Vissa saker gillar jag utan att förstå varför. Som achievements och troféer. Tingeltangel som förnuftet vill fnysa åt, men som känslan suckar belåtet över. Jag har fått det förklarat för mig att det är lite fult att vara en sån som samlar på achievements, men då får jag väl vara ful. Inga problem. Låt mig vara! Låt mig få sitta i stillhet under min korkek och polera pokalerna.

Men (och här hindrar jag mig mitt i rörelsen med putsduken), varför är det på detta viset?

"De gör mig stolt. De finns kvar"

Det enkla svaret hade varit snabba kickar, och det är väl lite därför achievements anses vara fult. Ungefär som att McDonald's är fult och finkrog är, just det, fint. Men när jag rannsakar mig själv är det inte kickarna jag söker utan nåt mer långsiktigt. Det låter kanske fånigt (som sagt: låt mig vara!) men för mig handlar achievements om en slags symbol som finns kvar långt efter spelet plockats bort från hårddisken och sparfilerna raderats. Jag har varit där.

Jag har klarat Lingering Will, den där hemliga superbossen i Kingdom Hearts 2. Som jag slet! Som jag levlade! När den där Playstation-trofén till sist poppade var det en omedelbar egokick. Pokalen må vara digital men jag föreställer mig att den alltid kommer att finnas kvar.

Sigrún! En boss som kräver sin gamer. Seger belönas såklart med en trofé!

Inför God of War Ragnarök återvände jag till 2018 års mjuka reboot för en hård jakt på de sista troféerna. Att dräpa de sista valkyrorna med Sigrún i spetsen var en påfrestning. Ändå var allt värt det när guld- och platinapokalen trillade in. De gör mig stolt. De finns kvar.

De är en slags sport för mig. En krydda som gör att jag går en extra mil i vissa titlar.

Sedan är det ju så fiffigt att debatten om achievement-jaktens vara eller icke vara är ganska onödig. Det går ju att stänga av alla slags notifikationer. Om jakten känns banal eller fruktlös kan du skita i den och så får pokaler och troféer mest ticka på i stillhet under huven. Då blir de harmlösa samtidigt som de finns som alternativ för oss som triggas av jakten.

Vissa achievements är viktigare än andra.

Mina jaktsäsonger går upp och ner. Var sak har också sin plats och i spel som exempelvis Telltales The Walking Dead känns achievements tämligen trivialt. Där kan de hurtiga notifieringarna rentav sticka i ögonen. Bryta berättelsens magi.

Spel har också mer eller mindre genomtänkta achievements och har de inte någon form av stolthet knutna till sig rycker på axlarna. De åker inte upp i hyllan utan stuvas djupt in i garderoben. Att utvecklare tvingas implementera achievements gynnar knappast jakten – för det märks när de tryckts in pliktskyldigt.

Men jag får trots allt erkänna för mig själv att jag är en achievement-jägare. Jag tycker om att bestiga de här bergen, även om det finns ännu högre att bestiga bakom alptoppen. Och det tycker jag är toppen! En ny jakt börjar, och beviset för den tidigare finns ju alltid kvar.

*Achievement unlocked! Read an "FZ-krönika" to the very end.*