Det måste vara jobbigt att vara en dvärg i Warhammer-världen. Att varje vaken stund älta över varje oförrätt som någonsin begåtts mot dig, ditt skägg, din granne, eller vilken annan dvärg som helst och sedan skriva ner allt med blod i en gammal bok. Stackars tjuriga dvärgar, och stackars kung Thorgrim Grudgebearer som måste hålla koll på alla inlägg, tänker jag – och det är inte utan att det börjar tåras lite i ögonen på mig. Sedan får jag se något som detta, och ta mig fanken om jag inte vill vara en Warhammerdvärg i nästa liv.
Det är nämligen första gången #Creative Assembly låter någon annan än de själva spela #Total War: Warhammer och framför mig, helt i min kontroll, står några av de mest ståtliga varelser jag sett under mina knappt tjugofem år. Gubben Grudgebearer själv och hans här på ett och ett halv tusen guldskimrande dvärgar har i en queststrid överfallits av en många gånger större hord av Greenskins, och det är mitt jobb att avvärja ett anfall från alla håll i en (med Total War-mått mätt) smal underjordisk tunnel. Mark Sutherns förklarar för mig hur tunnlarna inkorporeras i spelet.
Vem har sagt att monsterspindlar inte kan photobomba?
– Det finns något som kallas underways, så vissa lag kommer kunna använda dem från olika platser på kampanjkartan. Det är en genväg, typ som järnvägarna i Fall of the Samurai, men samtidigt lite av en riskfaktor, för du kan när som helst bli överfallen av andra arméer.
Den där vätten är från vettet!
Medan deras huvudarmé, i samma storleksordning som min egen och ledd av en goblinshaman och en jättelik Arachnarok, närmar sig rakt framifrån väller mindre styrkor in från en bro till höger, en grottöppning till vänster och tunneln bakom mig.
Jag hade intagit en försvarsställning på en knappt tio meter hög kulle i banans bakre del, den enda försvarbara position jag kunde hitta, och riktade i tur och ordning mina många musköter, kanoner, armborst och eldkastare (!) mot anfallande vättar och spindelryttare. Ett tag såg det nästan ut som att formationen skulle hålla och Al Bickham, som slagit vad om att jag inte skulle kunna klara striden på Hard under mitt första försök, tittade nervöst på.
Multiplayerläget kommer fungera som i tidigare installationer. Co-op-kampanj för två spelare och strider för betydligt fler.
Han behövde däremot inte vara nervös länge, för medan mitt närstridsinfanteri höll frontlinjen närmade sig en jätte och ett tjugotal troll bakifrån. Mina två hjälteenheter, Grudgebearer själv och en ”Thane” (tänk Champion från #Rome II och #Attila, men skäggigare) var fullt upptagna med att med yxor och hammare dela ut rättvist fördelad hämnd bland vättarnas närstridstrupper, och var inte sugna på att sluta inom en nära förestående framtid. Jag började vända på mitt artilleri, för nog borde ett par kanonkulor kunna sätta stopp även för en jätte, men jag såg snabbt att det gick alltför långsamt. De skulle hinna fram.
