I denna alternativa tolkning av den vilda västern spelar jag som Jesse Rentier. Han är arvtagare till chefspositionen på Renier Institute, ett hemligt vampyjagarsällsskap som leds av Jesses pappa, William Rentier. Ett mörkt hot har fått växa under en längre tid och hotar nu världen. Som Jesse är jag den sista försvarslinjen mellan Amerikas undergång och fortsatta existens. Här finns ingen tid för smidig diplomati, det är blodigt våld som gäller!
Det är egentligen allt du behöver veta. Kampanjen som sträcker sig över 12–14 timmar är ingen minnesvärd historia, även om de flesta av röstskådisarna gör jobbet bra och mellansekvenserna håller sig kortfattade.
Miljörörelsen hade en del att göra på 1800-talet också.
"Den sista försvarslinjen mellan Amerikas undergång och fortsatta existens"
Våldet i Evil West kommer i många olika former. I min arsenal har jag en överdimensionerad järnhandske gjord för närstrid, som även kan skicka fiender upp i luften. Den kan uppgraderas med elektriska förmågor en bit in i kampanjen. Andra vapen är en maffig revolver, ett gevär och några till jag inte tänker nämna, utan dessa får du upptäcka själv. Genom att kombinera järnhandsken med olika vapen går det att jonglera fiender, bryta deras sköldar eller skicka dem flygande in en klassisk exploderande röd tunna. Tajma en blockering i rätt ögonblick och det ger en öppning för att dela ut extra mycket stryk. Spelets fightingsystem bryter ingen ny mark, men är välgjort och kräver inga onaturliga fingersättningar.
Evil West är brutalt, slafsigt och blodigt, och även om fiendevariationen inte är enorm så är varje strid underhållande och jag testar hela tiden nya varianter på hur jag komponerar nästa massaker. Varje karaktärsnivå öppnar upp perks-listan vilket ger fler möjligheter till specialattacker och annat nödvändigt för att vara en så effektiv mördarmaskin som möjligt. Spelvalutan, enkelt namngiven ”bucks”, används för att göra vapnen bättre.
Resan mellan striderna är var Evil West tar ett snedsteg ned i den sörjiga gyttjan. Den linjära upplevelsen håller mig hårt i handen och de få steg jag tar från den utstakade vägen ger inte mer än en kista eller lite mer bucks. Flytta en tågvagn, använd den för att hoppa upp till kanten eller dra i två spakar för att öppna en grind. Sysslorna mellan de actionladdade striderna är bleka transportsträckor som inte erbjuder någon spänning alls. Här finns inget plattformande, utan det är bara att springa i olika väderstreck så att cowboybootsens hälsporrar ryker medan jag närmar mig nästa omgång av monster att pulverisera.
"Det funkar dåligt i 30 fps"
Evil West är primärt designat som en single player-upplevelse, men erbjuder också möjligheten att röja runt bland vampyrer och annat otyg med en polare i co-op-mode. Spelet skalar då upp saker som fiendernas hälsa och skademängd för att balansera spelupplevelsen. Spelets performance-läge erbjuder 1080p i 60 fps, medan quality mode erbjuder 4K, 30 fps. Min dom är följande: Evil West är inte värt att spela en sekund i quality-läget.
Detta är ett spel som kräver relativt snabba reflexer och där varje strid handlar om att utnyttja hela sin arsenal samtidigt det ska rullas omkring och tajma blockeringar. Det funkar dåligt i 30 fps. Jag försökte. Så gör inte mitt misstag, utan ställ in performance-läget vid start. Och se aldrig tillbaka.
There will be blood.
Annars är Evil West ett spel som finner nöje i de små sakerna i livet. Att se till att vampyrer och demoner exploderar i fontäner av blod från välriktade slag med en sprakande järnhandske blir aldrig gammalt. Stora puffror får regissera en makaber masslakt av monster i hektiska strider som bjuder på en rejäl utmaning.
Det som drar ned helhetsintrycket är det extremt linjära och repetitiva upplägget som blottar spelets svagheter redan efter ett par timmar in i kampanjen. Den tråkiga dra-i-en-spak-här-och-där-mekaniken och knuffandet av tågvagnar vägs dock upp av roliga, hektiska och härliga strider som erbjuder en kreativ palett av olika och framförallt våldsamma lösningar för att bekämpa ondskans makter.
