Call Of Duty: Modern Warfare 3 (kampanj)

Jag har alltid uppskattat Call of Duty för spelens rappa multiplayer och jag kan alltid köra ett gäng matcher en kväll efter jobbet. Med spelläget DMZ har även Warzone fått nytt liv och jag har spenderat många roliga timmar i spelläget med mina kamrater. Kampanjen är något jag pliktskyldigt spelat igenom bara för att det ändå ingår men jag måste erkänna att den Michael Bay-kryddade Hollywood-storyn oftast har underhållet mig i sin enkelhet. Därför tar jag mig an det tredjespelets kampanj med viss förväntan men ganska snabbt ska besvikelsen infinna sig.

När det första uppdraget inleds så känns emellertid allt helt rätt. Stämningen passar perfekt och jag tycker faktiskt att det ser riktigt snyggt ut. Regnet, åskan och de många lamporna skapar snygga ljuseffekter och spelet flyter genomgående bra på min dator med ett 4060ti-kort. Uppdraget följer det förväntade mönstret där jag ska utföra enklare uppgifter genom tajta korridorer med horder av fiender som jag fäller till marken med välriktade skott i skallen. Känslan i vapnen känns bra och jag gillar ljud-designen som har en filmisk känsla.

Problemen ska dock visa sig redan under den andra banan. Uppdrag nummer två är ett, av många, så kallade ”open combat mission”. Det innebär att du släpps ner på en karta med en loadout och sedan är det upp till dig hur du tar dig an kartan. En rolig idé på pappret men att i kampanjen springa runt och loota lådor för att hitta bättre vapen, perks och andra förmågor tar mig ur storyn i kampanjen helt. Nu är inte realism en av Call of Dutys främsta egenskaper men att hitta möjligheten att använda en ”Stealth bomber” eller ett luftvärnssystem på en rysk militärbas jag infiltrerar är bara för dumt. Känsla är att utvecklarna vill implementera det populära spelläget DMZ redan i kampanjen, en fin tanke, som fungerar dåligt i praktiken. Fienderna dyker, likt spelläget DMZ, upp från ingenstans och vissa av dem bär skydds-västar över hela kroppen som kräver att jag tömmer ett helt magasin rakt i ansiktet på dem innan de faller till marken. Ain är också väldigt korkad och fienderna springer ofta omkring likt yra höns över kartan samtidigt som kulorna (från vapnen) yr åt alla håll. Kaoset som uppstår skänker inte mycket spelglädje utan landar mer i det komiska.

Det ska dock sägas att uppdragen som är av den gamla skolan där jag ska ta mig fram genom en mer förutbestämd väg är betydligt starkare och i de uppdragen finns också mer variation. Ibland handlar det om att slå ut en högt uppsatt soldat men jag får också infiltrera en bas utan att ta till våld samt prova på att agera ”close air support” från ett Herkules-plan. Mot slutet av kampanjen känner jag spelet bygger upp till en stor och episk final men så helt plötsligt tar det slut. När eftertexterna rullar blir jag minst sagt förvånad. Det känns som att något saknas, att kampanjen stressats fram och att det här inte är en färdig produkt. Det känns bitters eftersom kampanjerna i Modern Warfare 1 och Modern Warfare 2 lovade betydligt mer än såhär. Att det hela dessutom är över på runt fyra timmar får mig att känna att det bästa vore att inte släppa Call of Duty en gång om året.

Japp. Mig tog det fyra timmar. Ska säga att jag valde en lättare svårighetsgrad och inte ansträngde mig för att hitta alla vapen som finns på kartorna och så vidare.

Tackar! Den blev ganska kort men jag hade fan inte mer att säga.

Om du menar hur det går till när man får skriva en så finns det en tråd för det i forumet.