Science fiction är ett utmärkt verktyg för att berätta om både existentiella, politiska och sociala spörsmål på fantasifulla och spännande vis. Eller för gammal hederlig spänning, förstås. Särskilt deprimerande, regnvåta framtidsdystopier tycks vi aldrig riktigt få nog av.
Efter händelserna i förra spelet, #Deus Ex: Human Revolution, har Adam Jensen börjat på ny kula och är numera en del av en specialstyrka inom Interpol, som bekämpar terrorism. Samtidigt jobbar han också i hemlighet för Juggernaut-kollektivet – ett nätverk som i hemlighet bekämpar Illuiminatis korruption.
I spelets inledning går ett uppdrag väldigt fel. Jensen överlever blodbadet, men befinner sig plötsligt i ett prekärt läge. Myndigheterna skyller på en grupp som kämpar för augmenterades rättigheter, och Jensen skickas in för att undersöka. Snart inser han att något stort är i görningen.
Riktigt roliga strider när Adam Jensen bråkar med meningsmotståndare.
Deus Ex-spelen har alltid intresserat sig för gränserna mellan människa och maskin, och vad mekaniska implantat skulle kunna resultera i för politiska konsekvenser. I #Deus Ex: Mankind Divided fortsätter #Eidos Montreal på den inslagna banan, men det är inte alls ett så politiskt sprängkraftigt spel som förhandspratet kanske skvallrat om. Det är tvärtom riktigt tamt på den punkten. Som tur är briljerar spelet på andra plan.
[center]Ingen politisk sprängkraft[/center]
På sätt och vis är det nästan tacksamt att Mankind Divided inte försöker sig på att säga så mycket om politiskt sprängkraftiga ämnen, med tanke på att reklamkampanjerna bland annat har slängt sig med billiga referenser till apartheid och black lives matter-rörelsen. Just den sortens övertydliga, missriktade och predikande allegorier kan lätt sänka en science fiction-värld och reducera den till en genomskinlig kuliss. Men visst är det synd att spelet i slutänden inte har något att säga om de i grund och botten engagerande och komplicerade teman det tar upp, från post-humanism till fördomar och polisbrutalitet.
Elaka polisen 2.0.
Efter händelserna i Human Revolution är mänskligheten delad i två läger, där människor med mekaniska implantat är fruktade och avskydda av resten av befolkningen. Av och till stannas du upp av poliser vid kontrollpunkter. De agerar hotfullt och visar gärna upp sin avsky för dig och andra så kallade augmenteds (människor med mekaniska implantat). Men det vidareutvecklas inte på ett meningsfullt vis. Det finns en intressant konflikt att utforska här, där de med implantat närmast ses som artförrädare och bland annat skapar obalans i konkurrensen på arbetsmarknaden. Men den här konflikten, och striden om vad mänskligheten är eller bör vara nämns som hastigast mest i förbifarten. Det enda som egentligen går att utröna av spelets narrativ är självklarheter som att förtryck, hat och våld inte är vidare trevligt.
