Diskutera – Vilken är din största rädsla i spel?
Att ständigt känna att jag har för få vapen eller för lite ammunition.
Asus ROG Strix Z370-H Gaming | Intel Core i7-8700K | AMD Radeon RX 6950 XT | Corsair Vengeance LPX 3500 MHz 2x16 GB 16-18-18-38 | Diverse lagring | Fractal Design - Define R5 | Corsair RM1000x
C64 | C64C | NES | Amiga 500 | Mega Drive | Game Gear | SNES | N64 (RGB) | GCN | DS Lite | Xbox 360 | Wii | 3DS XL | Wii U | New 3DS XL | PS4 Pro | Switch
Att bli eliminerad när man var extremt jättenära att besegra eller hinna.
Nintendo Switch | PlayStation 5 | Xbox Series X
ASRock Z690 Taichi | i5-12600k | Corsair 32GB (2x16GB) DDR5 6000MHz CL30 | RTX 2080
Facehuggers eller liknande monster som man knappt ser men hör ljudet av deras små äckliga ben som springer omkring, helt plötsligt hoppar den upp i ansiktet på en. Liknande fanns i Dead Space men var inte ritkigt lika läskiga som de i Alien vs Predator 2 spelet
Kanske minns jag dom som läskigare än dom var, men den typen av monster... kan vara för att man såg Alien 2 i för tidig ålder, speciellt scenen där Ripley och Newt blev inlåsta i ett labb utan vapen där några såna sprang omkring var jobbig! USCH!
Det där ger mig flashbacks till PREY(2017), Mimics är små headcrab-liknande fiender som kan se ut som vilket föremål som helst, så man kan gå igenom ett kontor och plötsligt bli påhoppad av en kaffemug
Jag kan se vad som helst på film när det gäller skräck och äckel.. Gammal skräckfilmsgubbe.. Men skräck i VR tar knäcken på mig. Bara att erkänna. Det blir något HELT annat. Blinda zombien i Alyx som reagerar på minsta ljud som du gör är det värsta jag varit med om i spel... Och häftigaste 🤠
Som spiller över från verkligheten? Möjligen min sociala ångest. IRL är den inget större hinder, utan ganska låggradig. Men så fort jag inte ser den jag pratar med blir jag obekväm. I synnerhet i spel som ska vara min flykt från verkligheten. Vägrar därför röstchatt med andra än långtida vänner. Kan rent av logga ut från wow om någon blir för pratglad i gruppchatten. Snack om spelet och allmän sarkasm går bra, men riktig social interaktion? Nej tack. Orka människor på min rekreationstid 😅
När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.
Hajar, men får även lågnivåpanik i kroppen av undervattensmoment eller moment på öppet hav om det är för nära inpå eftersom det kan finnas hajar i vattnet. Särskilt som hajar är för havsmiljöer som vargar är för skogsmiljöer, spelutvecklare slänger sin dem på slentrian känns det som. Har slutat spela flera spel(Assassins creed IV, Far Cry Blood Dragon som exempel), undivikit helt att spela andra, Subnautica till exempel, eller bara låtit bli side quests. Jaha, det ligger en skatt i ett sjunket tempel ni vill att jag hämtar för att dra er ur fattigdom, ja det gör jag gärn... En haj som vaktar den sa ni? Jag kom just på att jag nog lämnat strykjärnet på hemma i stugan...
Vissa gånger har man ju tvingat sig igenom momentet, som med isflaken i Arkham City, eller ett av de tvingande första questarna i Monster Hunter Tri men om det ser ut som ett återkommande moment så hamnar spelet ofta på hyllan. Däremot går det bra med andra typer av monster under vattnet.
Spelrelaterat? Att mitt Steam-konto med 500+ spel, eller mitt Battle.net-konto med 18 år investerad i sig ska bli hackat/permabannat.
I spel? Jump scares. Jag kan hantera läskiga spel som kryper upp på en eller "psykologisk skräck", men jump scares kan jag inte hantera överhuvudtaget.
Min största skräck när jag spelar är min fru.
För hon älskar att smyga upp bakom mig och skrämma skiten ur mig.
I spel har jag inte så mycket förutom att spelet skall förstöra någon komponent. Denna skräck innebär att jag aldrig spelar spel på release och håller mig borta från early access (erkänner finns undantag här, men är aldrig installerat på release). Gratisspel är också en fara; vet att man får ingenting gratis i vår värld, så något är det som händer bakom kulisserna.
Höga höjder i spel kan ju framkalla vissa pirr. Särskilt om det är ett fall inkluderat.
jag kan njuta av höjder och vyer i spel som skulle göra mig paralyserad i verkligheten. Det finns en trygghet i att ha en skärm emellan, tycker jag (blir inte heller höjdrädd i höga byggnader då det är glas emellan, lite samma effekt).
Hög igenkänning på det, jag känner likadant.
Jag har inga problem med höjder i spel för där är skärmen emellan som sagt, och det är samma sak i verkligheten — så länge det är glas emellan så kan jag vara hur högt upp som helst och jag bryr mig inte.
Men om jag är på en hög byggnad utan glas emellan så är jag inte särskilt kaxig kan jag lugnt säga. 😂
Mörker kan vara läskigt om det bjuder på oväntade faror. För det är inte mörkret i sig utan de presumtiva farorna som skrämmer. Särskilt om man kan höra men inte se dem.
Det enda spelet jag har stängt av p.g.a att jag blev rädd/äcklad är faktiskt Days Gone. Är rätt precis i början när man kommer till bensin macken och man behöver skjuta ihjäl zombiebarn. Innan jag fick barn skulle jag inte haft något problem med det men efter jag fått barn så är det det mest vidriga jag spelat. Sen så är jag inte rädd för vatten men känner ett visst obehag när jag simmar runt/dyker med en karaktär i vatten.
Att ha en tidsbegränsning när man ska planera nästa move. Kan räcka med dom där hundarna i TLOU part 2 som sniffar upp ens position.
Samma sak med undervattensbanor där man har en begränsad mängd tid man kan vara under vattnet. Minns att det fanns ett sånt parti i Metal Gear Solid 2 som jag avskydde.
Stealth utan tillräckligt med verktyg för att stealtha mig framåt är också drygt och går lite hand i hand med tidsbegränsningen. Just i fallen med MGS och TLOU så hade jag nog aldrig spelat det utan radar och avlyssningsläge.