Recension – The Suffering: Ties That Bind

Vår vän Torque har det inte lätt. Plågad av inre syner och minnen balanserar han på sinnets brant, ständigt en hårsmån från vansinnet. Samtidigt ska han ha sinnesnärvaro nog att ha ihjäl muterade köttklumpar och hundratals kommandosoldater på löpande band. Det räcker och blir över. Som tur är har han hjälp. Av dig, en rejäl arsenal och en alldeles egen, inneboende demon att trolla fram ur skjortärmen (om han inte haft linne då...) i kritiska lägen.

En schablon, men en fin sådan

Det är en solig vårdag. Max Payne vandrar glatt visslande till biblioteket, där han lånar en bok av Giger och Lovecraft vardera. På vägen hem halkar han på ett fat med elvahundra liter grisblod. Därför måste Max gå vägen om Bruce Willis hus, där han lånar Bruce linne ur Die Hard. Den natten drömde Max jättekonstigt. Han befann sig först på en ö och sedan i Baltimore. Där hade han konstiga hallucinationer, sedan var det en massa skjutande... och så alla äckliga monster sedan! Det var definitivt en mardröm, visste Max när han vaknade, blöt av svett.

Nej, jag har inte druckit flugsvamps-dekokt. Det ligger faktiskt en hel del i dravlet. Här lånas nämligen influenser från alla tänkbara håll. Överlag funkar det hyggligt och stör därför inte nämnvärt. Föregångaren från förra året, The Suffering, fick både spelare som tyckare att gå igång ordentligt, och uppföljaren Ties That Bind är inget undantag. Det är spännande, nervkittlande och sällan tråkigt. Spelet skrider längs den av kända röstskådisar upptrampade stigen, vilket funkar alldeles utmärkt. (Michael Clarke Duncan, Rachel Griffiths m.fl.) Man ska absolut ha klart för sig att det inte handlar om ett mästerverk i stil med Doom 3 korsbefruktat med Resident Evil. Det är stereotypt, saknar egen stil och är sanslöst rått, närmast överdrivet ibland. (Mycket riktigt pryder en etikett med 18+ omslaget.) Men det är tajt action, det ser okej ut och det blandar effektivt skrämselmoment med ohejdat mejande. Spel som inte tillför så mycket nytt borde kännas ointressanta. Fast även om de innehåller beprövade koncept kan utförandet fortfarande vara väl så trivsamt. Nu är kanske inte trivsamt det ord som bäst beskriver Torques plågade äventyr; snarare vridet, men ni hajar poängen.

Mitt inre jag

En vild diskussionen gick nyligen av stapeln i ett spelforum, kring huruvida handlingen i ett spel är intressant för recensenten att vidarebefordra till läsaren eller ej. Själv säger jag inte kategoriskt varken bu eller bä, men under alla förhållanden behöver du garanterat inga förkunskaper här. Hyggligt starka nerver, ett rappt avtryckarfinger och lust för action. Thats it. Huvudpersonen Torques familj råkade milt sagt illa ut i första spelet. Fem år senare försöker han (du) få fram sanningen. Du rör dig i småtrista miljöer i form av fängelsecellar, fläktsystem (tjoho!) och utmed strikt linjära gator. Sparkar in dörrar och skjuter på mer eller mindre allt som rör sig. Förresten, modifiera det där. Du ställs inför vissa moraliska val, vilka påverkar din utveckling. Stolt sillmjölke som jag är vandrar jag den smala vägen denna gång.
Blandningen av fiender är trots viss klichétyngd rätt välavvägd. Monstren framkallar duktigt med stress och kräver ordentligt med vapenkraft eller demonisk inblandning. Att växla från Torque till svulstig demon ges du möjlighet till så fort du har tagit några motståndare av daga. När din demonmätare fyllts upp är det bara att gå bärsärkargång i cirka 20 intensiva sekunder. Bilden antar ett metalliskt filter och dina stilfulla avrättningar (hoppas Jack Thompson inte läser det här) visas i slow motion förstås. Mänskligt motstånd tänker som sig bör aningen mer, hukar och tar skydd bakom kravallsköldar. För övrigt kan du skifta vy mellan tredje och första person, även om jag personligen tycker att vyn i 3d-kameran är något skumt placerad.

De flesta element pendlar kring bra. Lysande är det inte. Roligare miljöer, bättre ljud och tyngd i vapnen, mer sofistikerad kontroll eller ett något tyngre berättande så hade vi pratat elit. The Suffering: Ties That Bind ska inte ha en djuplodande analys. Det är kul och spännande skräckaction, varken mer eller mindre.