Det har gått 20 år sedan jag mötte Batman i spelform för första gången. På mitt Nintendo Entertainment System slogs jag mot skurkar, hoppade på väggar och drömde om att få kasta den ständigt leende superskurken ner i syran som vanskapte honom. Förutom en avstickare i den #danska kubismens tecken var det alltså två decennium sedan jag med latex på kroppen rensade Gotham på avskum. Som jag har längtat.
När #Eidos presentade #Batman: Arkham Asylum gjorde sig förvisso den gamla licensskräcken påmind. Kommer de att misshandla en av tidernas hårdaste hjältar med ett slafsigt ihopsnickrad actionhistoria som osar Tomb Raider? Redan när de första filmerna släpptes byttes rädslan mot längtan och efter att spenderat ett gäng trevliga timmar med spelet kan jag lugnt konstatera att vi kan ha en kandidat till årets spel redan under sensommaren.
Licensspel på rätt sätt
Inte ett filmmanus i sikte
Trots att Christopher Nolans senaste film fortfarande är hyfsat färsk har spelet ingenting med den att göra, vilket är skönt. Jag trodde också att Heath Ledgers Joker aldrig skulle kunna toppas, inte ens om Jack Nicholson skulle göra comeback i rollen. Så fel jag hade. Vi som inte har följt den animerade serien kunde aldrig ana att Mark "Skywalker" Hamill skulle göra den perfekta tolkningen av Batmans fiende nummer ett.
Skratta annars skjuter jag (han skjuter i alla fall)
Redan i det mästerligt lugna introt, som känns som ett hommage till #Half-Life, blir jag helt såld på hans gestaltning. När väl helvetet brakar loss tar han också varje tillfälle i akt, via högtalarsystem och skärmar, att håna mig och jaga på sina underhuggare. Endast vid ett fåtal tillfällen noterar jag upprepningar i dialogen så Hamill måste ha spenderat några långa dagar i ljudstudion. Resten av röstskådespeleriet håller också väldigt hög klass, Batman är precis så tråkigt träig han ska vara och alla andra som öppnar kakhålet känns trovärdiga.
Utan att avslöja för mycket av storyn tar den ständige smilfinken över Arkham Asylum, fängelset tillika mentalsjukhuset där stadens ovanligt höga halt av skurkar hittas. Alla är inspärrade på grund av Batman så när Jokern öppnar celldörrarna är det inte många som vill tacka honom för chansen till rehabilitering. Om inte ett järnrör i plytet är deras sätt att visa tacksamhet förstås, med tanke på deras karriärval kanske de inte fick så många kramar som små. Det är dessa anonyma underhuggare, tillsammans med ett gäng andra välbekanta ansiktet, som står ivägen för dig och ytterligare en uppgörelse med Jokern. Dags att värma upp knogarna alltså.
