Retrorecension: Vamprire the Masquerade: Redemption

One score and four years ago... så släpptes det första Vampire The Masquerade spelet till PC. För en som precis upptäckt V:TM på den tiden var det en gudagåva som spelades sönder och samman. Nu, 24 år senare tar vi en tillbakablick.

The story thus far...
Christof Romuald är inte bara en korsriddare, han är även huvudpersonen i detta spelet. Han är djupt troende kristen och kanske en av de få i korståget som faktiskt var där av "rätt" anledning och inte för att plundra. Spelet börjar med att Christof blir sårad i ett slag och lämnas medvetslös till ett kloster i Praag för omvårdnad, medans hans vapenbröder fortsätter. I klostret vårdas han av nunnan Anezka. Båda utvecklar känslor för varandra, men kärleksrelationer är inte tillåtna för nunnor. Christof får reda på att Praag hemsöks av "demoner" på natten och beslutar sig, trots sina skador, för att patrullera Praags gator på natten för att försäkra att byborna (Läs: Anzeka) är säkra. Väl på gatorna stöter Christof på varelser som knappt ser mänskliga ut som han dräper med glada hugg med sitt svärd, prisa Gud! Efter en hård natts strider återvänder han till klostret där han återigen kollapsar av utmattning pga sina skador. Anezka och Christof fortsätter utveckla känslor för varandra och blir mer och mer närgångna med varandra. Dramat ökar när biskopen i Praag upptäcker de har känslor för varandra. Han skickar då ut Christof att "befria" silvergruvan utanför staden som sägs tagits över av monster. "Självmordsuppdrag" tyckte stadsvakterna. Christof är dock fylld av självsäkerhet och tar sig in i gruvan och stöter på samma varelser han dräpte i Praag, fast i större antal. Längst ner i gruvan hittar han vad han tycker är ett monster, men egentligen är en vampyr från klan Tzimisce. De har en unik förmåga där de kan forma kött och ben efter sitt tycke, och denna vampyr har skapat samtliga varelser som Christof dräpt. En hård strid senare, och vampyren är dräpt. Christof återvänder triumferande till Praag och till biskopens förvåning överlevde han och befriade silvergruvan. Nyheten om Ahzra's död (vampyren i gruvan) spred sig fort i Praags vampyrvärld och Christof fick (intet ananade) uppmärksamhet från en Brujah (en annan vampyrklan) elder, Ecatarina the Wise, som resonerade "om jag inte gör honom till en av oss, så kommer Tzimisce döda honom.". Sagt och gjort, Ecatarina omfamnar Christof samma natt och gör honom till en av dem.

Ecatarina säger "Hej!" till Christof.

Det är först nu storyn verkligen börjar och Christof, som den djupt troende kristna person han är, får djup ångest över sitt tillstånd. Resten av spelet kämpar han med sitt nyblivna tillstånd och alla problem det medför, både världsliga och spirituella. Christofs resa tar honom genom tid och rum och utspelar sig både på 1100-talet och 2000-talet. Du får träffa många olika karaktärer som är olika nivåer av bibehållen mänsklighet, olika städer och organisationer, både vampyr och mänskliga.

Spelmekanik
V:TM: Redemption är ett 3dje persons actionrollspel skapat år 2000 med alla tekniska problem det medförde. Det var bra för sin tid, men idag känns inventory och statsystemet lite föråldrat och stelt. Dock känner man igen stilen i moderna spel, vilket är kul på sitt sätt. På medeltiden är det närstridsvapen och pilbågar som gäller förutom dina vampyrkrafter (kallat discipliner, vilket jag kommer skriva framöver). Disciplinerna gestaltas inte särskilt bra, då vissa av de i spelet är i rollspelet (som är källmaterialet) är passiva, medans i datorspelet behöver de aktiveras och varar bara en kort stund. Detta är ett stort designfel.

Förutom detta är det ett klassiskt actionrollspel/hack 'n slash spel. Du tar dig till olika ställen, hugger ihjäl det som finns, pratar med någon, och tar dig tillbaka till din bas/haven. Du träffar olika vampyrer från olika klaner och det mesta är scriptade events och det finns inte mycket dialog att styra, och de flesta dialoger påverkar inte spelets story överhuvudtaget. På tal om storyn, den är välskriven med få händelser som inte är förutsägbara. Dock är det fortfarande en bra story med intressanta karaktärer.

Med det sagt, inget i spelmekaniken står ut som "wow, vad bra!" utan allt fungerar som det bör och är inte jättebra eller jättedåligt. Det är ett mediokert spel för sin tid, rent spelmekaniskt sett.

Ovanpå detta fanns det ett multiplayerläge! De gav bra verktyg (för sin tid) och man kunde skapa egna kartor, sätta ut varelser, etc, etc. Man kunde dock inte scripta något utan allt var hands on. En person kunde då mantla rollen som Storyteller och deras kamera rörde sig fritt och kunde påverka världen som spelarna befann sig i.

Grafik & ljud
För sin tid var grafiken stundvis bra, medans vissa grafiska lösningar så som Christofs svärdshand ser ut som en svullen klump som påstås ha fingrar. Mellansekvenserna var också bra för sin tid, men har åldrats som mjölk. Ljuddesignen är bra, inga ljud är dåliga eller känns överdrivna utan allt känns passande. Röstskådisarna i sin tur varierar från bra, till medel, till dåliga. Dock var det väldigt påkostat med att varenda dialog var röstskådespelad till 100%.

I multiplayerläget kunde man ej skapa eller importera egna skins utan fick hålla sig tillgodo med de skins som gavs via verktyget.

Denna recension gjordes efter att ha spelat genom spelet 3 ggr på 2000-talet och en gång nu 2024. Spelades på PC.

Tack för du läste!
Älskade det back in the days också. Tolererade det som bäst nu

Tack för du läste

Ja, det är väldigt mycket old-school jank i det spelet. Men ja, det är väl värt en genomspelning!

Tack för ni läste

Stor grej ja. Fanns en kort dokumentär om det. De hade till och med en riktig mode designer som designade kläderna i spelet. Sedan gick det sämre för EVE och de skrotade spelet till förmån att hålla EVE igång. Tyvärr.