American Truck Simulator

Silverbullit. Velvet Underground. Spacemen 3 och Spiritualized. Musik där gitarren kan spelas av folk med ett finger per hand. Musik som bygger livsluft av monotoni, som nöjer sig med minimal ansträngning. Jag älskar den.

I den där maniska upprepningen vibrerar något som tar tiden ur medvetandet, eller om det är tvärtom. Hjärnan tar en paus, märker inte att den borde tröttna och äska förändring, utan njuter i fulla drag av samma två, tre toner, om och om och om igen.

Kanske är det samma mekanismer som får MMO-junkies att samla 200 grisknorrar för en exklusiv juvel till sina svärd. Som underhållning man betalar för borde det ses som en idiotförklaring av spelarnas intellekt.

En temposänkare. Som om det skulle behövas.

För min del säger tålamodet nej ungefär vid grissvans nummer två, och därför hittar du inga MMO-recensioner i undertecknads namn. Men under förespegling att få upptäcka Kalifornien och Nevada från lastbilshytten lurar #American Truck Simulator in mig i samma slags monotoni. Och jag kommer på mig själv med att gilla den.

Nej, jag kör inte en grissvans per vända över delstaterna tvåhundra gånger för att levla upp, men tidsåtgången har grava MMO-tendenser. Det tar mig åtskilliga timmar att köra ihop pengar nog att våga köpa ett garage, fylla det med några lastbilar och låsa upp garageplatser så att firman kan anställa chaufförer. Och trots en intensiv veckans spelande är jag fortfarande långtifrån att ha köpt och fyllt kartans alla garage med chaufförer.

Titeln stämmer med verkligheten på så sätt att mycket handlar om att framföra lastbil på ett någorlunda verklighetsnära sätt. Det är alltså mer en lastbilssimulator än ett lastbils-managementspel, även om det senare också står till buds. Du väljer bland olika fraktuppdrag där den enda egentliga svårigheten är den avslutande parkeringen, och den kan du (på bekostnad av erfarenhetspoäng) förenkla eller välja bort. Att kryssa fram med mullrande dieselmotor medan väglinjen smattrar förbi i backspegeln väcker precis rätt Jimmy Reed-känsla. Man längtar nästan efter poliser som är mer än ett pling-ljud och minus 700 dollar på kontot när man råkat bryta en trafikregel.

Förutsatt att du inte tänkt dra det där med lågt tempo till det extrema vill du snart äga både lastbil och firma, för det ökar inkomsterna betänkligt. Och någonstans vågar jag ändå tro att fler spelare än jag vill se någon sorts progression. Banken lånar villigt ut pengar, så är du riskbenägen kan du få fart på företaget inom någon timme. Men faktum kvarstår: American Truck Simulator är på gränsen till meditativt långsamt, och du kommer frakta tiotals ton med bomull, kemikalier, bränsle, glas och annat gods över delstaterna innan du har en firma värd att skriva hem om. Och för att dra in de stora pengarna behöver du levla upp färdigheter som att köra farligt gods, frakta gods längre sträckor och annat, och hur bra vägen än är måste du stanna för sömn, bränsle, kontrollvägningar, vägavgifter och andra snittfartssänkare.

Det borde inte funka som underhållning, och det tyckte jag inte heller att det gjorde i #Euro Truck Simulator 2. Men! Kanske har MMO-mekaniken satt klorna i min hjärna, eller så gömmer sig en yankee-patriot någonstans därinne. För trots att American Truck Sim i stora drag är samma spel förflyttat till en annan kontinent smyger sig en viss trivselfaktor in under de många långa timmarna på landsvägen.

På en skärm med upplösningen 2460x1440 blir instrumenten och texten nästan för små. En försämring från Euro Truck Sim 2.

Det finns onekligen en lockelse i att ratta lastbil, och att kollegorna från 99mac.se och Sweclockers hellre tittar på mitt truckande än på #Xcom 2 hos kollega Jocke strax bredvid säger något. Visserligen heter vi #Geeks Publishing, men att rädda jorden från aliens borde smälla högre än ett spel om kärva män med flanellskjorta, skitiga fingrar och den kletiga förlagan till svennebanan-country i öronen. (Ja, du kan ratta in den kletiga förlagan till svennebanan-country i stereon: lägg dina mp3:or i datorns "Mina dokument" så dyker de upp på stereon. Eller välj strömmande radio som hämtas hämtas direkt från det där internet.)

Vari charmen består har jag svårt att sätta fingret på, och utvecklaren #SCS Software gör noll och inget för att stryka någon medhårs. Spelet liknar snarast något kvarglömt från svunna decennier. Fast landskapen är fint designade, och växlar från södra Kaliforniens solbrända marker och klippig öken i öst till stora skogar i kartans norra delar. Men städerna känns mer som bilbanor med till- och frånfart, med ett eller två pliktskyldigt inslängda landmärken. Därtill låser spelet många vägar, vår framfart hindras av ilsket blinkande förbudspilar som ai-förarna glatt kan strunta i. Osynliga väggar i en open world-lastbilssimulator är fel designbeslut.

Här låter jag de stramt gråa fälgarna utmana en farligt rosalila klarlack. Styggt!

Och precis som med Euro Truck Sim 2 har utvecklarna gjort flera märkliga eller rent kassa val. Som världskartan i spelmenyn; den saknar nästan all interaktivitet. Vill du dra upp en gps-rutt får du hoppa in i lastbilen och ta fram en annan karta därifrån. Eller fyra (!) API-val vid varje spelstart: DirectX, OpenGL, Safe mode eller American Truck Simulator. Det känns mer original-#unreal-tournament-1999|"Unreal Tournament" än 2016. Att uppgradera lastbilen hade varit smidigare om det förklarades vad de olika delarna gör för skillnad, och om de påverkar körningen eller är kosmetiska. Och än en gång får multiplayer-sugna hoppas att mod-communityn sköter den detaljen. Fast SCS ska ha en eloge för den inbyggda mod-bläddraren.

American Truck Simulator har sina brister, och fler än jag har skrattat hånfullt åt tafflig kod och amatörmässiga desingbeslut. Samtidigt gör det sin grej utan hänsyn till trender och coolhet, spelet är vad det är för att det vill det. Det vågar vara nördigt. Den attityden förtjänar beröm, men gör inte nödvändigtvis spelet roligare. Men bortom bristerna och alla de där timmarna som måste plöjas ner för att komma någonvart finns något som lockar mig att låta ratten sitta kvar på skrivbordet. För snart är det ju lunchrast igen, och den där cementfirman uppe i Elko behöver säkert en chaffis snart igen. Bara en körning till.