Fingertoppskänsla är en svår grej. En del har det, andra har det inte. #Rayman Jungle Run hade det. Som en insiktsfull läsare uttryckte det: "Jungle Run springer ärevarv runt de andra mobilspelen". Men det var mer än så, för Jungle Run gjorde det som borde vara omöjligt och sprang också bort från #Rayman Origins stora skugga. Det sprang på egna ben för egen maskin och omfamnade de smarta telefonernas och surfplattornas kontrollbegränsningar.
Du som inte kan få nog kan spela om favoritbanorna i ett hardcore-läge. Gör det.
Den där djungeln var så lätt att förlora sig i. Visst, många platser var bildliga kopior av varandra, det hade inte speciellt många konster i bakfickan men ändå var det en smärre glädjechock att springa, hoppa och slå sig fram. Det fanns en knivskarp rytm i de olika momenten, jag flöt fram genom djungeln och slängdes mellan ytterligheter. Det var hårt men alltid rättvist, hisnande men aldrig åksjukt. Det hade det.
Korvar, bakverk och en jämntjock soppa
#Rayman Fiesta Run har inte det. En insikt som vid första anblick är förbluffande. För här finns mångfalden av miljöer: innanmäten av monster, kök direkt tagna från helvetet och banor bestående av stora bakverk. Rayman studsar på korvar, in och ut ur bakgrunden, glider nerför isbackar och dyker i kristallklara sjöar. Men trots att jag rusar förbi jordgubbar, donuts och lär mig nya konster som simning och får förmågan att bli liten finns inte samma fingertoppskänsla i hantverket.
Plattformsspel, oavsett om de bygger på precis kontroll eller automatiserad löpning, är beroende av bra bandesign. Fiesta Run har det – ibland. Ibland rusar det framåt med rasande raffinerad rytm och är snudd på fantastisk. Och det får kroppen att genomsyras av ren glädje.
Fiesta Run blandar plattformshimlar med trial and error-helveten.
Men ofta är det orättvist. Utan någon pardon kastas jag in i taggiga monster och drunknar i lavavågor, tvingas bit för bit lära mig banorna och går miste om föregångarens känsla för rytm. Det borde lutat sig mer mot reflexer än minnen. Och där mästerliga #Rayman Legends den här hösten alltid – verkligen alltid – får mig på gott humör är det ibland precis tvärtom med Rayman Fiesta Run. Det blir en trial and error-soppa, som bitvis är svårsmält. Soppan är dessutom rätt jämntjock.
Ändå finns det mycket att tycka om: den visuella smällkaramellen, de banor som är fantastiska och musiken som är som en oförfalskad fiesta. Herregud, den är så bra. De banor jag tycker om kan jag återvända till i ett slags hardcore-läge, vilket är ett kärt besvär. Fiesta Run har dessutom en bastant världskarta, något som Legends saknade. Tyvärr är mycket av kartans innehåll orytmiskt och ovärdigt spelets träffsäkra höjdpunkter.
