Starcraft II: det tar sig.

Jag är en Starcraft-noob. Där, jag sade det. Lirade aldrig ettan mer än korta stunder i sällskap av kamrat Mika och Staffan. Tvåan har jag bara sett på avstånd på mässor, aldrig spelat. Därför var det förstås inte överraskande att vår redaktionsträl, Junker Svärd a.k.a. Jakob a.k.a. The Daywalker a.k.a. Ginger Kid, piskade skiten ur mig de första trevande stunderna med spelet härom kvällen. Sedan dess har jag bekantat mig mer ordentligt med betakoden (stabil, flyter bra, uppdateras med tweakar och balanseringar varje natt) - mot datorn närmare bestämt. Man verkar inte kunna justera svårighetsgraden (nån?), vilket tyvärr snabbt gör CPU-matcher lite meningslösa och enformiga - även för en noob. Steget mellan datorn på very easy och mänskligt motstånd är förstås enormt. Därför gissar jag att det blir stryk igen nästa gång jag sätter mig med Jakob eller Emil. Å andra sidan är det som bekant enda sättet att lära sig i ett MP-spel.

Men det tar sig. Nu vinner jag en match mot datorn på en kvart, även om det som sagt inte säger så mycket. Jag började med våra hjälmförsedda människovänner Terran, men Protoss blev tidigt mina favoriter. Starkt infanteri (markenehter för rättrogna) håller fortet länge nog i början till man hunnit få mer deg i kistan för att låta de mer mustiga enheterna beträda slagfältet. Och sen brakar skiten loss.

Vad jag alltid haft lite svårt för med SC och liknande klickeklickstress-spel, är att jag, en saktmodig, taktisk spelare, inte har lust att tokklicka för att dra blod först och irritera med små trupper hit och dit (jag och zerg lirar med andra ord inte så bra, i alla fall inte än). Jag känner inte det lugn och den mysiga känsla jag eftersträvar i ett RTS. Ja, jag vet att det är StarCraft. "Det ska vara så", och jag bör nog tvingas ur mitt skal av inneslutenhet ibland också. De flesta av mina matcher mot datorn har varit snabba, för att jag vet att i stort sett alla andra kommer spela så. Nyss unnade jag mig dock att samla lite mer krut och bebygga sex av banans tio mineral- och gasområden. Sen gick jag in och mörsade, för att göra rent hus på en minut och trettionio sekunder - vilket man lätt närstudera efteråt i den eminenta replayfunktionen. Att se mitt moderskett sakta sväva in över motståndaren och despotiskt skratta åt hans fruktlösa försök att bemöta min intergalaktiska dominans (vaddå ta i?) var skojsigt. Rentav lite mäktigt.

När jag fått huden avpiskad av endera kollega, hör jag av mig här igen. Jag kommer troligtvis också orera om hur det gick för dem när vi lirade Empire i höstas. Men det är en annan historia.

Nedan kan ni njuta, längta och hata, beroende på humör. Mer SC blir det också i aprilnumret.

#blogg