Harvester (1996) – peka-och-klicka med övervåld och FMV!
En gång för länge sedan satte jag mig på bussen tillsammans med en av mina bästa vänner. Bussen tog oss från sköna, gröna Norrliden, förbi Ölandsbron och släppte slutligen av oss vid bussterminalen i stan, nära Domkyrkan. En kort promenad senare var vi framme vid skivbutiken Takt & Ton.
Där brukade vi hänga i spelavdelningen, vrida och vända på pc-spelen, och drömma om de storslagna äventyr som kunde tänkas rymmas inom de överdimensionerade boxarna. Men just den här dagen var inte till för att drömma, för i fickorna brände månadspengen. Och i våra rebelliska tonårshjärtan brann ett begär efter förbjudet övervåld.
Året var förmodligen 1997 eller 1998. Vi var 13 eller 14 år gamla och hade bestämt oss för att försöka lägga vantarna på vad vi hoppades var två extremt våldsamma spel, trots att butiken hade en policy att inte sälja dessa till ungar under 15 år.
Min vän valde Carmageddon, som han hade hört gott om från en klasskompis. Mitt val föll på Harvester, tack vare kartongens coola omslag och skärmdumparna på baksidan.
Carmageddon visade sig vara vinstlotten av de två spelen. Vi tyckte det var hejdlöst roligt att köra över oskyldiga fotgängare så att blodet sprutade och samtidigt få bonuspoäng för konstnärligt utförande. Ett spel som belönade dåligt beteende! Kan ni tänka er något häftigare? Det kunde i alla fall inte vi.
Harvester då? Det visade sig vara.. något annat.
Gubben gillar sitt kött.
Under 90-talet föddes det en prydlig liten hög med full motion video-spel. Det vill säga med Riktiga Skådespelare™. Spelmekaniskt handlade det oftast om någon form av peka-och-klicka-äventyr. Bland annat Phantasmagoria, ett av Gabriel Knight-äventyren och Tex Murphy kan anses vara kultklassiker i denna kategori.
Harvester är ett av dessa fmv-spel och peka-och-klicka-äventyr. I början av äventyret befinner sig huvudpersonen Steve i sitt sovrum. Han är tydligen 18 år gammal, men ser snarare ut som 35. Han har dessutom drabbats av minnesförlust och behöver lista ut både vem han är och var han är. De första tre personerna han träffar är jäkligt otrevliga mot honom – hans mamma, lillebror och en skum tidningspojke som står och hänger utanför huset.
Harvester har en spelmekanik där det går att slåss genom att trycka ned ctrl och piltangenterna. Man slåss även genom att högerklicka på personer, vilket jag förstås råkar göra mot tidningspojken. Det visar sig dock inte gå någon nöd på grabben, då han som vedergällning drar fram en pistol och helt sonika blåser skallen av stackars Steve. Rimligt, ändå.
Lite senare råkar jag slå ihjäl gubben som jobbar på postkontoret. En rak höger i plytet sänker gubbtjuven. Och Steve blir inte ens skjuten i huvudet! Däremot kommer sheriffen och hämtar honom, kör till den lokala polisstationen och avrättar honom i elektriska stolen. Samtidigt som Steves mamma av oklar anledning tittar på och ler. Inte fullt lika rimligt, kanske.
Två lärdomar än så länge: Harvester är ett rubbat spel. Harvester är ett spel där man måste använda många sparfiler.
När man spelat för mycket Harvester.
Jag fortsätter navigera runt Steve i den lilla tätorten Harvest, med blott 51 invånare. Trots denna blygsamma befolkningsmängd finns här bland annat en restaurang, en polisstation, en tv-station, en militärbas fylld till bredden med atombomber och ett slakteri. Alltihop är lågupplöst och eländigt, och både tekniskt och designmässigt har spelet fått stryk med fulpinnen. Jag misstänker att Harvester var ett ganska fult spel redan på 90-talet.
Grafiken framstår dock som en ung Fabio, leende med uppknäppt skjorta och håret vackert fladdrande i vinden, jämfört med skådespelarinsatserna och manuset.
En äldre man sitter i en soffa och pratar om kött hela tiden. Någonstans i mitten av monologen börjar han gråta hejdlöst i några sekunder, för att direkt efteråt muntert prata vidare om sitt kött.
Många dialoger är utdragna och pladdriga på ett sätt som till och med får fans av japanska rollspel att flämta utmattat. Och känslan som skådespelarna förmedlar stämmer ofta inte överens med situationen. Vid ett tillfälle sprudlar en kvinna av glädje samtidigt som hon berättar att hon fruktar för sitt liv.
Romantisk paus mitt i massmordet.
När jag och Steve vandrar planlöst runt i samhället träffar vi plötsligt en kåt gammal gubbe som sitter utanför sitt garage. Helt öppenhjärtigt (och utan att någon frågar) berättar han:
“Edna.. Hon behöver en bra, hård penis.”
“Varför är du så säker på att hon behöver en penis?” frågar Steve, helt uttryckslöst.
Gubben sitter sen och skriker en stund på garageuppfarten när han får för sig att Edna (som han inte har någon relation med) kanske ligger med någon annan gubbe.
Steve traskar vidare, rakt in i ett klassrum med lärare och barn som har lektion. Då går ett larm som visar sig vara en övning för en atombombsattack. Alla skyndar ut i korridoren och hukar på golvet. När en av eleverna påpekar att de ändå skulle dö vid ett sådant anfall så ler läraren förtjust och slår honom i huvudet med ett baseballträ. En animation som tagen ur en tecknad film spelas tillsammans med lite skojiga ljud, innan vi får se barnet ligga på marken med krossade glasögon och blodet rinnande ur skallen – förmodat död.
Läraren kommenterar efteråt att “det där var roligt” och sedan är scenen slut. Det går inte att agera på det som hänt och Steve ger inte heller någon reflektion över sakernas tillstånd, han fortsätter bara sitt håglösa lufsande vidare genom de fula miljöerna. Och medan Steve gör det undrar jag vad som ens var poängen med skolscenen. Att visa ett dött barn för sakens skull? Den skojiga animationen? Den märkliga dialogen? Många frågor men dessvärre inga svar.
Steve blir nattad av polischefen efter att han begått ett brott.
Istället för att fortsätta beskriva varenda märklig scen i spelet (det vill säga alla scenerna) så räcker det med att konstatera att precis allting i Harvester är väldigt förvirrande och ologiskt. Försöken till humor träffar sällan rätt och allt det överdrivna våldet känns mest som effektsökeri utan någon djupare mening.
Jag plockade upp Harvester igen med just förhoppningen om att det skulle finnas något dolt djup där någonstans. Något som mitt outvecklade tonårssinne inte kunde uppfatta, men som jag kan uppskatta i vuxen ålder, som kan förklara alla konstigheter och övervåld. Som kanske kan få mig att i efterhand välja det framför Carmageddon.
Något sådant djup går alltså inte att finna.
Ändå kan jag inte sluta fascineras.
Tonen försöker vara skrämmande, chockerande, provocerande, rolig, mystisk och smart på en och samma gång, misslyckas med nästan allting men blir ändå något alldeles unikt.
Ingenting jag någonsin spelat kommer i närheten av Harvester. Och är det någonting jag kanske kan lyckas bättre med i vuxen ålder så är det att sätta spelet i ett sammanhang. Bara en sådan sak som att en hyfsat seriös utgivare faktiskt tyckte att det var en god idé att distribuera Harvester över världen – och att folk som jag gick och köpte det för fullpris.
Som spel har Harvester ytterst få positiva egenskaper. Men som upplevelse är det ändå en ganska intressant tidskapsel direkt ur 90-talets allra mörkaste spelvrår. En kapsel där det går att lite försiktigt öppna locket för att exponeras för den morbida galenskap som är Harvester, men som man sedan gör bäst i att hastigt försluta och gräva ned igen.
Det här spelet verkar ju helt rubbat! Måste se en genomspelning på tuben.
Jag tror faktiskt att det är att rekommendera framför att spela själv (trots att spelet bara kostar 11 spänn på Steam-rean).
Håller med recensionen, ganska kasst spel. Poängen med skolscenen och alla andra våldsamma scener blir mer klar när man sett slutet och fattar varför Harvest finns.
Det hade funkat bättre om det där slutet hade vuxit fram lite bättre under resans gång. Nu tycker jag att man får irra runt i konstigheterna väl länge utan att förstå varför. Eller så är det jag som inte snappat upp hintarna.
En riktig klassiker.
Var tänkt som ett direkt motangrepp på moralpaniken som skedde runt spel i början av 90-talet. Var ju rättegång mot Night Trap och Mortal Kombat som ledde till att spel började åldersmärkas.
Men Harvester blev försenat så när det väl kom ut var det inte många som brydde sig längre. Det fick sin 18-års gräns tryckt på förpackningen och gjorde inte så mycket avtryck bland allmänheten. För oss som var tonåringar var det ju dock en helt annan femma.
Väldigt bra skrivet. Framför allt roligt skrivet. Kunde inte sluta läsa.
Kul recension, intressant spel! Växte själv upp under denna eran med Phantasmagoria, Under a killing moon med flera men detta hade jag missat
Tack! <3
En riktig klassiker.
<Uppladdad bildlänk>
Var tänkt som ett direkt motangrepp på moralpaniken som skedde runt spel i början av 90-talet. Var ju rättegång mot Night Trap och Mortal Kombat som ledde till att spel började åldersmärkas.
Men Harvester blev försenat så när det väl kom ut var det inte många som brydde sig längre. Det fick sin 18-års gräns tryckt på förpackningen och gjorde inte så mycket avtryck bland allmänheten. För oss som var tonåringar var det ju dock en helt annan femma.
Den där hintsrutan kan vara rätt rolig, men man anar ju onekligen oråd när man läser följande: “If you get stuck on a puzzle, try using items in crazy, illogical ways.”
Totalt missat detta, men recensionen får mig att känna ett nästan ohanterbart behov av att spela det.
Det är helt klart.. speciellt. Kul för övrigt att du hittat hit till FZ och delar med dig av dina recensioner!
Åren då spel fick va spel och ingen karen sa att det är för våldsamt och igen höll din hand då du spel. Klassiker som Postal kom ut på den tiden.
Fast harvester kom ju just på grund av att det var moralpanik kring spelvåldet. Postal var ju extremt kontroversiellt och förbjudet i flera länder. Så jo det var många som sa att det var våldsamt 😉
Fast harvester kom ju just på grund av att det var moralpanik kring spelvåldet. Postal var ju extremt kontroversiellt och förbjudet i flera länder. Så jo det var många som sa att det var våldsamt 😉
Ganska komiskt då vi har Mortal Kombat nuförtiden som är mer brutala en spelen ovan.