att frysa mitt i en olämplig rörelse.

Castlevania har vandrat genom rätt många olika sinnestillstånd.

Ett inledande uppskattande, och livsstilsformande, som baserade sig mer på de där första intrycken hos en rätt så oerfaren individ.

En period av nostalgiskt tillbakablickande, när seriens senare delar anlände och fick mig att minnas var allt började.

Och nu, idag, en fascination baserad på närmare fyra decennier som haft alla möjligheter i världen att sänka spelet ned i ett träsk av daterad dynga.

Men det håller, heligt vattentätt, fortfarande.

Precis som Kid Icarus och Gradius visade sig göra häromsistens.

Skall bli intressant att se vad de där återstående 10 spelen från 1988 har att säga om saken, när turen kommer till dem.

Originalversionen av denna text publicerades ursprungligen i min blogg på (gamla) Loading.se

Ja, innan AVGN hade jag nog inte en endaste gång hört något hat riktat mot Simon's Quest. Spelade det när det var nytt och tyckte det var lite riktningslöst och pusselmässigt luddigt, men varken jag eller någon jag kände tyckte det var genuint dåligt... men såg absolut lite kritik online, men inget nämnvärt gnällande. Sedan var det plötsligt allas hackkyckling efter AVGN-videon. Det var nog första gången jag upplevde hur en "influencer" verkligen kunde påverka folks åsikter i dylik omfattning... så till den grad att många tycktes helt övertygade om att de och alla med dem alltid ogillat Simon's Quest.

Pratade om denna i Simon's Quest-kommentarerna, men har inte testat den själv. Får ju dock sägas verka vara en väldigt "optimal" version om det är originalupplevelsen man vill åt.

Kul att de uppskattas! Så otroligt roligt att de här på FZ leder till faktiska diskussioner!

Nu är jag extremt svag för Mega Drive så där håller jag naturligtvis med, SNES tycker jag också mycket om men har inte riktigt samma relation till SNES som till Mega Drive (men håller fortfarande en drös spel på SNES som några av de bästa jag någonsin spelat).

Oavsett, ett påtagligt problem jag har med många spel till SNES och Mega Drive är att man försökt komma bort från 8-bitarsblockigheten som spel till NES och Master System drogs med... en av de negativa konsekvenserna av detta var att man dels (främst på SNES) fläskade på med STÖRRE grafik utan att upplösningen blev högre. Inte helt sällan kändes spelen klart mer klaustrofobiska som följd (Mega Drive körde dock ofta med högre upplösning så det märktes inte alltid lika tydligt där). Ett annat problem var att den mindre blockiga grafiken skapade nya problem vad gäller kollisionsdetektion. Att gå från, säg, pixelperfekta Mega Man till NES vidare till Donkey Kong Country var en onekligen rätt underlig upplevelse... när man plötsligt var tvungen att "lära känna" grafiken för att kunna tolka den ordentligt... vad man kunde gå på och inte gå på... när exakt en plattform tog slut och en annan började. Vissa spel som, säg, Donald in Maui Mallard var så suspekt vad gäller nivådesignen att jag inte pallade med att spela klart det för att det var så inkonsekvent med bakgrunder, förgrunder och interaktiva objekt. Det var en mardröm att ta sig fram på vissa nivåer.

Har aldrig gillat sunkiga pussel och kommer nog aldrig att göra. Första Zelda älskar jag för vad det var, vad det gjorde för sin tid och hur det lade grunden för mycket som äventyrsspel därefter kom att ty sig till. Däremot gillar jag inte alls det ändlösa bombandet för att hitta grottor, spränga väggar, eldandet på alla buskar och så vidare för att hitta hemligheter. Spelar jag det i dagsläget ritar jag visserligen en karta och utgår från att det som mest finns EN HEMLIGHET i varje rum på övervärlden... men en majoritet av vetskapen kring hur, var och när kom från vänner, skolgårdsdiskussioner och möjligen Nintendo Videospelklubb-bladen. Då funkade det för att det var en naturlig del av spelkulturen man upplevde, idag funkar det så mycket sämre och det känns ofta väldigt billigt att använda sig av FAQs.

Med det sagt, Zelda 2 är väldigt logiskt från början till slut. Där är det inte tal om Simon's Quest-översättning och/eller idiotiska tips man får från folk. Jämför det då med Metal Gear till NES, där man helt missat att i spelet (eller manualen) ge en lösning på en av djungellabyrinterna. Den är så komplex att det inte går att gissa sig fram till en lösning, och tar man sig inte förbi där går det inte att klara spelet... då snackar vi verkligen om något bedrövligt.

Kan absolut se att Metroid känns väldigt vasst i kanterna idag, men att det blev en serie av det har jag däremot inte alls svårt att förstå. Genomslaget det hade när det var nytt var stort och även det lade ju mer eller mindre grunden för en helt ny typ av spel som idag är en sanslöst omfattande genre (även om spel innan Metroid gjorde liknande saker var det inget som satte dem samman till en lika logisk och attraktiv helhet).

Vad gäller Castlevania och att det inte skulle ha åldrats väl... vad är det (rent spelmässigt) som funkar illa idag?