Recension – 007 Nightfire

Det vore dock något av en överdrift att ge sådant pris till de som gjort portningen från konsol till PC. I grunden håller 007 Nightfire högre kvalitet än jag är van vid vad gäller spel avsedda för konsoler (XBox i det här fallet) men på PC-arenan ligger det långt ned i näringskedjan jämfört med sådana odödliga klassiker som No One Lives Forever 2 och Unreal Tournament 2003. Som utvecklare står Gearbox Software, som utöver Nighfire också arbetar på PC-porten av Halo.

Skjut allt som rör sig

Det huvudsakliga problemet med Nightfire är att man väntar sig mer av ett Bond-spel än den ganska så enformiga action, om än i rika och varierande miljöer, som Nightfire erbjuder. Här har man tagit den väl beprövade Half-Life-motorn, lagt på specialeffekter så det står härliga till, och skrivit en story som inte är helt olik den i en klassisk Bondrulle, fast med en klar tonvikt på att Bond skall skjuta allt som rör sig. Humorn är ganska fattig även om man har försökt klämma in en del bondrepliker. Sex får vi naturligtvis inte se ett dugg av. I början av spelet bjuds man visserligen på en hel del variation; du måste smyga runt för att inte bli upptäckt och precis som i NOLF2 finns det uppdrag där du är dödsdömd om du låter dig skymtas av en kamera. I ett annat uppdrag skall du eskortera en viktig person. I ett tredje måste du skydda en agent från elaka terrorister med hjälp av ditt alltid lika pålitliga krypskyttegevär. Denna variation försvinner dock nästan helt från och med uppdrag fyra (av nio) ungefär. Halva spelet är med andra ord en enda stor skjutfest, vilket kan vara bra eller dåligt beroende på spelarens tycke och smak.

Positiva sidor

Det finns dock en hel del detaljer att gotta sig över när det gäller Nightfire. Installationen t ex var en av de smidigaste jag upplevt, det tog ett par minuter, sedan var det klart. Till skillnad från många andra spel kräver detta inte att man startar om efter installation. Spelet kommer på två skivor där den andra enbart innehåller filmer, dessa kan man dock placera på hårddisken för ökad prestanda på bekostnad av hårddiskutrymme. En CD måste dock sitta i under spel, oavsett vilka installationsalternativ man väljer; en primitiv variant på kopieringsskydd som lever kvar än i dessa dagar. För multiplayer inkluderar installationen GameSpy Arcade, som jag ursprungligen valde bort men sedan tvingades installera ändå - den inbyggda serversökaren för multiplayerspel hittade nämligen inte ett enda spel, trots de bästa av förutsättningar. GameSpy Arcade lyckades bättre, så någon form av externt program verkar vara ett måste för Internetspel. En annan detalj man antingen älskar eller hatar är att hela spelet, med undantag för filmerna och rösterna, är lokaliserade, alltså översatta till lämpligt språk beroende på vart i världen spelet sålts. Testexemplaret jag fick var således översatt till svenska, såväl menyerna som skyltar och text inne i själva spelet. En rolig detalj, men inte mer än så, och definitivt ett irritationsmoment om man är ute efter realism.

Fysik som i Half-Life

För övrigt kan en hel del sägas om det här spelet vad gäller realism. Man har i princip tagit fysikmodellen från Half-Life rakt av. Vår agent kan ramla en bra bit innan han tar någon som helst fallskada, han tål överlag ungefär lika mycket som en stridsvagn oavsett om han bär rymddräkt eller smoking. Motståndarna är en annan sak. Nightfire innehåller uteslutande mänskliga motståndare, som med undantag för bossarna alltid kan nedgöras med ett par skott i huvudet, eller ett något större antal skott mot övriga kroppen. Detta gör att spelets svårighetsgrad är ganska konstant spelet igenom - det som ökar är motståndarnas antal och bestyckning. Dessa motståndare är dock hyfsat smarta, de tar skydd bakom lådor, flyr när de blir allvarligt skadade eller är i uppenbart taktiskt underläge, men står ibland som om de inte märkt något när en kamrat två meter bort får en kula i huvudet och faller till marken. Fiendens reaktionsförmåga förkortas dock markant om spelets svårighetsgrad höjs, tre nivåer finns att välja mellan, från löjligt lätt till snuskigt svårt. Som taget direkt ur den gängse mallen för hur ett typiskt FPS skall vara.

Ett ytterligare område där Nightfire passar in perfekt i mallen för FPS med realistisk tonvikt är utrustningen. Förutom den obligatoriska Walther PPK-pistolen finns en Sig SG552 Commando (med lasersikte), UZI med eller utan ljuddämpare, en förödande kraftfull SPAS-12, FN P90, Glock 18, Desert Eagle och så naturligtvis L96A1/AWM för alla oss sniperfantaster. Dessa är inte de enda vapnen i spelet, men de är helt klart de mest användbara. Samtliga är dessutom snyggt och realistiskt avbildade. Utöver puffrorna har Bond också en komplett uppsättning spionleksaker, inkluderande bland annat mobiltelefon med inbyggd klätterkrok, en handdator som egentligen är en kodknäckare, och en klocka med laser för att svetsa bort lås och liknande. Dessa leksaker får man en hel del användning av under spelets gång.

Multiplayer

I multiplayer är Nightfire stabilt och det märks återigen att man baserat spelet på Half-Life. Är man van vid HL sitter känslan direkt och man slipper känna sig som en total slagpåse även om det är första gången man spelar. Vapensortimentet och den stora skadebonusen på huvudskott gör att även CS-spelare bör känna igen sig, åtminstone i det stora hela. Här kan man även sätta ut laserminor (vilket jag inte hittade någon möjlighet att göra i singleplayer) för att hindra sina motspelare. På en av banorna finns i multiplayer ett torn med snipergevär och ett par minor; enda vägen upp är en smal trappa. Ett par minor i trappan så har man en perfekt campingplats och exklusiv tillgång till ett av spelets kraftfullaste vapen. Inte dåligt. Om inte någon annan hinner dit först.

Underkänt, Mr. Bond

Finns det då något (ytterligare) att gnälla på i detta överlag ganska medelmåttiga spel? Jo, Pierce Brosnan, eller snarare avsaknaden därav. Visserligen är det Brosnans utseende, eller snarare en hyfsad replika därav, som traskar runt i spelet, men rösten är inte hans, och det märks tydligt. Illa, om Patrick Stewart kan göra sin egen röst i spel kan väl Pierce Brosnan? Ett annat irriterande moment är att spelet är buggigt. Döda fiender har en tendens att helt omotiverat flyga runt i luften, och den annars så praktiska funktionen att luta sig fram bakom ett hörn fungerar inte alltid som den borde. Små saker, visst, men de drar ned helhetsintrycket. En något större sak är systemkraven. På min dator (se specifikationer nedan) var spelet nästan ospelbart i 1024x768 med nVidias senaste officiella drivrutiner och DirectX version 8.1. Med DirectX 9 förbättrades prestandan dock avsevärt och spelet flöt mycket bättre, jag tror att medel låg på ungefär 30 FPS i 1024x768 med högsta möjliga detaljnivå. Det är ändå uruselt om man jämför med hur mycket bättre grafik spel som UT2003 och NOLF2 klarar av att visa, med högre FPS, på samma hårdvara.

Sammanfattning

Summan av kardemumman för 007 Nightfire: Ett typiskt FPS som görs lite bättre av James Bond-temat och de välgjorda miljöerna och vapnen, lite sämre av buggarna, den slöa grafiken och Bonds röstskådespelares svaga insats. Singleplayerläget underhåller i åtminstone ett par dagar, och i multiplayer känns spelet precis som en Half-Life-modifikation av bättre slag. Jag rekommenderar att ni som vill ha det här spelet väntar lite tills det har gått ned i pris, vilket det av allt att döma kommer att göra ganska fort. Behöver du ett bra FPS just NU, köp NOLF2 istället. Det är bättre än 007 Nightfire på praktiskt taket alla områden.