Läskigaste stunden i ett spel?

The Cradle från Thief 3 var ju lite mysigt.

Clive Barker's Undying var det i särklass svåraste spelet att ta sig igenom för mig.
Jag var livrädd hela tiden fram till den sista delen som var lite lättsammare.

Kommer ihåg när jag var yngre och låste in mig i mitt pojkrum och släckte lamporna och drog igång Alien Vs Predator. Att spela Marine och höra...PIP...PIP...PIP.PIP PIPIPIPIPPIPIP var riktigt jävla panikartat.

När man möter Ichthyosaur i Half Life. Monster som döljer sig under vatten är INTE roligt. Får panik när man hoppar ner i vattnet och den börja göra sina läten och simma emot en.

Kommer ihåg en del av spelet när man var nere i en kloak (inte delen i klippet nedan) och jag var inte alls beredd på att det skulle finnas ett sånt monster där, så när jag råkar ramla ner i vattnet och den simmar rakt emot mig så ramlar jag nästan av stolen.

Det måste nog vara något ur Subnautica. Att simma runt i beckmörkret och höra alla okända ljuden och stöta på en Reaper första gången är svårslaget även för en gammal veteran som jag. Hatten av för Subnaticas utvecklare som lyckats med detta.

Resident evil spelen på 90-talet då man satt själv och spela var hyffsat obehagligt. Nu på senare år är det väl Amnesia som framkallat samma känsla och även Alien isolation hade sina stunder.

Witcher 3 första blicken på "The cronens" eller the pesta kyssen.

@Nordic Fox: Du var mig då en lättskrämd människa.

Håller med alla som har nämnt Thief. Sådan känsla av utsatthet, även om det bara var simpla vakter! Tjock atmosfär där. Synd att remaken sög.

F.E.A.R va riktig vidrigt på vissa ställe hehe. Men sen dök vr upp och spel som paranormal activity mm gjorde att man sket på sig på riktigt hahaha.

P.T var sjukt äckligt när man sitter med lurar på, vänder man sig om och blir sönderskrämd av komandoran ifrån Emil XD
Outlast har fått mig skrika till flertalet gånger.
Minns när man paserar någon i rullsyol rullstol flera gånger och rätt så vad det är flyger personen upp och skrämer skiten ur mig.

De två skräckspel som gjort mest intryck på mig är det lite bortglömda Condemned: Criminal origins och Dead Space. Gemensamt är väl att stämning och motiverade jump scares haft en bra balans. Det var ju jobbigt bara att se miljöerna i de spelen!

Condemned: när jag tittade över en kant i en trappa och någon dök upp och tog tag i mig eller skyltdockorna som byter plats.

Dead Space: när hissdörren öppnas och någon står och ser på mig för att sen springa iväg och inte synas till.

X-18 i Stalker var lite småläskigt första gången. Även när man mötte controllern på väg ut från Streloks krypin!

Inte direkt lättskrämt av varken spel eller film.
Men Alien: Isolation har jag inte kunnat spela klart pga att det för nervpirrande.
Diverse survialspel har väl gjort en nervös också, 7 days to die och the forest t.ex.

Ja just, Condemned: Criminal origins också.. spelade aldrig klart det men det var bra.
Kom på ett till, som jag spelade klart men det stämningen var jävligt äcklig på sina ställen, SOMA.

@Carl Johansson-Sundelius: *Nynnar på Hajentemat*

För att svara på frågan i tråden: Condemned: Criminal Origins. Jag kunde bara spela den i små sessioner om kanske 15-20 minuter innan jag behövde stänga av och samla krafter igen. Tog en evighet att klara.

Sedan skrämde rachni mig något djävulskt i första Mass Effect. Det var något med den delen av spelet + min totala ovana med en handkontroll (det var mitt första konsolspel på typ 15 år så jag sprang bara runt som Bambi på hal is, vilket inte är optimalt om rymdkryp jagar efter dig) som tillsammans gjorde att det kändes som att jag befann mig i ett survival horror snarare än ett rollspel.

Lite otippat, men Fable 2. Kommer ihåg att man gick igenom en talande dörr och transporterades till ett verkligen jättefint och mysigt snörike med härlig musik i bakgrunden. I slutet av stigen så var det en jättemysig liten stuga och när man öppnade dörren så blev allting grått och slitet, mörkt och jävligt och efter ett hemskt skrik så tysnade musiken.
Mådde fan dåligt efter det..

Jag hade hört talas om Reapers och simmade naivt runt i mörkret en bra bit från min Seamoth. Hör vrålet och vänder mig, utsatthetskänslan är TOTAL när jag med svårt-erkänd-hög-puls lägger benen på ryggen. Fy f----n vilken känsla.

Bästa spelet!

Edit: Bifogar en bild på en Reaper Leviathan, så ni som inte spelat förstår lite bättre. (Det finns värre.)

Och jag som har Thief Gold på Steam (bara smygstartat det) blev ju inte supertaggad på att spela det nu direkt! Haha.

Jag hade spelet Alien Isolation när det typ släpptes men sket nästan på mig, och lade ned spelet till för några veckor sedan. Hade i minnet ungefär hur det utspelade sig tills där jag gav upp. Så jag springer. Och den där j-a alien störtdyker från taket och plockar mig.

Helvete vad pulsen gick upp. Vem behöver koffein eller nikotin med det här spelet?

Dying light? För att vara ett zombie spel så är det väldigt tamt. Har själv kört igenom både huvudstoryn och DLC och inget var särskilt otäckt

Jag är inte lättskrämd men Dying light 2 i början på nätterna var det ruskigt. Sen vänjer man sig såklart .
Samma effekt som första Diablo spelet då man kommer ner i källaren och stöter på The Butcher. Shit! då var man inte kaxig

Efter spelat x antal timmar Diablo så är ju det inte speciellt läskigt det heller. Just ljuset i Diablo var nytt för mig på den tiden. Man såg bara en viss bit och monstren ploppade upp utanför synhåll.

Tankkontrollen i äldre Resident Evil spel. Spelen blir bra mycket läskigare pga. den.

Senaste skräckspelet som jag spelade var RE7 men det gjorde mig inte vidare rädd. Kusliga miljöer, men det var väl det.
Påtvingade jumpscares är inte läskigt, man hoppar till men efteråt är man inte vidare rädd.

Den klassiska spelsekvensen från Call of Chutulu: Dark corners of the earth.

I Resident Evil remaken innan man vet att zombies vaknar upp igen och snabba crimsonhead springer imot en. Där gör kamerorna mycket av jobbet. Man hör ett springade ljud i korridoren men man ser ingenting sen går man fram en liten bit o spelet byter kameravinkel o man ser zombien springa i full fart. Då får man man lite panik :D.

När man möter Mr X första gången i Resident Evil 2, långsamt gående men med mycket hälsa. Det är dock efter man har besegrat honom första gången man blev rädd på riktigt. Efter man lämnat rummet så blir det en liten cutscene där han reser sig igen. Under hela kampanjen är man på tårna för man är så närvös/rädd innan den ska dyka upp igen. Likaså med Nemesis i 3:an.

I Clive Barkers UNdying när man ska jaga reda på den sista familje medlemen i källaren...
Han dyker up här och och tar 5 i liv på än

RE originalet när man första gången skulle försöka öppna dörren man kom in i från början.

Fick mig att tänka på detta

Nyfiken om dom kommer göra något liknande sneaky i remaken