Medan Marios enda höstframträdande är i ännu ett sportspel, #Mario Super Sluggers, går hans fula spegelbild bakåt i tiden. Spel med retrostuk är hetare än någonsin och det senaste året har en handfull plattformsspel genererat många rubriker och adjektivsfrossor. Wario Land: The Shake Dimension, eller Shake It som det kallas i Nordamerika, ligger därför helt rätt i tiden. Med handmålade animationer och miljöer, i motsats till renderade, blir det inte mer 90-tal än så här.
Prinsessan är tillfångatagen!
Annan sessa, samma story, Alfred Nobel gråter
Bakgrunden är den gamla vanliga; stor stygging invaderar ett land och tillfångatar prinsessan men till skillnad från sin goda halvnamne kunde Wario inte bry sig mindre. Det är först när han får nys om sessans bottenlösa penningpung som han ställer upp på räddningsuppdraget. Innan han får puckla på stordummingen måste han såklart läxa upp hans fem hantlangare som förskansat sig på varsin kontinent. Banalt, men Nintendo lär heller aldrig vinna Nobelpriset.
Miljöerna är väldigt detaljrika och jag får en känsla av att designerna verkligen har gillat att pyssla med dem. För att klara banorna måste du frigöra en tillfångatagen invånare men när du gör det går larmet och du måste snabbast möjligast ta dig tillbaka till starten. Gör du inte det inom utsatt tid blir allt svart och du får börja om. För att det inte ska bli för repetitivt finns det oftast alternativa och snabbare vägar att ta sig hem på. Varje bana har dessutom ett antal sekundära mål: samla ett visst antal mynt, klara dig helt oskadd eller ta dig tillbaka på en viss tid. Varje kontinent har också två gömda banor, vilka du kommer till genom hemliga passager.
Det oundvikla skämtet: Shake it baby!
Vid sidan av grafiken är kontrollen spelets stora gimmick och i vissa stunder skakade jag så att batterierna ramlade ur. Säckar med mynt måste ruskas om för att bli tömda, vissa fiender slås bara ut av en markattack som du skakar fram och för att få snurrfart när du hänger i en barr måste du - rätt gissat - skaka wiimoten. Överlag fungerar kontrollerna bra och de är tillräckligt intuitiva för att hjärnan ska utföra rörelsen utan att tänka.
En plattform är alltid en plattform
För retro för sitt eget bästa?
Efter tre världar får jag dock en gnagande känsla av att banorna inte skiljer sig speciellt mycket från varandra; visst förändras utseendet men i mångt och mycket har de samma upplägg. Det går kanske inte att göra så mycket mer i en plattformsvärld än att hoppa mellan dem på olika sätt men ju längre in i spelet jag kommer desto tydligare blir mitt otåliga stamp med högerfoten. Det känns som om jag fångat den upplevelse spelet vill förmedla redan efter halva äventyret.
Tillhör du spelarskaran som måste hitta allt för att vara nöjd finns det mycket att göra även efter att slutbossen fått pisk, vilket är tur eftersom du kan klara det på en eftermiddag. Wario Land: The Shake Dimendion är inte på något sätt ett dåligt hantverk men det kan inte bära en hel spelhöst på sina axlar. Det flörtar med såväl tidigare Mario- som Sonic-äventyr och grafiken är underbar. Se det som ett homage till en genre som visserligen är underhållande men som har svårt att konkurrera med dagens titlar.
