30 dagar av kärlek
Sitter för första gången på många år och läser en recension av ett spel jag ännu inte haft möjlighet att prova (jo, okej, lite i Köln i höstas), och minns plötsligt den STORA nackdelen med att frilansa. Man får inte välja sina spel! Jag får väl gå och köpa <i>Mass Effect 2</i> som alla andra.
Har f ö köpt in mig i <i>Love</i>-betan för ynka €3. Gör det du också, men var beredd på att man får jävligt ont i huvudet av den <b>Monet-liknande</b>, onödigt luddiga grafiken. Var också beredd på att bli skjuten av AI du inte kan se, eftersom de smälter in i landskapet. Ofta. Och på att inte hitta hem till din bas-monolit, eller även om du hittar den, inte kunna ta dig upp till den eftersom någon idiot sänkt alla mark runtomkring så att du inte kan se den längre. Eller vara helt ensam på en server, när AI:n anfaller basen och/eller hela världen blir översvämmad och allt dör. Och så tydligt som på bilden ovan blir det aldrig, världen är inte vidsträckta slätter och höga berg, snarare datorgenererade fraktallandskap med skyhöga pelare åtskilda av bråddjup med dödligt vatten i botten. Att ta sig fram genom den är mer en fråga om tur än skicklighet, åtminstone tills någon bygger vägar, broar och annat nära sin bas.
Ändå har det här spelet något visst, något som gör att jag vill försöka igen... Att bygga en bas kring sin monolit, samla vapen och verktyg och snygga till terrängen med komplett främlingar har sin charm. Men snälla, MÅSTE fienderna vara <b>otydliga, flimrande blobbar som skjuter otydliga, flimrande blobbar på spelarnas otydliga, flimrande blobbar mot en bakgrund av otydliga, flimrande blobbar</b>? Konstnärlighet är inte allt, det måste faktiskt vara lite, lite spelbart också.
(Ja, jag vet att jag tvingades spela Bayonetta - recenserade det för TT Spektra, till och med. Och det var rätt så kul. Vem sade att man inte kan lära gamla hundar nya tricks?)