Yakuza 0 - Välkommen till 80-talet

Baka Mitai (som en idiot) är en sång från spelet Yakuza 0 som blev en meme för några år sedan. När man ser den i sin kontext är det enkelt att förstå varför. När man ser en så hjärtskärande låt sjungas av den hårdkokta gangstern Kiryu Kazuma i en tv-spelskaraoke är det lätt att skratta åt det som ett överspelat skämt.

Men det är också något i sången, i Kiryus blottläggande av sin själ, hur han lägger allt krut han bara kan i sitt skrålande som gör att man vill lyssna igen.... och igen... och igen.
Det är bara det att nu frammanar sången inga skratt - endast tårar.

Ok, jag överdriver, men det gör Yakuza 0 också. Just därför är det så bra.

Jag har haft ögonen på Yakuza-serien sedan 00-talet. Det var få spel i väst vid tiden som hade det moderna Toyko som skådeplats och jag var minst sagt nyfiken. Men spelandet blev inte av. Samtidigt fortsatte serien släppa nya spel på nästan årlig basis och jag kände att den kom längre och längre ifrån mig. Var skulle jag börja? Många år senare har Yakuza 0, även om jag är några år sen (igen), gett mig ett svar eftersom det utspelar sig före något annat annat spel i serien, närmare sagt i slutet av 80-talet.

I Yakuza 0 får vi träda in i rollen som två olika gangstrar, eller Yakuza. Den första - Kazuma Kiryu - är spelseriens huvudkaraktär, men här får vi träffa honom innan han riktigt på allvar etablerat sig. Han är vid spelets början något osäker på sig själv, men är villig att ge sitt allt för Tojo-klanen som har varit hans familj och hem efter han växt upp föräldralös på barnhem. Efter att han utpekats som misstänkt i ett mord beslutar sig Kiryu dock för att lämna Tojoklanen, som ett sätt att skydda någon han bryr sig om, men det visar sig vara lättare sagt än gjort.

Den andra huvudfiguren - Majima Goro - är en Yakuza från samma klan satt i exil. Efter att han vägrat direkta order från sin boss har han skickats till Osaka för att botgöra genom att jobba som manager för en av stadens största kabaretter. Det kan låta som en mild bestraffning, men Majima lider. Han har dessutom en Yakuza av högre rang som ständigt tittar in och behandlar honom som en hund i koppel. En dag får han möjlighet att återvända till sitt tidigare gangsterliv om han bara utför ett mord åt klanen. Men saker går såklart inte som han tänkt sig.

Det kan låta något klichéaktigt, men det spelar faktiskt inte någon roll. Storyn är något av det mest gripande jag kört på ett bra tag och skiftandet mellan huvudfigurerna fick mig att ständigt vilja komma tillbaka för att se vad som skulle hända härnäst. Röstskådespelarna gör ett fantastiskt jobb, särskilt skådespelarna för Majima Goro (med sin härliga Kansai-dialekt), Makoto Makimura (det tilltänkta mordoffret) och de olika Yakuzaledarna du möter under din speltid. Av de två huvudkaraktärerna är det helt klart Majima Goro som stjäl rampljuset, mycket eftersom hans historia i stort handlar om något så ovanligt som kärlek dömd att misslyckas. Det är visserligen inte ett ovanligt tema i fiktiva berättelser, så som i böcker och film, men i spel är det desto mer sällsynt. O andra sidan är Yakuza 0 till stora delar just en film, med mellansekvenser som kan rulla på en bra stund innan du behöver plocka upp handkontrollen igen, så varför inte dra nytta av det?

Spelet utspelar sig i två fiktiva (om än sanningsenliga) dioraman av Osakas och Tokyos nöjesdistrikt. Det var definitivt ett säljargument för mig att det utspelar sig just på 80-talet, under Japans ekonomiska bubbla, men även om spelet på många sätt lyckas iscensätta eran, lyckas det inte fullt ut. Det finns tidstypiska apparater, som yuppie-telefoner och personsökare, dåtida frisyrer, klädesplagg och diskoklubbar, men samtidigt är flera figurer och affischer desamma som i spel som utspelar sig betydligt senare i tiden. Oavsett om tidsaspekterna inte känns helt fullständiga gör Yakuza 0 ändå ett fantastiskt jobb att återskapa Tokyos Kabukicho och Osakas Dotenbori. Det är få stunder jag känt lika mycket i ett spel att "Hallå, jag har ju varit här, gått på den snarlika restaurangen, och ätit den maträtten", även om Japans ganska unika kulturella uttryck förstås underlättar.
Att spelet koncentrerar sig på två, i moderna spels mått, extremt små världar är både till spelets fördel och nackdel. Ibland önskar jag att jag kunde sätta mig i en bil och köra runt och se mer av städerna, men samtidigt gör den lilla skalan att det som faktiskt finns där känns levande, då distrikten är fullspäckade med detaljer, småuppdrag, butiker, barer, bowlinghallar, diskoklubbar och så mycket mer. Om andra spel som Assassins Creed låter dig utforska en viss tid och plats, lite som en virtuell turist, låter Yakuza dig göra detsamma, men med ett betydligt större fokus och en modernare setting. Spelet har till och med introduktioner av olika maträtter och alkohol, som ibland får mig att undra om spelet sponsrats av Japans turistbyrå, förutom att du likt i ett JRPG, ständigt blir påhoppad av diverse elakingar som vill ge dig spö så fort du ger dig ut på gatorna.

Just dessa slagsmål har jag dubbla åsikter om. De är i sig extremt våldsamma och tillfredställande. Det är en härlig tyngd i dina knogmackor och jag visste redan i ett tidigt slagsmål i spelet, när jag som Kiryu plockade upp en fyrsitssoffa och började använda den som ett slagträ, att jag snubblat in på något alldeles speciellt.
Det finns en mängd olika specialattacker, så kallade "heat-actions" du kan använda om du sporrat dig själv tillräckligt i stridens hetta. Du kan då använda omgivningen och saker som ligger omkring som vapen, till exempel genom att undvika en fiendens knytnäve och därmed låta honom slå sönder sin egen hand i den vägg som var bakom dig, putta ner fiender i ett närliggande vattendrag eller använda bildörrar för att smälla i deras skallar med. Du kan förutom soffor också plocka upp motorcyklar, reklamskyltar, tepannor, virke, paraplyn och annat för att attackera dina stackars motståndare på alla möjliga påhittiga sätt. Det var flera gånger jag satt och nästan kisade på skärmen medan jag kved med ett "aj, aj, aj!" för att det såg så smärtsamt ut. Men efter striderna mår alla bra, förutom att de förmodligen åtminstone kissat på sig. I ett tillfälle i spelet ber mig en allierad enträget att inte döda en motståndare, då handlingen för evigt skulle besudla min själ, men dessförinnan har jag både stuckit motståndare med katanasvärd i magen, sprängt smällare i deras munnar, skjutit ner motståndare med pistol i en hektiskt biljakt och kanske värst av allt, hällt salt i ögonen på dem. Våldet är helt urspårat, till en komisk grad. Ingen kan dö i den här världen, förutom när de faktiskt gör det.

Men striderna blir också väl mångtaliga, det känns som att nästan varje småuppdrag slutar i ett slagsmål i någon form som fort är överstökat, samtidigt som vissa bosstrider istället känns som att de aldrig vill ta slut på grund av bossens höga hälsomätare. Kiryu och Majima har tre stridsstilar vardera (4 i spelets slutskede) och de går alla att uppgradera genom att bokstavligen investera pengar i sig själv, men de många striderna slutar allt som oftast i att jag gör ungefär samma manöver om och om igen då jag hittat en effektiv stil och vill komma vidare i spelet.

För att låsa upp alla dina attacker kommer du behöva en oerhörd mängd yen, och det bästa sättet att förvärva pengarna på är att följa spelets två huvudsakliga sidouppdrag, där det ena går ut på att som Kiryu i Tokyo köpa upp och investera i fastigheter för en stadig inkomst, och det andra är att som Majima driva sin alldeles egen kabakura (kabarettklubb), rekrytera hostess-damer till den, förse dessa damer med kläder och träning i hur man pratar med stadens ensamma herrar. Det tidigare uppdraget är rätt så tråkigt, men ger en saftig inkomst, det senare är mer invecklat, men ändå inte särskilt då det i stort består av att se till att rätt hostess-dam sitter med rätt besökare, förse de med menyer, handdukar och alkohol vid rätt tillfällen, nästan som en tower defense fast med annat tema. Du kan på sätt och vis själv uppleva hur det är att besöka en kabakura när du "tränar" dina anställda i hur de bäst bemöter sina besökare och det är ungefär lika taffligt som det låter, även om spelet försöker att ge en dimensionerad bild av och hylla personerna i yrket. Det är inte enda gången spelet lyfter upp en grupp som många ser ned på, detsamma gäller för hemlösa personer, som i Kiryus del av handlingen spelar en viktig roll som allierade och ges en ovanlig mängd personlighet och sympati, jämfört med både andra spel och den riktiga världen. Samtidigt drar spelet till med flera tillfällen där det stora skämtet är att någon är "ful" som känns både elakt och tröttsamt.

En annan sak jag märkt är att spelet inte är helt konsekvent i sin presentation, varken i cutscenes eller animationer. De är mestadels föredömliga, men vissa av fiendernas slagsmålsanimationer ser ut som att de är tagna direkt från PS2-eran, samtidigt som vissa cutscenes är något märkligt mellanting mellan filmsekvenser och stillbilder. Bakgrunderna rör sig men inte figurernas munnar. Jag vet inte om det här är ett stilgrepp, men om så är fallet förstår jag det inte riktigt. Det känns mest som att de är där för att de inte hade tillräcklig budget att göra samtliga mellansekvenser till ordentliga filmsekvenser.

Förutom dessa större sidoaktiviteter finns det också en mängd småuppdrag du regelbundet snubblar in på i städernas alla gatuhörn. Det är salig blandning löjliga historier där humorn ibland faller helt platt, ibland får mig att sitta och fnissa som en fåne. Det kan röra sig om att hjälpa en dominatrix bli bättre på sitt jobb, att ta fram en plan för Japans framtida skattelagar eller hjälpa en hemlig agent rota igenom en skum affärsmans skåp medans du avleder honom med smickrande konversationer om hans utstyrsel. Mina favoritaktiviteter var definitivt att gå på karaoke och besöka diskoklubbar för att slå de Dance Dance Revolution-liknande minispel som erbjuds med sin härliga city pop och Pocket Circuit Fighter, där du får göra specialbyggen av små racingbilar för att få snabbast möjliga resultat på miniatyrracingbanor medan Mega Man X-liknande toner spelar i bakgrunden. Du kan också gå och bowla, öva på baseboll, spela biljard, satsa pengar på Cat-fights och besöka arkadhallar för att spela gamla Segaklassiker som Outrun och Space Harrier. Du kan till och med besöka telefonklubbar för att ragga till dig en dejt med stadiga raggrepliker som "beskriv ditt ansikte".

Allt som allt lyckas alla sidoaktiviteter göra staden levande, men det stora dragplåstret är ändå huvudstoryn. Det är en story som fullkomligen dryper om manssvett, bromance, barbröstade, tatuerade muskulösa gangstrar i blodiga närstrider med varandra, cigaretter, neonskyltar och... tårar?
Ja det stämmer, samtidigt som Yakuza 0 driver med en med mängder av absurda inslag är spelet också kapabelt att slå dig i skallen med en motorcykel i form av sin gripande berättelse. Det finns flera tillfällen där testosteronet skrapar repor på min skärm inifrån, där elgitarrerna slår gnistor och spelet får mig att säga "nu jävlar!" i en avgörande fajt, bara för att kort därefter omväxlas till stunder där spelet istället slår på tårkanalerna med ett ömt ögonblick, vänner emellan.
Majimas och Kiryus historier vävs till slut ihop i spelets slutskede och det verkligen ett slut som inte går av för hackor.

Slutsats:

Yakuza 0 är ibland löjligt och känns även tidvis som en turistposter, men det är också både gripande och inlevelsefullt. Vissa sidouppdrags humor faller platt, men likväl lyckas spelet fånga mitt intresse med dess huvudstory, brutala strider och till och med få mig tårögd vid ett flertal stunder. Halva spelet är en film, men röstskådespeleriet och filmografin är också av högsta nivå. Jag tror inte spelet passar alla, men det bör upplevas ändå och om du inte vet var du ska börja i serien är Yakuza 0 inte fel.

Spelat på Steam på PC. Finns även till PlayStation och Xbox One

Hej igen Kazu!
Uppe tidigt/ sent som vanligt ser jag
Är mitt uppe i Kiwami nu, men ja det är mycket som är same same, även om det är ganska mysigt.
Finns det några spel i serien man verkligen borde köra, är det värt att köra igenom hela serien, eller ska man gå på sidoserierna som Judgement och Like a Dragon istället?

Tack! Ja samma här. Nu är det bara öh... typ 14 spel till?

Nice! Har du andra spel i serien du rekommenderar?

Det var intressant! Tack för tipset! Hittat en ny kanal att spana in.
Massa kung-fu-analyser också!

Angående det han säger, är det något jag känner också. Spelet är både gravallvarligt, och löjligt. Det innehåller massa dåliga skämt om utlänningar och minoriteter, men är ändå empatisk till dem, ger ämnet mer diskussion än vad jag är van vid i populärmedia, särskilt i spel. Yakuza visas vara våldsamma galningar, men det vill ändå visa heder bland tjuvar.
Särskilt Kiryu känns som att han kanske inte just passar som Yakuza, annat än att han är så bra på att slåss då.

Yakuza-bossarna lyfte definitivt upplevelsen för mig, särskilt Kuze och Awaji, men de är ju också riktiga film-proffs som har vana att rollspela just Yakuza.

Har bara märkt ett mönster när du brukar svara Tack för genomgången, ska definitivt pröva lite fler av dem, de är på Rea på steam just nu också, så kan passa på att plocka upp en del.

Skaffa en handkontroller till datorn vet ja! Definitivt skönare att spela med den i ett spel som detta - Real Yakuza use Game Pad som de skriver och allt
Slagsmålen blir betydligt lättare om du investerar lite pengar i dig själv, vilka du kan tjäna på främst real estate som du kan skicka mellan huvudfigurerna. Tyckte också striden med Kuze i början var det största hindret att ta sig igenom för mig, då man har begränsat med moves och han är mycket svårare än standardfienden. Köp massa stamian xx också så du kan hela.

Jösses, hur lång tid tog det? Det är ju typ ett dussin spel åtminstone om man räknar hela universumet.

Kul att höra! Tack för att du läste - ha det kul i Tokyo och kom ihåg att åka till Shinjuku för att spana in Kabukichoo irl!

Jag körde just Kiwami. Tror det är mer givande att köra 0an först! Men Kiwami var också bra, bara tror storyn slår kraftigare om du kör 0an först.

Vet ej hur de andra är. Jag är inte jättemycket för brawlers, även om jag spelat en del, men varför du vill spela det här är världen och storyn. SEn är slagsmålen ganska roliga, men kanske lite tjatiga.... nästan som i ett JRPG

Tack så mycket!
Det är lite kul, eftersom jag tänkt lägga upp den sista oktober, men blev en halvtimma sen.