Om varumärkesintrång inte var emot alla regler borde Mario + Rabbids Kingdom Battle ha hetat Mario + Rabbids + Xcom. Berättelsen må handla om hur Nintendos svamprike frontalkrockar med Ubisofts vanvettiga kaninfranschise men mekaniken går å sin sida bara ut på en enda grej: att tolka och inte sällan skamlöst plagiera den legendariska strategiserien.
Ska man kopiera ett koncept kan man lika gärna kopiera ett av världens bästa.
Ubisofts bild av Svampriket är färgsprakande.
Lite i det fördolda finns också ett piggt co-op-läge. Missa det inte.
Jag har tillbringat långt mer än 100 timmar av min spelsommar med Xcom: Enemy Unknown, Enemy Within och Xcom 2, men för dig som inte gjort det och är här för rörmokarbröder och psykoskaniner behöver vi förstås landa i spelmekaniken: strategi i tur och ordning med en handfull krigare på rutiga, isometriska stridsfält med höjdskillnader samt halv- och helskydd.
"Samma grej fast utan Xcomsoldater och jordens öde i limbo"
Mario + Rabbids är samma grej fast utan Xcomsoldater och jordens öde i limbo. Istället har vi på ena planhalvan Mario, Luigi, Yoshi och Peach samt fyra rabbidsvarianter av dessa. (Kanindelen av gänget är den bästa. Drottningen av selfies, Rabbid Peach, instagrammar till exempel för fullt oavsett om hon är i livsfara eller ej.) På andra sidan hittar vi en hel "dopad" rabbidsarmé som gör livet surt för de åtta mer eller mindre långörade hjältarna. Spelet kan börja.
Tips från coachen: Rabbid Kongs bokstavliga svaghet är bananer. Utnyttja den.
Chain Chomps är hot mot såväl Marios team som fienden. På det viset är de rättvisa.
En enhet kan göra tre saker per runda: attackera, röra sig och nyttja en specialförmåga.
Vän av ordning frågar sig förstås: varför? Det börjar i vår egen värld, i källaren hos en fangirl av Mario tillika underbarn som har uppfunnit den så kallade "Supamergehjälmen". Den kan smälta samman två objekt till ett och när alla rabbids dyker upp i sin tids- och tvättmaskin uppstår kaos. För att göra en lång historia kort slutar det med att Svampriket invaderas av rabbids som slagits ihop med allt från färgkritor och fjäderpennor till Donkey Kong och piranha-plantor.
Ur led är kungadömet. Källarens möblemang har fraktats hit, förstorats flera gånger om och vänt upp och ner på geografin. De gröna nejderna har ett enormt klosstorn i sitt nav och öknen är ömsom stekhet ömsom vinter. Till skillnad från Xcom vigs en betydande del av äventyret åt att knata runt i omgivningarna. Mellan striderna flyttar du block, samlar mynt och löser (nästan förolämpande) simpla pussel. Att fara omkring är en blek bisyssla men samlardjävulen i mig kan ändå inte låta bli att kolla överallt efter kistor med ny arsenal och artwork.
Världen är vacker men halvdan att utforska.
En egen tillika strålande idé är hur du kan förflytta dig med hjälp av andra.
Se till uppgradera vapnen efter behov.
"Om Xcom är oxfilé så är Mario + Rabbids popcorn"
Det är dock striderna i tur och ordning som är spelets puls. Likheterna med Xcom är som du nog redan förstått enorma, men det finns skillnader. En del bra, en del dåliga. Bra är det fysiska flytet. Rabbid Luigi och gänget står inte bara bakom skydd och skjuter mot fienden (Mario har en laserkanon – bara en sådan sak) utan mejar ner de korrupta rabbidsfienderna genom att springa in i dem eller genom att ta hjälp av en lagkamrat och studsa på deras huvuden. I linje med Xcom kan du uppgradera förmågorna och det dröjer inte länge förrän Rabbid Peach mejar ner flera fiender på en gång eller krypskytten Luigi studsar från Mario till Rabbid Luigi för att i ett huj röra sig från ena delen av kartan till den andra.
Du kan inte välja klasser per se men de åtta olika kämparna har vitt skilda färdighetsträd. Långörade Peach kan till exempel specialisera sig på att läka andra medan Rabbid Luigi är en hejare på defensiven. Mario är som vanligt mellanmjölk och bra på lite av varje.
Många slag går ut på att ha ihjäl alla fiender men blandas ofta ut med andra slags förutsättningar. Det kan handla om att ta sig från punkt A till punkt B, eller eskortera Toad från A till B. Bossarna är ett (roligt!) kapitel i sig. Den första världen avrundas på toppen av ett enormt torn med klossar där Rabbid Kong härskar. Han kan i ett slag kasta hela spelarlaget bakåt.
Mario + Rabbids måste tålas att ställas bredvid Xcom när det nu så skamlöst kopierar konceptet. Om Xcom är oxfilé så är Mario + Rabbids popcorn. Det må vara sådan där smaksatt popcorn som finns på biograferna. Men ändå: popcorn. Strategin är inte lika välbalanserad, inte lika djuplodande och det finns gott om utrymme för flera misstag. (Säg den Xcom-spelare som utbrister: "Äh, det var bara ett litet misstag. Ingen fara.") Lite för många matcher går på tomgång och den där perfekta fusionen av Super Mario, Rabbids och Xcom låter vänta på sig. Embryot till något riktigt stort finns här och därför hoppas jag på ett nytt försök där Ubisoft inte bara placerar en laserkanon i Marios famn utan också håller kniven mot hans strupe.
