Ingrid har fått nog. En särskilt jobbig fiende envisas med att kalla in förstärkningar gång på gång, utan att vi får chansen att sänka grisen. Men nu gör alltså Ingrid till sist ett ryck. Med hjälp av en allierad får hon lite extra drag under galoscherna, springer rakt genom brinnande olja, och sparkar den besvärliga fienden ner från bryggan rätt ner i det becksvarta vattnet. Ingrid är bra på det viset. Hon må se ut att väga ungefär lika lätt som en fjäder, men lägger aldrig fingrarna emellan och slår hårdare än de flesta. Ingrid är inte att leka med.
"Fienderna har en gemensam nämnare: de är ganska blåsta"
The Lamplighters League är Harebrained Schemes nya turordningsbaserade strategispel. Jag älskar både deras Shadowun-spel och Battletech. Det förra för det fenomenala berättandet och atmosfären, det senare för världsbygget och den intrikata strategin som ligger i att bygga enorma robotar och skicka ut dem i strid. Lamplighters Leagues främsta styrka är istället ensemblen. Men till skillnad från Harebraineds övriga spel, som har sina skavanker, blir det en märkbart tung börda för karaktärerna att bära hela spelet på sina axlar när bristerna hopar sig. Vi återkommer till det.
Harebrained målar upp en estetiskt tilltalande noir-atmosfär, som osar 40-tal (vissa fiender ser inte så lite ut som nazisoldater) men med ett rejält stänk av ockultism och mysticism. Med tiden får man slåss mot både stora, kloförsedda monster, mumier och brinnande zombier. Det är en ganska eklektisk skara fiender, som emellertid har en gemensam nämnare: de är ganska blåsta.
Skjut först och fråga helst inte alls.
Nazivibbarna är tydliga.
Utmaningen i Lamplighters League handlar mer om att hantera mängden fiender (eller mängden hälsa, för en del tål onödigt mycket) samt hålla reda på deras olika attacker, snarare än att överlista deras inte så briljanta taktik. För det mesta är balansen ändå okej. Med tiden, när starkare fiender som Summoners dyker upp (mumier som tål mycket och envisas med att kalla in förstärkningar hela tiden), kan det bli frustrerande. Inte nödvändigtvis för svårt – men enerverande, när striderna bara drar ut på tiden alltför länge.
En frustration som förstärks av att uppdragen är väldigt repetitiva. Precis som brukligt i genren (Xcom gör exakt samma sak) finns det en uppsättning uppdrag, fiender och miljöer som roteras. Problemet är att banorna i Lamplighters League är ganska trist designade och erbjuder ganska få taktiska möjligheter bortom att hitta bra skydd. Dessutom: de olika uppdragstyperna spelas i princip på samma sätt. Med en riktigt stark grundmekanik är detta inte lika viktigt. Då vill man ju bara spela uppdrag på uppdrag, men Lamplighters League snubblar lite på den biten.
De turordningsbaserade striderna är ändå roliga, trots vissa irritationsmoment. Åtminstone ett tag. De olika karaktärerna har helt olika förmågor i strid, vilket gör dem roliga att experimentera och leka med. Ovan nämnda Ingrid, till exempel, får möjligheten att röra sig igen om hon lyckas slå ihjäl en fiende med sina stenhårda nävar, medan lönnmördaren Celestine kan stressa upp fiender så att de blir lättare att döda, och Eddie har två pistoler som han kan skjuta på två olika mål med. För att nämna några få. De är alla väldigt charmiga, även om det gärna blir så att du fastnar för en trio som du använder mest hela tiden och lägger alla uppgraderingspoäng på, vilket är synd i ett spel då galleriet med karaktärer är den största styrkan.
"Smygandet är verkligen inte bra"
Spelet lånar också mycket från Mutant Year Zero och blandar realtidssmygande med taktiska strider – smygandet är verkligen inte bra. Utanför de turordningsbaserade striderna är karaktärerna emellertid klart mindre unika. Alla har några så kallade "takedown"-förmågor som de kan använda ett visst antal gånger. Ingrid kan rusa fram och knocka alla fiender i sin väg, medan Eddie kan kasta ut minor. Men de här förmågorna överlappar, så flera karaktärer har minor och flera har samma attack som Ingrid. Dessutom är de väldigt opålitliga. Det är svårt att avgöra hur snabbt en fiende kommer upptäcka en och starkare fiender påverkas inte alls av takedown-förmågor. Lägg till detta väldigt fippliga och oprecisa kontroller, särskilt om man spelar med tangentbord och mus, och resultatet blir att jag sällan orkar bry mig om smygandet. Enklast är att placera ut sina karaktärer och sedan kanske fälla en eller två av dem innan man bara aktiverar det turordningsbaserade läget och får det överstökat.
En tillfredsställande känsla.
Världen är ditt ostron!
Det finns mer mekanik, som olika kort du kan få för att ge dina karaktärer förmågor eller bonusar. Det finns även en stressmekanik som drabbar både dig och dina fiender. Om en fiende blir stressad kan du utföra en specialattack mot dem som ofta dödar direkt. Om någon blir för stressad, däremot, kan denna drabbas av åkommor som gör dem obrukbara i ett antal uppdrag. Är det Ingrid – bäst i spelet! – kan det vara smått förödande. Det finns även en världskarta där du väljer ditt nästa uppdrag. Där finns ofta både huvuduppdrag att göra, plus diverse dussinuppdrag som du mest tar dig an för att få resurser och uppgraderingar, samt hålla de tre fiendefraktionerna i schack. Det blir med andra ord en del grinding, bara för att motarbeta en fraktion eller för att levla upp en karaktär ytterligare. Och eftersom spelet redan känns repetitivt känns detta mer som ett tradigt grovgöra snarare än ett roligt samlande och levlande.
"En utvecklare jag vet kan så mycket bättre"
I slutänden så hänger allt på hur kul du tycker att de turordningsbaserade striderna är, samt hur karaktärernas charm fångar dig. För bortom de två styrkorna kämpar Lamplighters League som en flimrande glödlampa. För egen del räcker det en bit, men designmässiga och tekniska skavanker (spelets framerate är allt annat än stabil), drar ner helhetsintrycket mer och mer. I slutänden känns det som att det saknas en tillfredsställande helhet. Till saken hör ju också mina personliga förväntningar på en utvecklare som gjort så bra spel tidigare. För någon som inte har några vidare förväntningar kanske Lamplighters League snarare kan framstå som en oväntad överraskning, snarare än en besvikelse och ett mellanspel från en utvecklare jag vet kan så mycket bättre.
Fotnot: Avser pc-versionen, spelet är även släppt till Xbox-konsolerna (och Game Pass).
