Jag kommer aldrig se på en bärfis på samma sätt igen. Enorma kolosser som inte bara nöjer sig med att försöka bita ihjäl stackars Pete (en av fyra möjliga protagonister, och den jag valde) utan dessutom har fräckheten att försöka avliva ungen med sina egna fisar likt en nyckfull morbror. Här dock med dödlig utgång. Det vill till att hålla tungan rätt i mun - och framför allt munnen stängd - när jag förtvivlat försöker peta ihjäl bärfisen med min patetiska ursäkt till spjut. Men så småningom får jag momentum och ser dess hälsomätare gå mot noll. Plötsligt blir jag istället mer eller mindre blind och ser resten av min egen hälsa försvinna. Två bärfisar till har dykt upp. Ridå.
"Jag kommer aldrig se på en bärfis på samma sätt igen"
Nu går jag händelserna lite i förväg, men det är så här hårt livet i Grounded är bortom den gulliga, inbjudande ytan. Av okänd anledning har Pete råkat ut för samma behandling som barnen i Älskling, jag krympte barnen och finner sig i spelets inledning i en okänd villaträdgård. En trädgård som lika gärna hade kunnat vara en kontinent då Pete numera är ungefär en centimeter lång och inte har en aning om hur det gått till eller vad han gör här. Följdaktligen blir hans - min - uppgift att ta reda på vad som hänt och framför allt hitta ett sätt att återgå till normal storlek igen.
Världen som Obsidian har byggt upp i Grounded är smått fantastisk. Premissen är i sig en uppenbar uppmaning till utvecklingsteamet att låta kreativiteten flöda och man har inte hållit igen. Gräsmattan är en skog där individuella grässtrån agerar träd. Diverse leksaker och skräp som hamnat i trädgården utgör enorma monument och riktmärken. Spadar och krattor blir till långa, enorma broar för Pete att ta sig till nya marker med och en omkullvält grill har bildat ett helveteslandskap som mer påminner om ett vulkanutbrott än något annat. Grounded mer eller mindre skriker till spelaren att utforska och jag har inte känt en sådan upptäckarglädje i ett överlevnadsspel sedan Subnautica.
Som bärfisarna bekräftat är det dock skräckblandad förtjusning som råder när jag traverserar genom trädgården. En myriad (heh) av diverse oknytt gör sitt bästa för att ha ihjäl mig - allt ifrån myggor till myror, skalbaggar, spindlar och en hel radda andra kreatur man helst bör upptäcka själv. För det är så spelet bäst upplevs - i blindo. Precis som när jag tog mig an Subnautica har jag ingen aning om vad som väntar runt nästa hörn och det gör onekligen allt så mycket mer intressant. Här finner vi också ett av mina främsta problem med Grounded, och även detta delas med Subnautica - grinden. För att ta sig an nya utmaningar behöver jag nu utrustning, som i sin tur görs av diverse resurser som behöver hittas och samlas.
Någonstans här börjar det bli en pärs att spela i blindo och till slut finner jag mig själv sittandes på en wikisida för att korta ned tiden som spenderas på att leta efter sätt att skaffa bättre grejer, så som ett nytt vapen. Jag har bärfisar att döda! På tal om dödande och samlande så är även detta en rejäl utmaning, samtidigt som stridsmekaniken är tämligen simpel och hade gynnats av mer möjligheter för spelaren att variera sig med annat än “slå/skjut tills fienden dör”.
Då jag sitter på en recensionskod kan jag inte gärna ta hjälp av vänner utan tar mig mödosamt framåt på egen hand, och det är väldigt tydligt att Grounded är designat och balanserat för flera spelare. Dels för att snabbare samla resurser, dels för att ta sig an en del av de ärligt talat riktigt knepiga fiender som gömmer sig i trädgården. Inklusive några rent helvetiskt svåra bossfajter.
Efter en särskilt utmanande sådan talar Steams achievement om för mig att blott fyra procent av spelarbasen har klarat denna, trots att den funnits i Groundeds early access-version sedan fjolåret. Siffror som talar sitt tydliga språk. Att spela själv innebär att man får göra jobbet för flera personer, och betoningen landar emellanåt på just “jobb”. Jag har själv testat co-op för ett drygt år sedan och upplevelsen rörande svårighetsgrad och framför allt tempo var då desto gemytligare.
Det här betyder dock ingalunda att Grounded är en jobbig upplevelse i allmänhet. Världen bjuder ständigt på nya överraskningar och tillhandahåller dessutom hyfsat kompetent basbyggande, komplett med fientliga räder om du gjort någon av trädgårdens fraktioner - såsom rödmyrorna - tillräckligt förbannade. Det finns en stor mängd innehåll och det ackompanjeras av ett intuitivt och lättillgängligt gränssnitt. Via diverse prylar som finns gömda runtom i världen kan man även låsa upp nya färgscheman till gränssnittet, anpassa det bäst man vill samt ha ett för dagtid och ett för nattid. En trevlig touch.
"Med Grounded tog Obsidian en tydlig risk."
Berättelsen är även den en positiv upplevelse. Det är en alldeles lagomt medvetet ostig historia med tydliga influenser från såväl Älskling, jag krympte barnen som andra alster från 80- och 90-talen. Den är dessutom snyggt placerad i världen då den aldrig tar plats på bekostnad av mitt utforskande utan istället bygger på samma principer som Subnautica. Man lär sig mer om handlingen genom utforskande och främst genom upphittade kassettband som spelas upp medan jag kan fortsätta mitt farande.
Med Grounded tog Obsidian en tydlig risk. Studion är känd för sina rollspelstitlar, men ett regelrätt överlevnadsspel har aldrig stått på agendan tidigare och det rådde ganska utbredd skepsis när Grounded utannonserades. Så även från mitt håll. Jag är väldigt nöjd med att kunna säga att jag blivit motbevisad. Grounded är inte bara ett kompetent tillskott i genren utan erbjuder dessutom med sin (för spelvärlden) annorlunda premiss en fräschör och nymodighet som behövdes.
Fotnot: Grounded släpps den 27/9 till pc och Xbox Series och Xbox One. Pc-versionen testad med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070 och 16 GB RAM.
