När #Starbreeze gör ett #Syndicate för 2010-talet och tar skuttet från fågel- till förstapersonsperspektiv var det givet att tangentbordskrigare världen över skulle rasa mot Uppsalautvecklaren. Men när man rasar för rasandets skull missar man ofta saker. Ibland viktiga saker. Som att det faktiskt finns en tanke bakom att omstarten av #Bullfrogs klassiker kommer till oss i skepnaden av ett fps.
Jag har spelat en timme och sett ljuset. Med det sagt är insikten om fps-Syndicates potentiella storhet allt annat än omedelbar. Den första halvtimmen verkar ett förvirrat Starbreeze snarast ha delat näthatarnas snurrande kompass och sönderrivna karta. Det börjar som i trailern. Storföretaget Eurocorps stjärnagent Miles Kilo (du) hoppar ut ur en helikopter och landar med pose. Du är här för att sno ett högteknologiskt chip från det rivaliserande Aspari.
Året är 2069 och Matrix-modet har fortfarande inte dött skämsdöden? Fan.
Företagskomplexet målas sakta men säkert blodrött medan jag springer, duckar och skjuter mig genom det. Inom loppet av två minuter har utvecklarna bakom #Riddick och #The Darkness hunnit sticka både vapen, augmented reality-info och hacks i mina nävar. Dart6-chipet i Miles nacke låter mig sakta ned tiden och hacka mig in i motståndarnas egna kiselgömmor. Med breaching, som det realtidsbaserade datorintrånget kallas, får jag mina fiender att ömsom vända sig mot varandra, ömsom utföra ofrivilligt seppuku. Men Kilos verktygslåda känns i mina nävar otymplig, mina inledande försök att hacka och skjuta samtidigt tafatta.
Stundom glimtar spelet till. Vid en skjutbana plockar jag upp ett gaussgevär (en av flera flörtar med originalspelen) och actionmomentet lägger i en ny växel. Genom att låsa på mina mål böjer jag salvor runt hörn, gigantiska krukor och pelare. Jag kommer på mig själv med att ha kul. Efter en stund är jag ute i det ljusa igen och ställs mot några svävande drönare vars brandväggar kräver att jag hackar dem för att mina kulor ska bita mot deras pansar.
Vid första anblick: too much. Vid andra: briljant action.
Med dessa kommer känslan av sitta på en bunt dyra verktyg men inte veta hur jag ska använda dem tillbaka. Kampen mot kontrollen känns som att spela gitarr första gången: jag trycker hårt, på fel ställen och min tajming är helt off. Sekunderna i slow-motion-läget är dyrbara och tycks aldrig vara tillräckligt många för att jag ska hinna göra det jag vill. Bakom hörnet dyker plötsligt ett skepp upp. Explosioner. Farkosten kraschar mot mig och skärmen blir svart. Var det här allt?
Starbreeze nya växer på dig
Det är först under min andra genomspelning som jag förstår att det faktiskt döljer sig någonting annat bakom den slöja av transhumanism, Matrix-fetischism och förstärkt verklighet som fått internet att rasa mot en "dum kopia av #Deus Ex". Syndicate handlar, i skarp kontrast till #Eidos Montreals alster, om att kasta sig huvudstupa in i striden. Och det är här, när jag börjar känna mig mer bekväm med att använda breaching och dart6, som ett helt nytt spel uppenbarar sig.
