Jag har väldigt svårt för öppna världar och tappar oftast fokus. Om det beror på mig som person eller spelen, det låter jag vara osagt. Spel som GTA V och Red Dead Redemption är dock undantagen. De har ett intressant narrativ och ser alltid till att spelglädjen är på topp. Just Cause 4 försöker locka mig med spektakulära explosioner och stunts, men i berättande saknas det mycket.
I berättande saknas det mycket.
Precis som i tidigare delar av serien kontrollerar du Rico Rodriguez, en agent vars specialitet är att störta diktaturer i latinamerika med omnejd. Det gör han förhållandevis bra och till sin hjälp har han sin fallskärm, en gripklo och wingsuit. Du är alltså inte särskilt bunden till fordon, vilket är skönt om du lyckats krascha din lamborghini-kopia mot en bergvägg. Gripklon har i den här fjärde delen fått sig en rätt intressant uppgradering i form av ballonger du kan fästa på allt från människor till stridsvagnar. En intressant funktion som öppnar upp för en helt ny värld av kaos och oreda.
Kaos i all ära, men det krävs mer än bara en sandlåda att leka runt i för att jag ska investera min dyrbara tid och på den punkten lyckas Avalanche Studios ganska väl. Berättelsen om hur den militäristiska organisationen Black Hand tagit kontrollen över den vackra ön Solís är inte särskilt intressant, men gameplaymässigt får de mig på kroken direkt.
Gameplaymässigt får de mig på kroken direkt
Ön är indelad i en mängd områden som du tillsammans med Army of Chaos ska ta över. Genom att själv skapa kaos får du tillgång till soldater som sedan kan ta över olika områden och därmed låsa upp nya möjligheter med vapen och fordon. Det bjuds även på olika klimat baserat på var du befinner dig. Sedan kryddas detta lite extra med att Black Hand skapat maskiner för att kontrollera vädret. Du skulle kunna säga att Just Cause 4 fångar essensen av en svensk sommardag med allt från stekhet öken till snöoväder.
Lika många rätt som Avalanche Studios gjort med Just Cause 4, hittar vi fel att klaga på. Det är ett opolerat spel med en mängd olika buggar. Saker som flyter ovanför marken, en AI som tappar spåret allt för ofta och fiendesoldater som dyker upp ur tomma intet. Inget är dock så irriterande som när du precis klarat ett av alla tidsbaserade uppdrag och du hör det där oroväckande ljudet av ett varningsmeddelande. Det är mer en regel än ett undantag att du får en krasch per spelsession och det är ett under att jag inte lade ner efter tredje kraschen. Vi får väl ändå ge New York-studion att de levererat en rolig titel, som får mig att, trots denna stora miss, återvända.
Uppdragen är dock inte en del av det roliga, utan mer resan till och från. Avalanche Studios har en förkärlek till tidsbaserade mål där det oftast handlar om att trycka på kontrollpaneler som är utspridda över ett område. Det blir rätt tjatigt och med tanke på hur lite kärlek de lagt på manus, är det enda incitamentet att du låser upp nya häftiga saker att leka med. Vilket förvisso är okej det med.
Just Cause 4 och ön Solís är inte den dundersuccé jag hade hoppats på, men det är ändå ett spel jag kommer ha glädje över ett bra tag framöver. Möjligheten finns att snabbt förflytta sig mellan erövrade områden på kartan, men jag väljer den långa vägen och tar hellre en snabb bil eller kapar ett flygplan. Det om något är ett plus jag inte kan bortse från. Jag är en otålig spelare, men här tar jag min tid.
jag väljer den långa vägen och tar hellre en snabb bil eller kapar ett flygplan.
Det är klart att det är en framstressad produkt, när man tittar på alla buggar och manus, men det finns mycket hjärta och själ i miljöerna. Lika gärna som jag vill spränga allt jag ser, lika gärna vill jag sätta mig på en av bergstopparna med en kall Corona i handen och blicka ut över det vackra landskapet. Det går inte att förneka hur varm i kroppen jag blir över att skapa stora explosioner, för här har Avalanche verkligen lyckats. Saker sprängs på de vackraste av sätt och inget kan lugna en gammal spelkritiker på samma sätt som en bra jävla explosion. Men ja, en kall Corona i paradismiljö funkar förvisso alltid det med. Till nästa del önskar jag mig bara ett ordentligt manus och en ny huvudkaraktär.
