#Might & Magic IX kunde i den bästa av världar blivit en värdig nytändning för rollspelssagan. Istället blev det nådastöten. Strax efter den sönderbuggade och ruschade releasen var utgivaren #3DO tvingade att avskeda stora delar av utvecklarstaben. Men det räckte inte. Ett år senare var företaget kört i bottnen.

Det tidigare lukrativa varumärket Might & Magic hamnade hos #Ubisoft. De har i sin tur klippt de historiska banden och skapat en egen värld, Ashan, som fått växa och gro, och gett oss ett par Heroes­-nedslag, flera expansioner och ännu fler sidospår. Men det är först nu de valt att söka de äldsta rötterna, det är först nu vi får #Might & Magic X.

Man skulle kunna kalla äventyret förhistoriskt, förlegat och förfärligt fult. Men då missar man samtidigt rollspelscharmen som tar i från tåspetsarna för att täta sprickorna.

Dvärgar och orcher. Spindlar och grottor. Nostalgikerna går garanterat inte lottlösa.

Fast det är klart, har man inte spelat Ubisofts tidigare delar med minutiös precision är det till en början svårt att känna sig välkommen i det rutbaserade rollspelslandskapet. Fabler om drakgudar, änglasvek och politiska maktspel körs upp i ansiktet på mig i parti och minut. För att ha sucken av en chans att hänga med i svängarna avbryter jag ofta och googlar allt konstigare begrepp. Seriens wiki är min vän när spelet inte är det.

Men i takt med att timmarna går skaffar sig Legacy en egen identitet, och jag börjar knyta an till rollspelsmysiga berättelsen. Med tanke på det digra bakgrundsmaterialet är den förvånansvärt lättsmält. Min alviska bågskytt, mänskliga magiker, orchbarbar och rultige dvärgkrigare reser kors och tvärs över halvön på Thallan-kontitentens västra spets. Pittoreska kuststäder blandas ut med trolska skogar, abnormt stora katakomber och slott med förseglade dörrar, hemliga gångar och oändligt många bakhåll från svartalver. Att äventyret är inrutat glöms lätt bort i stridens hetta.

Första bossen får dig bokstavligt talat på fall. Värre ska det bli.

I sin robusta rollspelsgrund handlar Legacy om siffror. Det må låta torrt men är i de taktiska turordningsstriderna eggande och hyllar den nörd som bor i oss alla. Att ta sig fram genom grottorna och över de öppna fälten är tvärt omöjligt om du inte tar dig tid att tänka igenom ditt levlande och investeringar. De olika delarna måste hänga ihop. Annars kan den svagaste länken vara extremt bräcklig. Det fick jag bittert erfara.

Belönar den tålmodige

Min sturske dvärg, Leonel, var ett litet kraftpaket. Med en vräkig sköld, yxa och tung rustning var jag tvärsäker på att han var oövervinnlig. Men nära toppen av ett fyrtorn, som härjades av ormliknande monster, började hans brister visa sig. Vad hjälper spelande muskelarmar om man inte har kunskapen att svinga yxan på rätt sätt? Vad hjälper värsta bästa skölden om man inte vet hur man hanterar den? Leonel missade ofta målet. Hans träffar var kraftfulla men alltför få. Bossen på fyrtornets tak knuffade ständigt ut oss. Jag svor. Min grupp krossades mot marken. Jag svor igen.

Efter flera timmars idogt nötande och flera besök hos ensligt belägna experter började Leonel växa ikapp sin utrustning. Han blev den jag trodde han var från början. Det räcker inte att investera allt guld du har i de dyraste svärden och de fetaste rustningarna. Din kvartett måste också besitta kunskapen i att kunna bära utrustningen och svinga spikklubborna. Din magiker måste välja rätt formel för rätt monster, och måste också se till ha tränat sig i just den elementkonsten.

Den som vill överleva gör rätt i att bli vän med alla möjliga och omöjliga parametrar.

Might & Magic X är ett openworld-pussel som ständigt tvingar dig att matcha ihop nya bitar. Det vågar ställa krav. Visst, mycket av hantverket är förlegat. Ytan är funktionell men känns snarare som en relik än berikande. Berättelsen är fantasy i sin enklaste form, för även om det finns oändligt många sidouppdrag, en rik bakgrund och en slags huvudfålla av storyn är de där för att ge sig anledningar att grottkravla i rutnätslabyrinter och sänka allt större och alltmer komplicerade monster. Det finns något alldeles särskilt i att stå mittemot en minotaur, med alla möjliga odds emot dig och ändå vinna stort. Den belöningskänslan borde säljas på burk.

Det är under striderna som Legacy skiner. De kan vara frustrerande och erbarmliga. De kan få dig att skrika och hata. Men de kan också vara underbara – så länge du vågar utmana dig själv och ge nörden inom dig en bamsekram.