Helgdiskussion - Dina bästa minnen från World of Warcraft-starten
Minns 40-manna Molten Core där man satt och harvade med ett 56k modem (!!)
Lyckades hålla top 3 damage tack vare ultimate cheeze;
Dubbla Barman's Shanker
(Equip: Your melee attacks have a chance to cause the target to bleed
for 888 damage over 30 sec.)
Sharpening stones för att vässa knivarna
Thistle Tea (Restores 100 energy. 5 Min Cooldown)
Darkmantle Armor set (4 pieces: Chance on melee attack to restore 35 energy)
Kunde mata backstabs tack vare all energy restoration och ingen fattade hur jag kunde hålla så hög skada... ah good times!
Jag minns att man väntade på att ett visst objekt skulle spawna så att man kan ta det till questgivern. Man fick vänta i timmar och när det väl spawnade var det någon annan som hann ta det före alla andra, resten fick vänta på att det skulle spawna igen. Denna objekt var ibland huvudet på en boss som man måste döda för att ta. Folk samlades runt spawnpunkterna och väntade i evigheter. Det var tider
När jag kom till Loch Modan för första gången och såg hur vackert det var. Jag älskade verkligen den zoonen fram tills dom förstörde den i cataclysm, iallafall ur rent estetiskt perspektiv.
Åh, ja. Min första main var en dwarf rogue som spenderade på tok för många timmar i Dun Morogh och questade, fiskade, lärde sig professions, och gick vilse i Ironforge. När jag till sist blev level 10 och kom ut genom den långa bergstunneln till Loch Modan tappade jag hakan. Allt var ju så grönt och vackert! Jag tyckte redan att Dun Morogh var grymt stort att utforska till fots, men det var först då som jag började inse hur fantastiskt stort World of Warcraft var. Levlandet var ju inget man fick ha bråttom med heller. Jag började spela i augusti 2005, och vid julen var jag omkring level 35. Det minns jag eftersom mamma gav mig ett nytt grafikkort i julklapp, och Dustwallow March var den första zonen jag fick uppleva i över 50 FPS. Det skulle dröja till maj 2006 innan jag äntligen dingade 60 och började raida Onyxia, MC, ZG, och BWL...
Nåt man heller aldrig glömmer är ju när man skaffade sitt första mount. Jag och en vän slog ihop våra sparbössor och hjälptes åt att betala för varandras level 40-mount. Det kändes mäkta häftigt när våra små dvärgar äntligen satt på varsin bergsget och flexade! Vi questade i Desolace då, så vi skrapade plötsligt ihop lätta honorpoäng när vi red ikapp fattiga hordies och slog ihjäl dem hänsynslöst.
Jag och min sambo hade förresten vår första "dejt" i Elwynn Forest under Cataclysm. Jag boostade henne genom quests i Hogger-området, sen dödade vi björnar och gjorde upp en lägereld där vi craftade mat och chattade i timmar om livet i och utanför Azeroth. Efter det blev det IRL-dejt och på den vägen är vi. Vi spelar fortfarande från och till, och kommer nog aldrig att sluta helt.
Hjälp, vilket långt inlägg... Det är lätt att tappa bort sig på minnenas allé.
Jag var tydligen så himla cool för jag hade full tier 1(felheart)som Orc Warlock och för att jag kunde summona en Infernal att några low levels som jag hjälpte Igenom wailing caverns skapade en fanguild som försökte utpressa mig på silvermynt för varje medlem. Så märkligt. Den guild jag var medlem I tyckte dock att det var extremt roligt att jag hade en fanguild och drev med mig hela tiden. Var ju bara en liten grabb vid den tiden.
ROW, ROW, Fight the Power!
Minns när en kille jag spelade lite med då och då (kände han bara online och det knappt) hade skaffat ett mount. Detta var på den tiden dom var dyra. Plötsligt var han såklart mycket snabbare än mig och fick alltid vänta. Jag var såklart avundsjuk vilket jag sa till honom. Då ger han mig plötsligt pengar till ett mount. Bara sådär. För mig var det en näst intill ouppnåelig summa. "Go get mount" sa han. Jag var helt stum. Härlig random act av en man knappt kände.
Annars minns jag mest den mjukare tonen som var förr. Innan alla var "hardcore" och visste allt om allt. När allt var nytt och folk äventyrade sig fram på ett annat sätt. Detta försvann mer och mer med åren, vilket är naturligt. Men tonen hårdnade och det gjorde att jag slutade efter några år. Charmen försvann helt enkelt.
Allting var ju nytt för mig, hela grejen med MMO's och de stora världarna som _alltid_ var igång. Men, visst, att första gången logga in efter att ha stått i kö i en obskyr spelbutik i Kista efter midnatt för att sedan ta nattbussen hem och stå ytterligare i kö i över en timma medans man satt med polarna på ventrilo och snackade om att vi alla skulle hoppa in på server fyra i nedåtgående riktning för att sedan komma in och allting är bara, stort, vackert, fantastiskt, underbart.
Jag tror att jag än i dag spelar i hopp om att ännu en gång hitta känslan som jag levde dagligen i ett par år i WoW, detta trots att jag i år når 30-sträcket med allt vad det innebär.
En unik tid i mitt liv definitivt som jag minns med glädje, värme och till viss del sorg.
utassault.net - Assault i UT99 (Still Alive!)
Ett utav de bästa minnena var när man lanade med bästa polaren... För att mixa upp saker och ting startade vi nya karaktärer på andra sidan(Alliance), där vi upptäckte nya sidor utav Azeroth och skapade nya vänner...
Efter ha spelat med skratt, frustration, nyfikenhet och beundran i mer än ett dygn, började tröttheten kicka in. Vi vandrade vidare i zonen och questade lite lugnt på morgonkvisten, där den fantastiska musiken spelade sin melodi som idag ger en gråtfärdiga nostalgitrippar...
Spelade konstant fram till att Burning Crusade släpptes.
Sen lessna jag, men tiden då man tyckte det var som roligast tillhör bland det roligaste minnen i spelväg.
Provade sen spelet igen efter burning crusade hade släpts pga fick nå gratistid.
spelade "början" men sen fick jag samma kännsla av varför jag lessna så sen dess har jag aldrig spelat igen.
Bästa minnet av min relativt korta wow period är när jag fick ett Quest i stranglethorn.. skulle nacka Nagas för att samla x antal av nått skit.. höll på i flera timmar men det jag skulle ha droppade knappt. Efter ytterligare timmar och kanske 60% klart så gav jag upp. Sålde alla prylar och skickade guldet till random folk. Raderade gubben och kikade aldrig tillbaka. Det räddade min irl tid ordentligt och jag har faktiskt hunnit med mycket nyttigt under några år nu. Tack Nagas!
Glömde när jag sluta spela, hoppa in med min UD Priest i Orgrimmar å fråga första bästa nybörjaren om han ville ha min karaktär som var rätt pimpad.
Blev ju no turning back när nån random kid fick ens login å grejer
Fast all form av ganking var kul, när man vänta vid nåns lik som muppat sig men nån i guilden respawna å slog ihjäl honom å höll på så tills han diconnecta...sen vakta vi 20-30min efter så han inte skulle lura oss 8)
Musiken, atmosfären och zonerna var magiska. Hade aldrig upplevt något liknande.
När man väl hade fixat lvlandet så var det dags för raidandet, vilket var något av det roligaste jag haft inom gaming.
Det var hardcore som gällde och kom tillslut in en guild som blev en av dom bästa på Stormscale.
Spelade Horde, självfallet.
Eller, "spelar" horde fortfarande, dock inte spelat sen början på Legion. Har blivit så dom senaste 2 kanske 3 expansionerna. Man levlar(som fortfarande är riktigt mysigt), kör alla instancer, börjar raida typ dom två-tre första raidsen, sen tröttnar man och slutar.
Men kommer jag att spela "classic" när det väl släpps? Förmodligen inte. Finner absolut ingen mening med det.
The more I practice, the luckier I get.
"you think you do, but you dont"
"We have lost the vanilla code"..
Fem år av skitsnack mot alla som ber om vanilla wow.
Men nu när wow säkert har mindre spelare än någonsin, då kommer dom med det och helt plötsligt är deras negativa inställning mot vanilla servrar som bortblåst xD
Hade dom haft lite ryggrad kunde dom ju i alla fall erkänna det..
New low Blizzard 😊
Underbart! Har en vanilla WoW-server hemma (som bara jag spelar på). Ska bli kul att kunna köra med andra också
1 december 2010 föddes min mage på Trollbane som männsika. Det sagolika spelet som jag blivit ombedd att spela under flera år tog fart. Jag var en sån där person som inte ville ha "hjälp" med allt för att komma igång. Jag ville utforska allt så när min mage fyllde 20 fick han en häst i present. Med den kunde jag se mig om i världen och genast satte jag mig på tunnelbanan från Stormwind till Ironforge. Jag passade på att rida runt bland snölandskapen för att få bort allt det överskuggade på kartan. Resan blev intressant då jag såg en tunnel i berget. Den måste vi rida igenom tänkte jag och fortsatte. Mer kartor att utforska. Sen kom en tunnel till och några bergspassager. Nu hade jag tappat bort mig helt. Hur fan kommer jag hem igen tänkte jag
Allt runtom mig var brända stäpper och farliga spindlar som jagade mig utan pardon. Jag var fast! Då som en skänk från ovan frågade en på min vänlista vad jag gjorde i burning steppes som level 20. Jag sa att jag var på vift men kunde inte hitta hem. Då var han så vänlig och berättade att det finns en liten sten i min väska som jag skulle högerklicka på
Efter den eskapaden tog jag zon för zon på rätt nivå.
Nu många år senare är min magiker vuxen, Horde och jättestark. Inga zoner skrämmer längre
C-64, 64kb RAM, The Final Cartridge III, 5,25" 1541-II, WICO Bathandle <---In action Spelmusik
Minns mest raiderna i Molten Core, Blackwing lair och AQ. Var grymt när man började få ihop gear och alla noobs var avis. Vi var topp 5 i alla fall i världen med att döda C'thun!
Det jag inte vill minnas är allt farmande för att kunna raida varje kväll.
PS5 och inget annat.
Bästa minnen man har är nog från Battlegrounds samt av någon anledning ger Burning Crusade och området Hellfire Peninsula en enorm nostalgikick, kommer ihåg hur man stod och väntade tillsammans med hundratals andra på att portalen skulle öppnas.
Stolt stund från BG: http://piclair.com/data/hht99.jpg
var ganska vass ett tag, efter väldigt mycket BG för att harva ihop till rustning vapen från BG.
Tror bestämt det blir en nostalgitripp tillbaka.. kommer väl kanske kännas lite vemodigt då bästa vännen jag spelade ihop med under flera år gick bort för ett tag sedan
Många minnen.
Ett av det starkaste var när jag fick tag i min Arcanite Reaper, den bästa tvåhandade yxan en Warrior kunde ha, innan Alterac Valley släpptes och Grisklubban (The Unstoppable force) kom in i bilden.
Attans vad nervös jag var när jag blev tvungen att lämna över mitt kära guld till en främmande blacksmith (tror det var 80g som togs för jobbet? eller så var det totala priset med reagents). Tänk om han skulle blåsa mig? Kanske skulle han plötsligt sätta sig ned och börja logga ut, eller gå därifrån och låtsas som ingenting? Lyckligtvis för mig var det en hederlig arbetare jag hittat!
Har inte spelat WOW så mycket som alla andra.. men när jag fick tag i en prova på skiva upp till LV10 (vilket sedan fortsatte som vanligt konto) och starta spelet första gången var det verkligen SHIIIIT!. TBC hade nog eller skulle nog komma ut precis. Jag visste inte vad jag vänta mig och hade knappt brytt mig om att kolla upp recensioner eller bilder. Allt jag såg i spelet såg jag första gången. När jag "hitta" Stormwind utan att veta det fanns via tunnelbanan från Ironforge eller bara en sådan sak som de stora Dvärgstatyerna i Vally of the kings. Tyvärr är det såna här upplevelser som aldrig kommer kunna återskapas i andra spel. Nu förväntas man se coola saker i stora spel och det är knappast man rycker på ögonbrynen för det. Men då var det verkligen magiskt.
Minns 40-manna Molten Core där man satt och harvade med ett 56k modem (!!)
Lyckades hålla top 3 damage tack vare ultimate cheeze;
Dubbla Barman's Shanker
(Equip: Your melee attacks have a chance to cause the target to bleed
for 888 damage over 30 sec.)
Sharpening stones för att vässa knivarna
Thistle Tea (Restores 100 energy. 5 Min Cooldown)
Darkmantle Armor set (4 pieces: Chance on melee attack to restore 35 energy)
Kunde mata backstabs tack vare all energy restoration och ingen fattade hur jag kunde hålla så hög skada... ah good times!
I vårt gille fick inte rogues använda shankern då det fanns cap på max antal debuffs en boss kunde ha och det fanns andra debuffs som var bättre. Vet att denna cap togs bort senare men kommer inte ihåg när.
Jag hade väldigt kul med WoW när det var nytt och kanske fram till andra expansionen. Jag spelade på Methods första server (Sylvanas) och de var underhållande att följa. De anordnade en tävling för att bidra till öppnandet i Ahn'qiraj och jag fick två bra BOE items för mitt bidrag som hjälpte några i mitt lilla guild.
Men WoW var lite för beroendeframkallande samtidigt som det var väldigt tidskrävande. Så mitt allra bästa minne är när jag faktiskt slutade och aldrig mer gick tillbaks.
Bästa minnet av min relativt korta wow period är när jag fick ett Quest i stranglethorn.. skulle nacka Nagas för att samla x antal av nått skit.. höll på i flera timmar men det jag skulle ha droppade knappt. Efter ytterligare timmar och kanske 60% klart så gav jag upp. Sålde alla prylar och skickade guldet till random folk. Raderade gubben och kikade aldrig tillbaka. Det räddade min irl tid ordentligt och jag har faktiskt hunnit med mycket nyttigt under några år nu. Tack Nagas!
Haha, minns samma quest. Dropraten var verkligen katastrofal.
Handen upp på alla som skapade sig en Night Elf hunter med långt vitt hår (som första char) och sprang runt och kände sig som Legolas!
Det var alldeles för många sådana vill jag minnas
Min första wow toon var faktiskt en Troll Male Rogue Zuratoba was his name!
Haha, minns samma quest. Dropraten var verkligen katastrofal.
Kommer ihåg ett quest ifrån utanför Booty Bay där man skulle döda nagas (kan vara samma vi pratar om) där de befann sig på botten av havet. Alla hatade questet och tyckte blizzard skulle ändra på det. Jag och min polare (jag spelade Undead Rogue och han Hunter) hade inga problem då han pullade mobsen med sin sköldpadda och undeads hade 300% längre breathing så jag klarade mig utan problem. Men kommer ihåg alla i alliance som dök ner, slog ihjäl en naga och sedan fort som fan tog sig upp till ytan igen för att inte dö... inte så genomtänkt av Blizzard :).
