Starfield, Starfield, överallt Starfield. Redfall får ursäkta men det blev under våren "det där spelet" som kunde hjälpa mig pinpointa datumet för årets (årtiondets?) sci-fi-spektakel. När Redfall ringade in 2 maj tänkte jag således mer på vad det kunde innebära för Starfield.
"När studion bakom Dishonored, Deathloop och Prey utvecklar, ja, då spelar vi"
Det säger mer om magnituden hos "Skyrim i rymden" än Redfalls litenhet. För det är ingen liten grej. Tvärtom, det är Arkanes första renodlade spel som fullvärdig medlem i Xbox-familjen. Och när studion bakom Dishonored, Deathloop och Prey utvecklar, ja, då spelar vi. Gammalt djungelordspråk. Vad som också är sant är att Arkane inte är världsbäst på att förklara sina uspar på förhand. För uspar finns alltid, det är ju en del av Arkane-dna:t.
Efter ungefär nittio minuter med Redfall är läget dock förbryllat. Problemet är inte att det känns dåligt, utan att jag inte känner så mycket. Jag rycker på axlarna och går vidare.
Och är det något Arkanes titlar aldrig är så är det trötta axelryckningar.
Telekinesi finns inte, sägs det. Men säg det till Layla.
I staden Redfall möts verklighet och fiktion.
Pålar. Vilken grej!
Man ska såklart akta sig för att dra förhastade slutsatser efter en nittio minuter lång aptitretare, men det hade också varit mumma om aptiten retats mer än så här. Jag tror mitt problem här och nu var hur ensamt Redfall kändes. Den titulära staden är förhållandevis öde. Den har definitivt rätt Massachusetts-småstadskänsla med vindpinade träd och idylliska trähus men jag tvingas vandra långa sträckor innan jag springer in i en fientlig soldatskock.
En känsla jag inte heller kan skaka av mig är att detta bör spelas i co-op. Jag spelar alltså ensam som Layla, men nog hade jag önskat mig sällskap av, säg, sniperveteranen Jacob eller uppfinnar-Devinder. Nåväl, Laylas unika förmåga är ett plåster på såren då hon (när en mätare laddats upp) kan kalla på sin vampyriska expojkvän som hjälper till att skapa kaos.
Betydligt oftare får jag nyttja Laylas telekinesi för att påkalla en paraplylik sköld som inte bara stoppar kulor utan kan skjutas iväg för att slå omkull fienderna. Möjligheten att göra superhopp i slow-mo blev jag inte riktigt kompis med, snarare kände jag mig utsatt när jag svävade likt en levande lerduva. I co-op tror jag den här "hiss"-förmågan får ett bättre syfte och känslan är att Redfall främst är ett co-op-spel. Oavsett vad PR-surret säger.
"Jag tror mitt problem här och nu var hur ensamt Redfall kändes"
Mitt huvudmål för dagen är en herrgård i utkanten av Redfall, på en ensligt belägen klippa. Det här är Arkanes första öppna värld. Den känns spontant inte enorm (vilket inte behöver vara ett minus, snarare tvärtom) men jag ramlar såklart ändå in i sidouppdrag. Jag skaffar mig en extra bas där jag kan tanka energi och även låsa upp ytterligare checkpoints.
Staden sätter som sagt stämningen och när jag når piren ser jag hur en enorm flodvåg frusit i tiden men fortsätter hänga illavarslande över Redfall. Blodröd dimma finns, men det känns näppeligen som nästa grafiska Arkane-generation. Tekniskt sett funkar det, men jag vill ha mer.
Det är å andra sidan inte de grafiska musklerna som flexar mest på Arkanes kropp.
Ju mer kaos jag skapar desto snabbare fylls en mätare, vilken slutligen släpper lös en slags supervampyr. Om underhuggarna känns mer som kanonmat är "vamparna" andra slags bestar. The Rock, som den här snubben heter, gör skäl för sitt namn med sin tyngd. Världen är dock fylld av andra vampyrer. Snabbare och betydligt stryktåligare än underhuggarna. Dessutom med blodiga tricks som mer en gång fick mig att bita i gräset. Här är spelet något på spåren.
Vi står mitt i katastrofen, men det finns alltid tid för klotter.
Strålande.
Stealth är en rimlig väg. Såklart, för det är ju Arkane!
Väl framme vid målet, herrgården, fullkomligen kryllar det av vampyrer. Sådana vars synfält fungerar som faktiska strålkastare (stealth är en lösning) och andra som svävar högt ovanför och inne i huset. Att försvaga med automatkarbinen för att sedan påla dem är en rimlig väg, en annan (tillfredsställande) är att skjuta dem med min eldiga pistol och se dem brinna upp.
Herrgården ruvar också på en och annan storytwist, som vi inte ska spoila idag, men det är skönt att känna ett större djup efter den lite platta staden. Att få möta monster som kalasar på skuldkänslor och bokstavligen vrida ut och in på huset för att komma närmare sanningen.
Jag vill lita på Arkane. Studions track record är kittlande och det kan krävas mer speltid än så här för att klicka med Redfall. Det, och gissar jag ett par co-op-kompisar. Det är den biten plus den öppna världen som sticker ut för Arkane. Hoppas inte de tagit sig vatten över huvudet.
Eller blod.
Fotnot: Testat på pc. Redfall släpps 2 maj till pc och Xbox Series X|S, dessutom via Game Pass.
