Du kommer inte älska eller hata Micro Machines World Series. Du kommer älska och hata det. Känslan när jag lyckas knuffa in en motståndare i en fräsande sågklinga är magisk. Lika stor är frustrationen när mållinjen närmar sig och en satans frukostflinga är i vägen. Jag far in i den och ser hur en, två och fem kombattanter susar förbi medan jag knuffar min bromskloss framför mig.
Idag är det elva år sedan vi senast såg Micro Machines i spelform. Mycket har ändrats men kärnan är intakt: maximalt kaos med minimala bilar. När jag startar min första match känns det som om jag är omgiven av 100 mordiska mikromaskiner (det är elva). När jag i ledning råkar slira för långt ut i en kurva (tack för det, karamellfärg) ser jag hur tusentals bilar dundrar förbi mig (fortfarande elva). Känslan av kalabalik är svårslagen och inte sällan skiljer det några ynka sekunder mellan ära, berömmelse och förstaplats, och total förnedring och jumboplats.
"All in!" har aldrig varit bokstavligare.
Kaxiga brandbilar är bäst att preja in i elektriska dödsfällor.
Det är omöjligt att förutse händelseförloppet, vilket är en del av tjusningen.
Villervallan blir ju inte mindre när bilarna på sant Mario Kart-manér plockar på sig vapen, i form av hammare, bomber och gevär. Denna arsenal blir extra giftig i elimineringsläget där det gäller att inte halka för långt bak. Försvinner du ur skärmen sprängs du, men du får strax en ny chans och en mätare talar om hur du ligger till totalt. Elimineringen är svängig – och då menar jag inte bara bokstavligt talat. Att gå från toppen till botten och tillbaka igen sker i ett huj.
Sist men definitivt inte minst finns mer eller mindre komplicerade arenastrider. Här låses de totalt tolv olika mikromaskinernas unika vapen upp (a.k.a. ännu mer kaos). Ambulansen chockar med defibrillatorn, brandbilen har yxan i högsta hugg och polisbilen kan markera motståndare för extra skada, bland mycket annat. Och kontrollerna? Sliriga men enkla och rättvisa.
De tolv fordonen har tre olika vapen vardera, varav ett laddas upp beroende på hur mycket skada du delar ut, och vars kraft är extra dödlig. Striderna bil mot bil kan äga rum på ett plant bräde där din enda uppgift är att vinna. Här finns också capture the flag, king of the hill och ett läge där du måste frakta bomber till din motståndares bas.
Stora vapen, större känsloutbrott.
Klassisk racing, capture the flag, king of the hill, och så vidare. Du har att göra.
Leksaksbilar är inte att leka med.
Arenorna är good ol' fun men jag väljer alltid att återvända till den rena racingen. Tolv bilar kan låta sparsmakat men de har olika förutsättningar i tyngd. Sättet för- och nackdelarna balanseras mot varandra känns rimligt. Svävaren kan åka över faror som är rena giftet mot hjul (suck it, karamellfärg!) men är å andra sidan en mardröm i kurvorna. Flera gånger har jag tryckts ut på den tunna isen i trädgården för att slutligen plumsa rakt ner i en isvak.
Visuellt sett är banorna tjusiga med biljardbord, köksbord, och faktiska små slagfält bestående av sandsäckar och plastsoldater. (Hasbrolicensen skiner ofta igenom.) Dock känns bandesignen inte alltid så pigg. Det är svårt att memorera banorna när de är av samma skrot och korn. Tankarna dras omedelbart till världens bästa "Micro Machines", som inte ens består av Micro Machines. Svenska stoltheten Ignition hade fantastisk bandesign 1997 och tack vare nyliga releaser på både Gog och Steam kan vi konstatera att, japp, det håller minibilfortet så ock 2017.
På många sätt känns det som om tiden stått stilla sedan 2006 (eller 1991) men World Series har något som gamla tiders Micro Machines inte hade: onlinefokus. Vi snackar säsonger, ranking och uppgörelser världen över. Under recensionsfasen har det varit lite si och så med att hitta motståndare, men AI:n fyller i luckorna på ett bra sätt. Värre är det faktum att jag i parti och minut kastats ut ur matcher, vilket jag hoppas rättas till pronto. Det är oerhört störigt. Vill du spela helt ensam är detta inte spelet för dig då det inte finns någon solokampanj.
Det skaver dock ännu mer att lokal multiplayer känns påklistrat, för detta är ju en serie som främst varit en fest i soffan. Eliminering och enkla strider är allt du och dina vänner kan ta er an och vill ni spela ren racing eller andra arenor får ni istället ses online. Snopet. Jag tycker om de nya onlinemöjligheterna – men det smärtar att de kannibaliserar på lokala partaj.
Micro Machines World Series är, trots en del tekniska och designmässiga missar, en välkommen comeback som gör mig glad. Det är kanske inte partyspelet jag trodde att det skulle vara men istället för att gå hem till dig eller mig får vi gå hem var och en till sitt.
Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Spelet släpps även till pc och Xbox One.
